Rättsfall

NJA 2012 s. 144

Citera

NJA 2012 s. 144

BibTeX

@misc{nja-2012-s-144,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2012 s. 144}},
  year         = {2012},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

21 hänvisningar i 6 artiklar · 21 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20183 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 3 ställen

Straffvärdet för transport, förvaring och innehav av 97 kg cannabisharts bedömdes i NJA 2012 s. 144 motsvara fyra års fängelse. Högsta domstolen sammanfattar här sin praxis avseende betydelsen av sort och mängd i relation till frågan om grovt brott på följande sätt. 18. Det sagda innebär dels att beteckningen grovt brott ska reserveras för de narkotikabrott som verkligen kan sägas vara allvarliga, dels att den övre delen av straffskalan för grovt brott ska förbehållas fall i vilka man kan tala om brottslighet som har präglats av en verkligt betydande farlighet eller hänsynslöshet. En följd av detta är att det s.k. mängdrekvisitet visserligen, även ensamt, i vissa fall bör kunna motivera att ett narkotikabrott ska bedömas som grovt. Det bör även kunna ligga till grund för ett straff som är klart högre än minimistraffet för grovt narkotikabrott. Men enbart mängden bör i allmänhet inte föranleda bedömningen att straffvärdet motsvarar ett fängelsestraff som sträcker sig mer än några år över ministraffet för grovt brott. Det bör dock framhållas att den betydelse som tillmäts mängden narkotika måste tillåtas variera något med preparatets farlighet. Högsta domstolen pekar här i relativt försiktiga ordalag på att det finns ett tak för betydelsen av mängden narkotika (dvs. att mängden normalt inte bör kunna föranleda att man hamnar i straffskalans översta skikt). Tanken på något slags tak för mängdens betydelse för straffvärdet föranledde sedermera (2016) att brottsbeteckningen synnerligen grovt narkotikabrott infördes. I förarbetena till den ändringen klargjordes att sort- och mängdfaktorn visserligen bör ha en allteftersom avtagande effekt på straffvärdet, men att mängden inte vid någon viss kvantitet har spelat ut sin roll som straffvärdefaktor (se prop. 2015/16:111 s. 19 f. och 39), dvs. det klargjordes att något tak för betydelsen av mängd inte finns.Straffrättens speciella del · p. 76 · s. 1071
I ”Cannabissmugglingsdomen” NJA 2012 s. 535 behandlas bedömningen av s.k. kurirer. De båda tilltalade hade transporterat drygt 67 kg cannabis en sträcka i Danmark och sedan, på färja, över gränsen till Sverige och Helsingborg. I fallet konstateras att en gärning som innefattar att narkotika förs in i landet får anses ha ett visst högre straffvärde än gärningar som saknar ett sådant moment. Samtidigt betonar Högsta domstolen att kuriren många gånger hålls ovetande om verksamhetens organisation, att det i regel utgår begränsad ersättning i relation till den risk som kuriren tar och att det inte sällan framstår som att kuriren utnyttjas av den eller de som står bakom narkotikahandeln. I sammanhanget konstateras också att det får accepteras i vad man skulle kunna kalla de kontextlösa fallen (se härom undertecknad i SvJT 2011 s. 666 f.) att sort och mängd av narkotika blir avgörande både för gradindelningen och för straffvärdet. Vad gäller riktpunkter för grovt brott anges, med hänvisning till NJA 2012 s. 144, att cannabis är en mindre farlig drog än amfetamin och riktpunkten vid amfetamin satts vid ca 500 gram motsvarande ungefär 5 000 missbruksdoser. Mot den bakgrunden angavs att en riktpunkt för cannabis kan vara att en hantering av ca 5 kg (motsvarande 12 000 missbruksdoser mellan 0,3 och 0,5 gram) ofta är att bedöma som grovt brott.Straffrättens speciella del · p. 80 · s. 1072
I fallet tas också åter upp frågan om det finns ett tak för betydelsen av mängden narkotika och Högsta domstolen förtydligar här vad som sagts i NJA 2012 s. 144, nämligen att det finns en gräns för hur högt man kan komma enbart med stöd av mängden narkotika. Vad gäller cannabis sägs att mängden, om det inte rör sig om alldeles extrema fall, inte bör kunna föranleda ett så strängt straff som fängelse fem år. Se i den delen vad som sagts om införandet av synnerligen grovt narkotikabrott i anslutning till NJA 2012 s. 144 strax ovan.Straffrättens speciella del · p. 81 · s. 1073

