Besluten runt prejudikatfrågan — vad betyder de?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2013 s. 397
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2013 s. 397
BibTeX
@misc{nja-2013-s-397,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2013 s. 397}},
year = {2013},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
15 hänvisningar i 4 artiklar · 15 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20188 hänvisningar
- Det kan möjligen diskuteras om inte kraven på att ett hjälpmedel ska vara särskilt ägnat — inte bara ägnat i största allmänhet — att användas vid brott sätts väl lågt i det sistnämnda rättsfallet (som ett särskilt ägnat hjälpmedel ansågs alltså en elektroniskt ingiven skatte- och avgiftsanmälan, och i de allmänna delarna av rättsfallet talas om att bl.a. ett kontoinnehav kan utgöra ett hjälpmedel i lagens mening) och därigenom fråntas sin avgränsande funktion. Den funktionen saknade visserligen betydelse i detta fall, men det finns ju gott om andra fall där den kan vara avgörande. Rättsfallen har kommenterats av Dennis Andreev i JT 2018–19 s. 620 ff. 3.2.3 Medverkan och (med)gärningsmannaskap I ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 ansågs fyra personer som bl.a. tejpat en person till händer och fötter och släpat runt honom i en skolas lokaler alla ha begått ofredande i medgärningsmannaskap trots att de alla inte rent fysiskt utfört allt som åtalet omfattade.
- I ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 ansågs en person, som sagt att han var med på att bli tejpad till händer och fötter av det skälet att han ville få det hela överstökat och för att inte andra, och värre, händelser skulle inträffa, inte ha samtyckt till gärningen. Samtycket, jfr 24 kap. 7 §, kunde under dessa omständigheter varken anses vara frivilligt eller allvarligt menat. (Se, beträffande rättsfallet, även nästkommande avsnitt.) Rättsfallet har kommenterats av Erik Svensson i JT 2013–14 s. 414.
- Det kan finnas anledning att notera att undantagsreglerna i polislagen (1984:387) som vid de flesta brottstyper används för att rättfärdiga annars otillåtet handlande får en delvis annan betydelse vid tilllämpning av bestämmelsen om tjänstefel. Skälet är att tjänstefelsbestämmelsen kriminaliserar att åsidosätta vad som gäller för uppgiften, vilket innebär att straffbestämmelsen inte kan tillämpas utan att man gör en bedömning av om handlandet varit godtagbart enligt reglerna i polislagen. Detta förändrar emellertid inte tillämpningen av regelverket. Se rättsfallet ”Polishunden” NJA 2017 s. 491 där det bl.a. framhålls att reglerna om excess i 24 kap. 6 § måste anses tillämpliga också i en situation där polislagens regler blir av relevans redan vid bedömningen av om straffbestämmelsens rekvisit är uppfyllda. 3.4.2 Putativa situationer I ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397 gjordes invändningar om putativt samtycke, dvs. att de tilltalade trott att den utsatte personen samtyckt till gärningarna. Beträffande majoriteten av de tilltalade godtogs emellertid inte invändningen. Enligt Högsta domstolen förstod de att den tejpade personen inte deltog frivilligt utan var pressad att säga att han samtyckte. En tilltalad gick emellertid fri från ansvar på grund av s.k. putativt samtycke. Det var inte klarlagt att denna person, som inte gick i samma klass som de andra, kände till målsägandens situation i skolan och det ansågs bl.a. därför inte bevisat att han hade uppsåt till att målsäganden inte var med på tejpningen.
”Straffmätningsvärde” och påföljdsval2 hänvisningar
- Därefter återkommer termen i NJA 2013 s. 397 men denna gång inte i HD:s dom utan endast i ett tillägg för egen del av Borgeke där han beträffande innebörden hänvisar till sin egen bok.
- I NJA 2013 s. 397 bedömer HD först straffvärdet (punkt 23) och går därefter direkt över till påföljdsbestämningen (punkterna 24–27) utan någon särskild prövning av straffmätningsvärdet. Termen används däremot i ett som tillägg betecknat anförande av referenten (Borgeke). Detta anförande framstår väl i sak närmast som en skiljaktighet beträffande motiveringen och det är svårt att tro annat än att texten ligger nära det domsförslag som referenten ursprungligen presenterade. Det förhållandet att övriga ledamöter inte godtog en sådan skrivning tillåter emellertid inte i sig någon slutsats om vilken inställning som dessa ledamöter haft i frågan om straffmätningsvärdet och dess betydelse för påföljdsbestämningen.
- Följande avgöranden behandlas i avsnittet: NJA 1988 s. 40; NJA 1990 s. 361; NJA 1991 s. 228; NJA 1992 s. 585; NJA 1992 s. 594; NJA 1993 s. 616; NJA 1996 s. 418; NJA 1996 s. 461; NJA 1997 s. 359; NJA 2000 s. 661; NJA 2003 s. 144; NJA 2005 s. 712; NJA 2005 s. 732; NJA 2006 s. 221; NJA 2008 s. 482 I och II; NJA 2008 s. 946; NJA 2008 s. 1096 I och II; NJA 2009 s. 636; NJA 2013 s. 397; NJA 2013 s. 548. Se kapitel 2.6 angående urvalet.
- För en diskussion om samtyckes ansvarsbefriande verkan vid våldsbrott respektive sexualbrott, se Wegerstad (2012), s. 257. Liknande resonemang kan föras kring ofredande. I exempelvis NJA 2013 s. 397, s. 407, anfördes: ”Vid ofredande gäller att det förhållandet att samtycke har förelegat får tillmätas betydelse vid bedömningen av om gärningen över huvud taget har innefattat ett ofredande; den som samtycker till ett handlande som täcks av bestämmelsen i 4 kap. 7 § kan inte gärna samtidigt sägas ha blivit ofredad genom detta.”
- Avgörandet NJA 2013 s. 397 rör åtal för misshandel mot fem gymnasieelever för att ha tejpat en annan elev med silvertejp och eltejp. De tilltalade har därefter knuffat in målsäganden i en dusch, fått honom att hoppa runt, och även burit och släpat honom vid fötterna, utomhus och inne i skolan. Han har även fällts omkull och då varit oförmögen att ta emot sig. De tilltalade har filmat händelseförloppet. De tilltalade invände att målsäganden lämnat samtycke till gärningen men HD fann att något giltigt samtycke inte förelåg. HD anförde att tejpningen inte utgjorde misshandel utan ofredande, eftersom gärningen riktades mot målsägandens frihet. Även de skador som gärningen resulterat i omfattades av ofredande.