Rättsfall

NJA 2011 s. 600

Citera

NJA 2011 s. 600

BibTeX

@misc{nja-2011-s-600,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2011 s. 600}},
  year         = {2011},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

25 hänvisningar i 18 artiklar · 25 stycken/fotnoter

Lagstiftaren och skeppsarrest — om implementering av internationell reglering i en tid av cyberattacker, skuggflottan, undervattenskabelsabotage och växthusgasemissioner Del II av II1 hänvisning

Claes Martinson · SvJT 2026 s. 421–441 · 1 ställe

Se exempelvis: NJA 2005 s. 462. NJA 2007 s. 295. NJA 2009 s. 672. NJA 2010 s. 629. NJA 2011 s. 600. NJA 2012 s. 211. NJA 2012 s. 1038. NJA 2013 s. 842. NJA 2013 s. 502. NJA 2014 s. 323. NJA 2016 s. 320. NJA 2019 s. 611. HFD 2013 ref. 71. HFD 2015 ref. 60. HFD 2020 ref. 17. Johnny Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933– 940. Bertil Bengtsson, Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen, SvJT 2018 s. 93–127. Magnus Gulliksson, Klart till halvklart — om ne bis in idem och skattetilläggen, SvJT 2013 s. 645–685. Ulf Bernitz, Förhandsavgöranden av EU-domstolen – Utvecklingen av svenska domstolars hållning och praxis 2010–2015, SIEPS 2016:9. Jan Södergren, Skärpta krav på inhemsk tillämpning av Europakonventionen — förstärkt subsidiaritet, SvJT 2019 s. 942–955. 1 0 Se exempelvis: prop. 2006/07:74 s. 1 FN:s konvention mot korruption: ”svensk rätt uppfyller konventionens krav och det fordras inga lagstiftningsåtgärder för att Sverige ska kunna tillträda konventionen.” och prop. 1951:165 Ratifikationen av Europakonventionen, s. 6 och 12: ”Bestämmelserna ... äro i full utsträckning täckta av rättegångsbalken.”, ”… svarar fullt ut mot den svenska strafflagens ståndpunkt …” och ”Därest ifrågavarande förslag blir upphöjt till lag, kommer följaktligen icke … att möta något hinder för Sveriges anslutning.” 11 Se exempelvis: prop. 2009/10:220 Betaltjänster, prop. 2017/18:77 Nya regler om betaltjänster, prop. 2021/22:215 En ny lag om företagsrekonstruktion och SOU 2021:12 Andra chans för krisande företag – En ny lag om företagsrekonstruktion. Förvisso handlar dessa om EU-reglering för vilken Sverige har en generell förpliktelse att implementera, men i de fall Sverige bestämt att implementera en internationell reglering, såsom arrestkonventionen, föreligger också en skyldighet att implementera. 12 Se vidare nedan, bl.a. om det konsekventa i att sjöfarten är underställd internationell juridisk hantering var helst den rör sig. 13 Notera det initiala perspektivet i frågan som redovisas i SOU 1965:18 Fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestämmelser m. m., s. 94: ”Föreningen vänder sig även mot att kvarstad skulle bli möjlig även om kravet icke gäller fartygsägaren eller är förenat med panträtt i fartyget samt uttalar, att enligt svenska rättsprinciper exekution i fartyget i dylika fall torde vara utesluten; kvarstad skulle då hos oss icke ha annan funktion än att framtvinga ställande av säkerhet.” 14 De intervjuer som jag genomfört med praktiserande sjörättsjurister i Sverige indikerar att prognosen om annan säkerhet från P&I-klubb eller liknande kan vara avgörande för om något initiativ till arrest tas. Ett skepp som blir liggande drar snabbt på sig fordringar med förmånsrätt och dessa kan tränger undan möjligheterna för den sökande. Beträffande funktioner med skeppsarrest och indirekt svårigheterna att identifiera dessa jfr Verónica Ruiz Abou-Nigm, The arrest of ships in private international law, Oxford Private international law series, 2011 bl. a. s. 8–11 (nedan Ruiz Abou-Nigm 2011). För funktioner från ett nutida praktiskt perspektiv se exempelvis: Harald Søndergaard, Johan Mielow Eriksen, Återarrestering av fartyg, i Festskrift i anledning af Søretsføreningens 125-års jubileum, Den danske søretsførening, 2025 s. 9–27, på s. 9–10. Peter Wetterstein, Balticconnectorincidenten – Möjlig ersättningsskyldighet och dess förverkligande, JFT 5–6/2024 s. 516–551, på s. 534, (nedan Wetterstein 2024). (Även i Sjörättsbiblioteket 1/2025 s. 2–12.) 