Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 ansågs i NJA 2012 s. 247 kunna tillämpas också i en situation då en psykisk störning visserligen påverkat gärningsmannen på ett påtagligt sätt, men där denna påverkan inte omedelbart gick att hänföra till en bristande förmåga att kontrollera sitt handlande. I målet var fråga om en person som bl.a. levt under stark psykisk press, som drabbats av flera tragedier i familjen och som insjuknat i en depression. Också i NJA 2013 s. 1090 tilllämpades bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 2 varvid straffvärdet bedömdes vara två månader lägre (sex månader) än det som tingsrätten och hovrätten kommit fram till (åtta månader). Bestämmelsen tillämpades även i ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45, NJA 2015 s. 1008 samt i ”Mordet vid återvinningsstationen” NJA 2018 s. 975.
- Påföljden för en 18-åring som gjort sig skyldig till våldtäkt av normalgraden bestämdes i NJA 2015 s. 1024 till skyddstillsyn i kombination med tre månaders s.k. 28:3-fängelse. I fallet talade straffvärdet för fängelse. Straffvärdet var två år och straffmätningsvärdet ett år efter beaktande av ungdomsreduktionen och Högsta domstolen använder i detta fall i princip den tumregel som anger att straffvärdet talar för fängelse när det efter avdrag av ungdomsreduktion motsvarar fängelse i ett år eller mer (och det anges också att motsvarande i allmänhet gäller om det är billighetsskäl som motiverar straffsänkningen). Bara med hänsyn till straffmätningsvärdet ansågs det i och för sig inte vara omöjligt att bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Med beaktande också av brottslighetens art ansågs att en icke-frihetsberövande påföljd i förening med samhällstjänst inte var tillräckligt ingripande. När brottslighetens art talar för fängelse och straffmätningsvärdet är sex månader eller mer måste det till alldeles särskilda skäl för att döma till något annat än ett fängelsestraff utmätt efter brottslighetens straffmätningsvärde. Sådana skäl ansågs i fallet kunna utgöras av att en skyddstillsyn förenades med fängelse (28 kap. 3 § och 30 kap. 11 §). Beträffande tilllämpningen av påföljdskombinationen skrev Högsta domstolen följande: 35. Med hänsyn till föreskrifterna i 30 kap. 4 och 5 §§ BrB är det rimligt att anta att syftet med bestämmelsen i 30 kap. 11 § är att beträffande främst unga lagöverträdare skapa en större möjlighet än en vanlig skyddstillsyn erbjuder att undvika ett längre fängelsestraff (jfr ”Socialkontorsfallet” NJA 2000 s. 314, särskilt s. 322). Detta gäller också i situationer där brottslighetens art starkt talar för fängelse. När straffmätningsvärdet som här motsvarar fängelse i ett år måste dock den maximala tiden om tre månader för fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § tillämpas. I rättsfallet ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397, som refererades på andra frågor, bestämdes påföljd för ofredande för flera unga lagöverträdare (i denna del hänvisas läsaren till domskälen eftersom prejudikatfrågorna i målet var andra; referatet innehåller också ett särskilt tilllägg av referenten i denna del). 5.3 Överlämnande till särskild vård I NJA 2013 s. 1090 bedömdes förutsättningarna för ett beslut om särskild utskrivningsprövning inte föreligga. Härvid beaktades bl.a. att vart och ett av de förövade brotten varit av måttlig svårhetsgrad samt brottens karaktär (fråga var bl.a. om våld, hot och förgripelse mot tjänsteman, olaga förföljelse och misshandel). Vid tidpunkten för huvudförhandlingen i Högsta domstolen hade den tilltalades tillstånd förbättrats på ett sådant sätt att förutsättningarna för överlämnande till rättspsykiatrisk vård inte längre förelåg. Med hänsyn till att den tilltalade varit häktad och undergått rättspsykiatrisk vård förklarades den tilltalade vara fri från påföljd med stöd av 30 kap. 6 § tredje stycket.