Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- I NJA 2015 s. 45 beaktades det publicistiska syfte som funnits med ett vapeninköp (vapen inköptes av en journalist för att belysa hur lätt det var att skaffa vapen) vid straffvärdebedömningen av ett vapenbrott. Här hänvisades bl.a. till den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket enligt vilken det ska beaktas vilken fara gärningen inneburit och de avsikter och de motiv som den tilltalade haft. Det hänvisades också till bestämmelsen i 29 kap. 3 § andra stycket och den regel som där finns om att straffminimum kan underskridas som det är motiverat med hänsyn till straffvärdet (det förutsätts inte att någon av punkterna i 29 kap. 3 § är tillämplig för att andra stycket ska kunna tillämpas). Vapenbrottet bedömdes på flera sätt som atypiskt. Innehavet var kortvarigt och omfattade inte ammunition. Avsikten var att omedelbart överlämna vapnet till polisen (vilket också skedde). Det fanns ingen risk för att vapnet skulle komma till användning och därtill hade innehavet samband med ”ett brett upplagt reportagearbete, avsett att spegla olika aspekter av ett allvarligt samhällsproblem”. Sammantaget ansågs finnas förutsättningar att gå under straffminimum och döma till böter. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att vapenbrottet skulle bedömas som ringa brott och att antalet dagsböter skulle sättas lägre. (Förutsättningar för påföljdseftergift ansågs inte finnas. Detta följer nog redan av att sådan bara kan meddelas med hänvisning till sådana skäl som anges i 29 kap. 5 §, dvs. billighetsskäl. I detta fall var det i princip uteslutande straffvärdeskäl som talade i mildrande riktning.) Straffvärdebedömningen avseende särskilda brott 3 kap. Straffvärdet för grovt vållande till annans död behandlades i ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade haft en mycket hög promillehalt vid gärningen (klart över 2,5 promille) och att körningen varit påtagligt vårdslös. Vidare gavs den skärpning av minimistraffet som skedde år 2010 och som hade sin grund i en skärpt syn på allvarliga våldsbrott och därmed sammanhängande brottstyper genomslag vid bedömningen. Straffvärdet för den samlade brottsligheten som inkluderade flera andra brott ansågs motsvara fängelse i tre år. Härvid konstaterades att de straffvärdepåverkande omständigheterna var gemensamma för flera av de brott mannen dömdes för och att de därför inte kan ges fullt genomslag för vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas. 4 kap. I NJA 2013 s. 1227 ansågs straffvärdet för olaga förföljelse, ofredande och överträdelse av kontaktförbud i visst fall motsvara fängelse i fyra månader. 5 kap. Ett grovt förtalsbrott som bestod i en livesändning av en våldtäkt på Facebook ansågs i ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562, efter visst beaktande av att den dömde hade en funktionsnedsättning som gjort att han haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd och dess konsekvenser (jfr 29 kap. 3 § första stycket 3), ha ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra månader. (Påföljden innefattade också ett ringa narkotikabrott som emellertid angavs sakna nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen.) 6 kap. Straffvärdet för en grov våldtäkt bedömdes i NJA 2016 s. 819 motsvara fängelse i fyra år och åtta månader. Med hänsyn till att den tilltalade också gjort sig skyldig till narkotikasmuggling och narkotikabrott bestämdes straffet för den samlade brottsligheten till fängelse i fem år.
- När en polis som i och för sig haft rätt att ingripa mot pågående brottslighet gjort mer än vad som varit tillåtet tillämpades bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 5, se ”Polishunden” NJA 2017 s. 491. Bestämmelsen tillämpades också i ”Nöd och smärtlindring” NJA 2017 s. 872 där den tilltalade i och för sig ansågs ha agerat i nöd, men på ett sätt som var oförsvarligt samt i ”Samurajsvärdet” NJA 2012 s. 45. 5.1.3 Återfall I ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79 behandlade Högsta domstolen bestämmelsen i 29 kap. 4 § i dess lydelse efter reformen 2010. Högsta domstolen gick här igenom bestämmelsens historia och konstaterade att man i den ursprungliga propositionen (1989) hade pekat på tre typsituationer i vilka straffmätningen bör skärpas med hänvisning till att fråga är om återfall: — när tidigare straff inte föranlett någon villkorlig frigivning (dvs. vid bötesbrottslighet, vid övergång från böter till fängelse och när ett fängelsestraff varit så kort att någon villkorlig frigivning inte skett), — när villkorlig frigivning skett men förverkande inte kunde ske av någon anledning (t.ex. att åtal inte väckts i tid), och — när förverkande visserligen kunde ske, men inte i sådan utsträckning att intresset av ett skärpt straff tillgodoses (jfr prop. 1987/88:120 s. 57 f.). Vid 2010 års reform valde lagstiftaren att inte genomföra det förslag som lämnats av Straffnivåutredningen och som innebar att straffskärpning skulle ske oberoende av om återfallet beaktades genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Däremot genomfördes en mer försiktig förändring av lagtexten dels på så sätt att tidigare brottslighet skulle beaktas ”i skärpande riktning” (denna förändring måste anses sakna betydelse då beaktande i motsatt riktning inte torde ha föresvävat någon), dels genom att det i lagtexten infördes ett tydligt förbud mot att beakta återfall vid straffmätningen i de situationer återfallet påverkat påföljdsvalet (förändringen torde emellertid inte heller i denna del vara betydande), dels på så sätt att man tog bort orden ”i skälig utsträckning” (för att understryka att skärpning ska ske när ingen av undantagsreglerna som anges i bestämmelsen är tillämpliga). Högsta domstolens slutsats var att det som uttalades i samband med 1989 års reform i huvudsak fortsatt gäller; att straffskärpning ska ske om förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske eller kan ske i otillräcklig utsträckning var ju i princip vad som sades vid reformen 1989.