Femton förmögenhetsrättsliga forskningsresultat - och totalt tjugo konkreta exempel på forskning kring bankjuridiska teman som illustrerar vad en resultatinriktning skulle kunna tillföra i förmögenhetsrätten2 hänvisningar

Claes Martinson · 2018, s. 1–604 · 2 ställen

Prejudikat(o)bundenhet inom den konstitutionella rätten — var ne bis in idem ett unikum?1 hänvisning

Joakim Nergelius · SvJT 2017 s. 783–794 · 1 ställe

Publicerat som NJA 2011 s. 444. 1 3 Enligt fast praxis från EUD, allt sedan målet CILFIT, 283/81, ECR 1982 s. 3415, är för övrigt högsta instanser skyldiga att begära förhandsbesked så fort de känner osäkerhet om EU-rättens tolkning (jfr art. 267 st. 3 i EU:s s.k. funktionsfördrag (FEUF)). 14 Se förutom CILFIT även målet Köbler, C-224/01, ECR 2003 I s. 10239. 15 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. Det kan alltså här noteras att Haparanda tingsrätt inte rättade in sig i ledet och följde HD:s bedömning av dubbelbestraffningsfrågan, från NJA 2010 s. 168. 16 C-617/10, meddelad 26 februari 2013. 1 7 Detta har även gällt andra frågor än skattetillägg i relation till ansvar för skattebrott, som t.ex. indraget körkort i relation till ansvar för trafikbrott. För ett exempel på när resning på nytt beviljats av HD i ett mål om skattebrott, se NJA 2015 s. 663. 18 Även HFD (i sin dåvarande skepnad som RegR) hade så sent som 2009 vägrat att se det svenska systemet som konventionsstridigt; se RÅ 2009 ref. 94. 19 Se allmänt härom Bernitz, Europarättens genomslag, Stockholm 2012. 2 0 Jag avstår här från att närmare kommentera Rambergs modell för hur ratio decidendi ska kunna extraheras från ett domslut eller hur modellen bör appliceras på just detta fall, men har inga egentliga invändningar i sak mot den modellen som sådan. 21 1 LU 1947:1. 22 A.a.a. s. 226 f. 23 Se inte minst p. 18–33 i domen. 24 Se bl.a. NJA 2012 s. 144 och 535, vilka i litteraturen kommenterats bl.a. av Martin Borgeke i artikeln Påföljdsbestämning i narkotikamål, SvJT 2013 s. 1 ff. Se även Bob Nilsson Hjorth, Förändringar i narkotikapraxis, SvJT 2012 s. 845 ff. samt Svallvågor efter HD:s nya narkotikapraxis, SvJT 2014 s. 150 ff. 25 RÅ 1997 ref. 18. 26 Prop. 2013/14:194 s. 34 f. 27 Se a. Prop. s. 1 f. samt s. 20. 2 8 P. 22. 2 9 Jfr Peczenik a.a. s. 240. 30 C-617/10, ECR 2013:105. 31 C-399/11, ECR 2013:107. 3 2 Se närmare om de mycket särpräglade omständigheterna i målet Nergelius, Rättsfallskommentar, Europarättslig tidskrift 2013 s. 815–819. 33 Jfr t.ex. den snabba omsvängningen avseende kvotering eller särbehandling vid tillsättning av vissa allmänna tjänster, Kalanke v. Freie Hansestadt Bremen, ECR 1995 I s. 3051 med den helt annorlunda domen 1997 i målet Helmut Marschall, ECR 1997 I s. 6363. 34 Jfr här i den rättsteoretiska doktrinen bl.a. Ronald Dworkin, A Matter of Principle, Cambridge 1985 s. 70, där just domstolars motiveringsskyldighet lyfts fram som ett skäl för en konstitution grundad på maktdelning, där de ges en stark ställning. 35 Se även Peczenik, a.a. s. 239, som 1995 gjorde samma bedömning.fotnot 12 · s. 786

Svallvågor efter HD:s nya narkotikapraxis2 hänvisningar

Bob Nilsson Hjorth · SvJT 2014 s. 149–169 · 2 ställen

Påföljdsbestämning i narkotikamål3 hänvisningar

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 3 ställen

Förändringar i narkotikapraxis10 hänvisningar

Bob Nilsson Hjorth · SvJT 2012 s. 845–863 · 10 ställen