1 5 Se del I s. 63–64. 1 6 Jfr Mattias Derlén, Johan Lindholm, Festina lente – Europarättens genomslag i svensk rättspraxis 1995–2015, Europarättslig tidskrift, 1, 2015 s. 151–177. 17 Se exempelvis prop. 2021/22:215 En ny lag om företagsrekonstruktion, s. 101– 102, prop. 2009/10:220 Betaltjänster, s. 76, prop. 2017/18:77 Nya regler om betaltjänster, s 103–104 och prop. 2017/18:105 Ny dataskyddslag, s. 21–23. 18 Exempelvis var önskemålet ”level the playing field” ett helt dominerande tema i anförandena vid Donsö Shipping Meet 2025, både i diskussionen om The Future of Shipping – Development and Competitiveness in a Changing World, och i diskussionen om, The Green Wave –Transitioning Shipping Towards a Sustainable Future. 19 Jfr Claes Martinson, Regleringskonkurrens och regleringsmöjligheter i sjöfarten, i Festskrift i anledning af Søretsforeningens 125-års jubilæum, Dansk afdeling af Comité Maritime International og International Law Association, 2025 s. 159–177. 2 0 Se exempelvis Francesco Berlingieri, red, The Travaux Préparatoires of the 1910 Collision Convention and of the 1952 Arrest Convention, Comité Maritime International 1997 s. 262–263. 21 Jfr exempelvis: Svante O. Johansson, Om likheter och olikheter vid direktkrav i nordisk sjöförsäkring, i red Paula Bäckdén, Anders Leissner, Mattias Widlund, Vänbok till Svenska Sjörättsföreningen, 2023 s. 149–171 och Svante O. Johansson, Direktkrav, sjöförsäkring och en ny försäkringsavtalslag, SvJT 1996 s. 725–749. 22 Jag refererar härvid till intervjuer med praktiserande sjörättsjurister och P&I-personal, under Donsö Shipping Meet 2025, i mailkorrespondens och i samtal. 23 Jag refererar härvid till diskussionen vid Östersjösymposiet 2025 och till intervjuer med praktiserande sjörättsjurister och P&I-personal, under Donsö Shipping Meet 2025, i mailkorrespondens och i samtal. 2 4 I lagförarbetena nämns inget om regleringskonkurrens. 25 Beträffande praxis se del I s. 65–68. 26 Jfr Justice Steven Rares, Declining Jurisdiction Following Arrest, Federal Judicial Scholarship 2016. 27 Jag har i mina intervjuer noterat flera olika tankar om vad som ligger bakom att olika stater har arrestvänliga förhållanden, främst Sydafrika, Singapore, Portugal, Chile och Nederländerna, respektive varför Sverige inte har det. Temat rymmer till synes flera möjligheter för närmare undersökning. En nutida internationaliserad lagstiftare hade sannolikt reflekterat över dessa förhållanden, men hade antagligen inte sett en tillräckligt tydlig linje för att använda de tänkbara orsakerna till grund för att åstadkomma svensk reglering med endera inriktning. 2 8 En sådan reglering skulle vara något annat än den lag som föreslogs i Ds 1991:70, Ju, Promemoria angående Sveriges tillträde till 1952 års konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen), och som sedan blev SFS 1993:103 om kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden, upphävd genom SFS 1994:1009 då regleringen överfördes till sjölagen 4 kap. Jfr variationen i hur andra länder implementerade, se Francesco Berlingieri, Berlingieri on arrest of ships, Volume I – A commentary on the 1952 arrest convention, 6th ed, Informa Law, Routledge 2017 s. 9–32, (nedan Berlingieri 2017). 29 Jfr exempelvis Ruiz Abou-Nigm 2011. 