Rättsfall

NJA 2012 s. 172

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2012 s. 172

BibTeX

@misc{nja-2012-s-172,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2012 s. 172}},
  year         = {2012},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I NJA 2012 s. 172 fortsatte sedan HD på den inslagna vägen. Här hade nio brev skickats under den ursprungliga kravtiden om 10 år, som var preskriptionstiden för den aktuella fordringen. Under denne period hade gäldenären haft fyra olika folkbokföringsadresser, saknat adress under en period och under perioder varit boende på andra adresser än folkbokföringsadresserna. Utredningen visade också att under perioden 1992–2009 hade gäldenären varit folkbokförd på fem olika adresser och att 25 brev hade skickats till gäldenärens vid var tid gällande folkbokföringsadress utan att ha returnerats. Enligt HD fick risken att ingen av de nio försändelserna under den inledande preskriptionsfristen hade kommit fram anses ha varit försumbar. Eftersom breven hade skickats till gäldenärens folkbokföringsadresser och han haft anledning att bevaka sin post där oavsett om han bott på adresserna eller inte ansågs en försändelse som delats ut där ha kommit gäldenären till handa. Preskriptionsavbrott hade därför skett.Förpliktelsernas förändringar och upphörande · p. 35 · s. 1050

Kronofogdekostnader i nytt förenklat tvistemål1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2016 s. 62–67 · 1 ställe

Det har anförts att den merkostnad i form av ny ansökningsavgift som det innebär när borgenären först ansöker om betalningsföreläggande och sedan, när delgivning inte kunnat ske, ansöker om stämning, inte ter sig orimlig mot bakgrund av de insatser från det allmännas sida som krävts för delgivning i de aktuella fallen. Detta uttalande synes emellertid inte nödvändigtvis avse den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna mellan parterna. Frågan är nämligen om det är rimligt att just borgenären står den slutliga kostnaden för att gäldenären inte kunnat delges. Att inte låta sig bli delgiven är kanske inte en försumlighet enligt 18 kap. 6 § rättegångsbalken. I NJA 2012 s. 172, som handlar om kraven för att preskriptionsavbrott ska ha skett, uttalade emellertid Högsta domstolen att gäldenären ”har haft anledning att bevaka sin post [på sina folkbokföringsadresser], oavsett om han har bott på adresserna eller inte”. Även om detta inte är något som kan tillämpas på delgivningen av ett betalningsföreläggande eller en stämning, kan det ge visst stöd för uppfattningen att den merkostnad som förorsakas av att gäldenären inte bevakar sin post på det sätt han borde ska belasta gäldenären. Har man ställt upp aktsamhetsnormen att man bör bevaka sin post på sin folkbokföringsadress, är det ett stöd för slutsatsen att den som inte gör det kan bli ansvarig för de merkostnader som underlåtenheten innebär. Högsta domstolen har dessutom i NJA 2013 s. 362 funnit att en persons mindre medgörliga handlande i samband med tidigare delgivningsförsök talade mot hans påstående att han därefter inte mottagit avgörandet i målet. Detta ger visst ytterligare stöd för att den som inte medverkar till att ta emot post och delgivningar kan få acceptera vissa negativa konsekvenser av detta. En rättstillämpning som innebär att gäldenären blir skyldig att ersätta borgenären för både ansökningsavgiften vid Kronofogdemyndigheten och en hel ansökningsavgift vid tingsrätten, dvs. sammanlagt 1 200 kr i stället för 900 kr som hade varit aktuellt vid ett överlämnande, kan då inte anses problematisk.p. 10 · s. 65