Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Förvaring av 490 gram amfetamin i ett källarförråd ansågs i NJA 2012 s. 70 inte utgöra grovt narkotikabrott utan narkotikabrott av normalgraden. Vid bedömningen beaktades att narkotikahanteringen inte hade varit av mer sofistikerat slag eller haft inslag av särskild hänsynslöshet, att den tilltalades inblandning varit tillfällig och kortvarig, att han inte lovats någon ersättning (även om han räknade med att dra fördelar av förvaringen), att hans delaktighet varit passiv och okvalificerad och att han inte haft någon fysisk eller administrativ befattning med narkotikan. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i ett år och sex månader. Den tilltalade dömdes också för bl.a. innehav av 127 gram amfetamin för eget bruk och straffvärdet för den samlade brottsligheten ansågs vara ett år och nio månader.
- I ”Bagageutrymmesdomen” NJA 2012 s. 510 var fråga om en person som mot en ersättning om 50 ecstasytabletter skulle förvara 4 973 sådana tabletter under ungefär ett dygn. Förvaringen skedde i bagageutrymmet på den tilltalades bil. Vad gäller farligheten hos ecstasy byggde Högsta domstolen vidare på vad som tidigare sagts och uttalade att det är berättigat att i straffvärdehänseende behandla ecstasy och amfetamin som tillhöriga samma kategori. Enligt Högsta domstolen kan man av NJA 2012 s. 70 dra slutsatsen att hantering av ca 500 gram amfetamin många gånger — och under förutsättning att det inte förekommer omständigheter som talar i motsatt riktning — kan vara att bedöma som ett grovt brott. Eftersom den aktuella mängden ecstasy i princip motsvarade 500 gram amfetamin (i båda fallen ca 5 000 missbruksdoser) gjorde sig motsvarande tumregel gällande i detta fall. Också i detta fall ansågs emellertid finnas faktorer som gjorde att brottet inte skulle bedömas som grovt. Här anfördes att det var fråga om en kort tids förvaring, att delaktigheten i och för sig varit självständig, men också passiv och okvalificerad samt att den tilltalade inte hade någon del av vinningen av brottsligheten. Straffvärdet ansågs motsvara fängelse i ett år och sex månader. Det förhållandet att den tilltalade beträffande majoriteten av tabletterna endast bedömdes ha likgiltighetsuppsåt ansågs inte i nämnvärd grad påverka straffvärdet. (Den tilltalade som gjort sig skyldig också till annan brottslighet dömdes för den samlade brottsligheten till fängelse i två år och sex månader.) Ett justitieråd var skiljaktigt beträffande motiveringen och ville för sin del ge en väsentligt kortare motivering av avgörandet.