3 0 Hur lång tid det i praktiken handlar om generellt sett går förstås att undersöka närmare. Enligt uppgift från praktiserande sjörättsjurister varar en internationell skepparrest emellertid sällan särskilt länge. När arresthotet ställs brukar försäkringsgivarna, P&I, träda in och stå för borgenssäkerheten, låt vara på ett regelbundet sätt och inte för fordringar för vilka det står klart att fartygsinnehavaren är skyldig att betala. Jag refererar härvid till diskussionen vid Östersjösymposiet 2025, och till intervjuer med praktiserande sjörättsjurister och P&I-personal vid Donsö Shipping Meet 2025, i mailkorrespondens och i samtal. 31 En annan sak är att den internationella privaträtten med sin allmänna reglering inte fångar upp vad som kan ses som konsekvent i sjöfartsregleringssammanhang. I IP-rätten odlas antipatier mot förmögenhetsforum. En motivering av varför förmögenhetsforum inte ska godtas är att sådana forumregler inte behövs i förhållandet mellan två stater som erkänner och verkställer varandras domar, se prop. 1992/93:5 om Sveriges tillträde till arrestkonventionen, s. 14. Motiveringen kan ifrågasättas eftersom den också motiverar den motsatta slutsatsen. Om stater erkänner och verkställer varandras domar spelar det till synes inte någon roll vilken stat som prövar. Däremot går det att motivera motviljan mot förmögenhetsforum med att sådan reglering kan leda till besvär med att anlita ombud som passar för domstolen och expertis som passar för tvistefrågan. Bortsett från dessa aspekter skulle förmögenhetsforum kunna anses konsekvent för just sjöfarten. Sjöfarten rör sig mellan jurisdiktioner och lagstiftare. Den drar, till synes, fördelar av att staterna är utsatta för regleringskonkurrens. Därför vore det konsekvent att sjöfarten vore underställd juridisk hantering var helst den rör sig. Jurisdiktion och lagval skulle i så fall kunna regleras genom en regel som alltid ger arrestdomstolen mandat att pröva frågan enligt sin nationella rätt. Detta är en lösning som var aktuell i förhandlingarna bakom arrestkonventionen, men den föll inte vissa delegater i smaken, Berlingieri 2017 s. 172–175. De allmänna internationella regleringarna av de internationellt privaträttsliga frågorna bygger inte heller på en så långtgående internationaliserad föreställning. Jfr Lennart Pålsson, Luganokonventionen, SvJT 1990 s. 441–470. 3 2 International Convention on Arrest of Ships 1999, A/CONF.188/6, United Nations/International Maritime Organization 19 March 1999. Berlingieri 2017. För en jämförelse mellan konventionerna se Nadiya Isikova, The Ship Arrest Conventions of 1952 and 1999 – international and Ukranian perspectives, World Maritime University, 2012. 33 Jfr exempelvis: Alexandre Flückiger, (Re)faire la loi : traité de légistique à l'ère du droit souple, Stämpfli, 2019. Peter Drahos, red., Regulatory Theory – Foundations and applications, The Australian National University 2017. Ian Ayres and John Braithwaite, Responsive regulation – Transcending the deregulation debate, Oxford University Press 1992. Jason M Solomon, New Governance, Preemptive SelfRegulation, and the Blurring of Boundaries in Regulatory Theory and Practice, Wisconsin Law Review, Faculty Publications, 2010 s. 591–625. Mats Glavå, Vägval för anställningsskyddet, Göteborgs universitet, BAS 2018. Shauhin Talesh, Public law and the regulatory theory, in red. Christopher Ansell and Jacon Torfing, Handbook on Theories of Governance, 1 uppl., Edward Elgar, 2016 s. 102–114. Natasha Tusikov, Transnational non-state regulatory regimes, in ed Peter Drahos, Regulatory Theory – Foundations and applications, The Australian National University 2017 s. 339–354. 34 Se del I s. 63–65. 