Rättsfall
NJA 2012 s. 697
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2012 s. 697
BibTeX
@misc{nja-2012-s-697,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2012 s. 697}},
year = {2012},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
- Flera olika frågor kom i dagen i NJA 2012 s. 697 (se om direktkrav avsnitt 4.5.1.6). Som tolkningsfråga uppstod tvivel om vad en rättegångsfullmakt omfattar. En advokat hade biträtt en klient i en fastighetstvist. Motparterna ålades att betala rättegångskostnader. Emellertid betalades dessa vid verkställighet ut till klienten där de utmättes för skulder. Advokaten hävdade då bl.a. att klientens fordran överlåtits till honom och att han denuntierat motpartsombudet, varför han hade gjort ett sakrättsligt skyddat förvärv. För att kunna avgöra om motpartsombudet var behörigt att motta denuntiation krävdes enligt HD tolkning av fullmakten, varvid viss restriktivitet enligt vad som förespråkades i den juridiska litteraturen skulle iakttas. Av fullmakten framgick att motpartsombudet hade rätt att vidta en rad olika uppgifter som också följde av lag (se bl.a. reglering i 12 kap. 14 § första stycket 7 RB om att rättegångsfullmakt ger behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad som bl.a. medför att om motparten har betalat till ombudet så är beloppet fredat från andra borgenärers anspråk). Till detta hade motpartombudet behörighet att i alla övriga avseenden företräda sina klienters intressen rörande ”skadestånd å pool”. Enligt HD omfattade detta inte uttryckligen behörighet att ta emot en denuntiation. Den aktuella fullmakten kunde alltså inte anses ge sådan behörighet varför denuntiation inte skett på så sätt att sakrättsligt skyddat förvärv skett. Här har HD begränsat tolkningen så att omfattningen av fullmaktens behörighet inte utan sakliga argument går utöver vad ordalydelsen gav stöd för. 1.9.4.1.3 Motstridiga avtal Normalt sett är det motstridigheter eller oklarheter i ett avtal som blir föremål för tolkning. Vid fastighetsköp är det vanligt att dubbla köpehandlingar förekommer. Det är då viktigt att samma formuleringar används i båda handlingarna så att motstridigheter undviks. I NJA 2016 s. 689 hade dock objekten för överlåtelsen formulerats på olika sätt i köpekontrakt respektive köpebrev. I köpekontraktet angavs ”Fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1, del av enl. bif. kartskiss ett område om ca 13 Ha, Plångsta Fäboda 1, 635 04 Eskilstuna.” I köpebrevet saknades inskottet ”del av enl. bif. kartskiss ett område om ca 13 Ha” Med stöd av köpebrevet beviljades köparna lagfart på hela fastigheten Strängnäs Plångsta Fäboda 1:1. Säljaren hävdade då att förvärvet avsåg fastigheten med undantag för det som framgick av kartskissen. Efter att ha redogjort för bruket med dubbla köpehandlingar konkluderade HD att man vid diskrepans mellan handlingarna måste undersöka orsakerna till den och vad den består i. Även om parterna genom köpekontraktet bundit sig till överlåtelsen kan de exempelvis ha avsett att lämna utrymme för att en precisering kring ett visst avtalsvillkor ska ske i samband med att köpebrevet upprättas. Vid en sammanvägning av omständigheterna, bl.a. avstyckningskostnader och det efterföljande köpebrevets betydelse, ansåg HD att det inte framkommit att parterna angående egendomens omfattning avsett något annat än vad som framgick av köpekontraktet. 1.9.4.1.4 Betydelsen av rättslig kvalificering Den rättsliga kvalificeringen kan ha betydelser för vilka regler som kommer att tillämpas. I NJA 2009 s. 388 hade en entreprenad utförts där AB 72 var tillämpligt. I avtalet användes termen ”generalentreprenad”. HD konstaterade att den beteckningen har att göra med sättet för upphandlingen. Den rätta beteckningen för den entreprenadform som var aktuell i målet var utförandeentreprenad. Den beteckningen utvisar att entreprenören ska utföra sitt arbete i enlighet med beställarens ritningar och föreskrifter m.m. Motsatsen till utförandeentreprenad är totalentreprenad där entreprenören, i vart fall huvudsakligen, svarar för projekteringen samt för utförande. Denna entreprenadform regleras i allmänna bestämmelser ABT 06. Utifrån denna kvalificering av begreppet generalentreprenad gjorde HD sedan sin bedömning (se avsnitt 2.3.5.1).
