Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20186 hänvisningar
- En person som, med insikt om vad som försiggick, förmedlade uppgifter och betalningar mellan en person som lämnade mutor och en trafikinspektör som mottog dem ansågs i NJA 2012 s. 307 inte böra betraktas som gärningsman till bestickning, utan den gärning som personen utfört bedömdes utgöra medhjälp till grovt bestickning. Personen ansågs ha medverkat endast i mindre mån och straffet sattes med tillämpning av 23 kap. 5 § till fängelse i fyra månader (dvs. under minimistraffet för brottet).
- I NJA 2011 s. 799 tillämpades (se p. 42) beträffande en av de tilltalade bestämmelsen i 23 kap. 5 § om medverkan i mindre mån, varvid straffet för medhjälp till grovt narkotikabrott bestämdes till ett år (dvs. till en nivå under minimistraffet för brottet). Se, beträffande 23 kap. 5 §, även NJA 2012 s. 307 strax ovan; jfr även ”Bussen i Östberga” där 23 kap. 5 § inte tillämpades, men graden av delaktighet ändå beaktades vid straffvärdebedömningen.
- Besticknings- och mutbrottsgärningar (motsvarande vad som numera utgör givande och tagande av muta enligt 10 kap.) som avsåg betalningar till en trafikinspektör för att hon skulle godkänna av bestickarna anvisade körkortselever bedömdes i NJA 2012 s. 307 utgöra grova brott. Frågan var knappast besvärlig vad gällde mutbrottet; i denna del hänvisade Högsta domstolen bl.a. till att fråga var om myndighetsutövning och till den för trafiksäkerheten viktiga uppgift som gärningsmannen haft som trafikinspektör. Vad gäller bestickningsgärningarna framhölls att de visserligen avsåg färre fall, lägre belopp och kortare tidsperioder än mutbrottsgärningarna. De tilltalade i denna del hade heller inte själva haft någon förtroendeställning. Med hänsyn till att de var initiativtagare till det brottsliga upplägget och att deras agerande varit av avgörande betydelse för att den från trafiksäkerhetssynpunkt riskfyllda brottsliga verksamheten kommit till stånd bedömdes brotten likväl som grova. 4.1.9 Brott mot borgenärer (11 kap.) Utbetalning av upparbetad och marknadsmässig lön till ägaren av ett aktiebolag på obestånd ansågs i NJA 2013 s. 822 inte utgöra ett avhändande i den mening som avses i 11 kap. 1 §. Gärningen ansågs emellertid — eftersom den syftade till att tillgodose ägarens intressen trots att det kunde gå ut över övriga fordringsägare, ha skett i otillbörligt syfte och medförde en påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skulle förringas avsevärt — utgöra otillbörligt gynnande av borgenär enligt 11 kap. 4 §.