Rättsfall
NJA 2012 s. 804
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 804
BibTeX
@misc{nja-2012-s-804,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 804}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 7 artiklar · 12 stycken/fotnoter
- En betalningsskyldighet kan efterges av en medgäldenär. Detta är att betrakta som en gåva. Enligt ”De påtecknade reverserna” NJA 1987 s. 40 gäller som princip att en gäldenär, som påstår att en medgäldenär eftergett den regressrätt denne har enligt skuldebrevslagen, har bevisbördan för att så har skett. Ifall det görs gällande att rätten har efterskänkts, krävs att det står klart att rättshandlingen är uttryck för en verklig gåvoavsikt och syftar till rättsverkan utan någon ytterligare åtgärd, i linje med vad som gäller vid efterskänkande av en enkel fordran. I ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 uppkom fråga om samma princip skulle gälla i en närståenderelation. HD kom fram till att det förhållandet att medgäldenärerna står varandra nära inte bör medföra att bevisbördan omkastas eller att beviskravet sänks. Även i sådana fall måste bevisbördan ligga på den som påstår att regressfordran har upphört genom en ensidig eftergift. En särskild ordning för bevisbörda och beviskrav i närståendefallen skulle enligt HD medföra avgränsningssvårigheter.
- Den som i en rättegång kräver betalning på grund av ett påstått penninglån (försträckning) har som princip att styrka sitt påstående enligt vad som följer av ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577. Den principen tar dock enligt HD inte sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd. Som skäl för bevisbördans placering i ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 framhöll HD bl.a. intresset av att hindra oöverlagda förmögenhetsöverföringar. Domstolen uttalade vidare att en sådan ordning ger större anledning för de inblandade att säkra bevisning. Det skälet gör sig enligt HD gällande även när frågan, som i 2014 års fall, gäller huruvida en överföring av ett belopp har utgjort ett lån eller en gåva. Det anförda innebär således att bevisbördan för att ett mottaget belopp har utgjort en gåva vilar på mottagaren.
- HD anförde att de skäl som anförs i ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 och ”Mammas borgen” NJA 2012 s. 804 rörande bevisbördans placering i huvudsak bygger på att ett påstående om försträckning står emot ett påstående av benefik karaktär. De kan därför enligt HD inte anses göra sig gällande med samma styrka när ett påstående om försträckning står emot ett påstående om betalning. Mot denna bakgrund fanns anledning att i det i det aktuella målet falla tillbaka på huvudregeln, nämligen att den som påstår försträckning har bevisbördan för påståendet, dvs. principen från ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577.
Perspektiv på prejudikat: En empirisk undersökning av tingsrätternas bruk av Högsta domstolens rättspraxis i tvistemål3 hänvisningar
- NJA 2012 s. 804 har 36 och NJA 2014 s. 364 27 hänvisningar i vårt dataset. För ett exempel på ett mål som hänvisar till samtliga dessa fyra mål se Attunda tingsrätts dom 2015-09-21 i mål nr T 8486-14.
- Så är fallet för NJA 2014 s. 364, som hänvisar till och diskuterar NJA 1975 s. 577 och NJA 2012 s. 804.
- Även NJA 1975 s. 577 har en koppling till NJA 1976 s. 667. Det framgår inte direkt av den senare domen, då denna inte hänvisar till 1975 års mål, men tingsrätterna har påtalat sambandet och hänvisar ibland till målen tillsammans, i samband med diskussioner om bevisbörda vid frågor om skriftliga avtals äkthet. NJA 1975 s. 577 utgör i sin tur bryggan till ytterligare ett mål — NJA 2009 s. 64. Dessa behandlas ibland tillsammans i tingsrätterna, som grund för att den som lånar ut pengar har bevisbördan för att lånet skett, medan den som invänder att skuld betalats måste kunna visa detta. Till denna grupp av mål hör även NJA 2012 s. 804 och NJA 2014 s. 364. Det förra målet lägger fast att den som hävdar att en medgäldenär eftergett regressrätt har bevisbördan för att så har skett, och det senare att bevisbördan för att ett mottaget belopp utgör gåva, och inte lån, vilar på mottagaren.
Makten över regressrätten*2 hänvisningar
- Jfr NJA 2012 s. 804 samt NJA 1979 s. 239.
- Av dessa uttalanden får vi alltså veta att kostnadsansvaret ska fördelas i proportion till den direkta nytta som gäldenärernas åtagande mot borgenären svarar mot. Att det fortfarande förhåller sig så har bekräftats av HD genom rättsfallet NJA 2012 s. 804. Undantag gäller om gäldenärerna sinsemellan har avtalat om annat, varvid den avtalade fördelningen givetvis gäller. Först om inga hållpunkter för kostnadsfördelningen finns ”blir denna enligt sakens natur att verkställa efter huvudtalet”.