- Utgångspunkten är här, som påpekas i NJA 1997 s. 44 (se Herre, SvJT 2005 s. 580 f.), att ”ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.” Skälet är främst att ”det befordrar klarheten i rättsförhållandena att var och en håller sig till sin medkontrahent”. Här kan jämföras även med NJA 2007 s. 758, där HD anförde att huvudregeln i svensk rätt är att ”en skadelidande, som har en kontraktuell rätt till ersättning från en medkontrahent (det främre ledet), vilken i sin tur har en kontraktuell täckningsfordran eller regressrätt mot en annan part (det bakre ledet), inte kan hoppa över det främre ledet och rikta ett kontraktuellt krav direkt mot det bakre ledet, inte ens inom ramen för båda de kontraktuella kraven”. Också i NJA 2012 s. 697 fick HD anledning att redovisa sin principiella syn på direktkravsrätten. HD angav här, efter att ha anfört vad som framgår av 1997 och 2007 års avgöranden, att man från huvudregeln gjort undantag i stor utsträckning inom bl.a. (1) transporträtten, så att den skadelidande kan rikta krav mot både transportören och undertransportören (jfr t.ex. 13 kap. 35–37 §§ sjölagen), (2) konsumentskyddslagstiftningen, så att konsumenten kan rikta krav mot bakre säljled eller annan i bakre led (46 § KKöpL, 29 § konsumentkreditlagen, 33 § KTjL) och (3) försäkringslagstiftningen vid ansvarsförsäkring (9 kap. 7 § FAL). HD konstaterar här att man i viss utsträckning utvecklat en rätt för borgenären att med framgång rikta talan mot gäldenärens gäldenär, exempelvis rörande rättsskyddsförsäkring (se nedan).
- Frågan blev sedan i NJA 2012 s. 697 om ett ombud till följd av direktkravsrätt i ett utmätningsmål skulle före utmätningsborgenärerna ha rätt till influtna medel avseende rättegångskostnad som hade betalats in i utmätningsärendet av hans klients motparter. HD uttalade här att en följd av att en borgenär ges rätt att vända sig direkt till sin medkontrahents medkontrahent, dvs. mot gäldenärens gäldenär, är att borgenären har separationsrätt vid medkontrahentens konkurs eller vid utmätning hos denne. Borgenären kan alltså i dessa fall ”göra gällande medkontrahentens fordran mot dennes medkontrahent som sin egen, med företräde framför övriga borgenärer”. HD:s slutsats i avgörandet var dock att det inte fanns skäl att genom en direktkravsrätt skydda rättegångsombudet mot sin klients borgenärer. Skälen för detta var flera. Ett var att en direktkravsrätt skulle urholka principen om borgenärers lika rätt i exekutionsförfarandet och att särskild försiktighet borde iakttas för att skapa en sådan rätt när kravet är kontraktuellt grundat. Andra skäl var den reglering som finns i 12 kap. 14 § första stycket 7 RB om att rättegångsfullmakt ger behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad som bl.a. medför att om motparten har betalat till ombudet så är beloppet fredat från andra borgenärers anspråk, liksom att ombudet kan sakrättsligt skydda sig genom förvärv av eller panträtt i klientens fordran mot motparten och denuntiation (jfr NJA 2005 s. 871, där HD konstaterade att en part som pantsatt sin framtida fordran mot staten i ett mål där staten genom kronofogdemyndigheten ansökt om försättande av rättegångskostnadsborgenären i konkurs inte hade erhållit sakrättsligt skydd enligt en analogisk tillämpning av 10 och 31 §§ skuldebrevslagen eftersom denuntiation skett till skattemyndigheten som var fristående från kronofogdemyndigheten). 4.5.1.7 Det allmännas kontraktsansvar eller kontraktsliknande ansvar Betydande delar av det allmännas verksamhet är av det slaget att förhållandet mellan det allmänna och den enskilde inte kan betraktas som ett kontraktsförhållande i vanlig mening och där allmänna kontraktsrättsliga principer därför inte kan läggas till grund för bedömningen av det allmännas ansvar för exempelvis fel i prestationen. HD har emellertid i några viktiga avgörandet haft anledning att bedöma om vissa prestationer som tillhandahålls är sådana att det finns skäl att tillämpa ett obligationsrättsligt eller mer allmänt ett civilrättsligt synsätt.