3 5 Alberto Batini, The MV Star Voyager Incident, Arrest News 48, April 2025. I dennes verklighetsbaserade exempel är anlöpshamnen Neapel. Om hamnen varit Neapel hade EU:s Romförordning även där reglerat saken. Det förefaller visserligen som att italiensk lag alltjämt hänvisar till Rom I konventionen i sin lydelse från 1980, men eftersom EU-förordningen är tillämplig rätt även i Italien gör detta knappast någon skillnad i sak. Se Riforma del sistema italiano di diritto internazionale privato (1/circ), L 31 maggio 1995, n. 218 (1), Capo X - Obbligazioni contrattuali 57. Obbligazioni contrattuali.1. Le obbligazioni contrattuali sono in ogni caso regolate dalla Convenzione di Roma del 19 giugno 1980 sulla legge applicabile alle obbligazioni contrattuali, resa esecutiva con la legge 18 dicembre 1984, n. 975, senza pregiudizio delle altre convenzioni internazionali, in quanto applicabili. 36 IMO Resolution MSC 428(98), antagen 2017. 3 7 Claes Martinson, En teori om rättslig inbäddning – illustrerad med exemplet immaterialrättigheter i konkurs, i Festskrift till Mikael Möller, red. Jonatan Schytzer, Peter Strömgren, Margareta Brattström, Iustus 2024 s. 337–358. Claes Martinson, Disobedience Develops the Norm – The Realist Theory of Legal Embeddedness Beyond Normativism, red. Alexandre Flückiger, Hors norme – repenser le droit par la désobéissance, Bâle – Helbing Lichtenhahn, 2025 s. 149–169. 38 Jfr sjölagen 4 kap. 3 § p. 6. 39 Berlingieri 2017 s. 110–111. 40 Se exempelvis: Cosco Bulk Carrier Co Ltd v Team-Up Owning Co Ltd, the “Saldanha”, [2010] EWHC 1340. Jfr sjölagen 14 kap. 27 § och 63 §, 13 kap. 28 §, etc. 41 Notera att saken inte berörs i en framställning om internationell privaträttsliga frågor som Ruiz Abou-Nigm 2011 s. 164–215. Jfr avsaknaden av beaktande även i Berlingieri 2017 s. 159–171. 4 2 Notera dock att arrestkonventionen art. 6 andra meningen är en av de som kritiseras för att den ger för stort utrymme för nationella bedömningar redan i arrestfrågan. Se exvis Ruiz Abou-Nigm 2011 s. 58–60. 43 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). 4 4 Jfr Ds 1991:70, Ju, Promemoria angående Sveriges tillträde till 1952 års konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen), s. 46. Jfr Berlingieri 2017 s. 57–66. 45 Art. 1:1 a och k, jfr sjölagen 4 kap. 3 § p. 1 och 11. 46 En föreställning i sammanhanget kan vara att skuggflottefartyg skulle sakna möjligheter att uppvisa försäkringscertifikat, för att de helt enkelt är oförsäkrade. Det hindrar inte att de kan uppvisa certifikat. Föreställningen behöver inte heller stämma givet att de kan vara försäkrade hos försäkringsgivare med begränsad insyn. Jfr Benjamin Hilgenstock, Anatolii Kravtsev, and Yuliia Pavytska, Oil Spill Insurance and the Shadow Fleet, An Analysis of the Global Tanker Fleet’s Insurance and How Ships Transporting Russian Oil Are Different, KSE Institute, (Ukraine), 2025. Paula Bäckdén, Skuggflottan och försäkring i ett internationellt privaträttsligt perspektiv, föredrag vid Östersjösymposiet 2025. 47 Jfr Berlingieri 2017 s. 197–204 och 212. 48 Se bl.a. lag (1996:517) om begränsning av tillämpningen av svensk lag vad gäller vissa brott begångna på utländska fartyg, och kustbevakningslag (2019:32). 49 Jfr tankfartyget Eagle S där de finska myndigheterna lyckades förmå fartyget att insegla till finska farvatten. Detta efter att de i slutet av december 2024 uppdagat att el- och datakablar mellan Estland och Finland skadats. Eagle S ankrade och kvarstadsbelades. Eagle S kvarhölls på såväl polisiära grunder som privaträttsliga. De skadelidande undervattenskabelägarna fick kvarstad. Skeppet släpptes efter utredning men delar av besättningen åtalades. Se Peter Wetterstein, Ingripanden mot främmande fartyg vid misstanke om rör- och kabelsabotage, föredrag vid Östersjösymposiet 2025, Wetterstein 2024 s. 516–551 och Peter Wetterstein, Ingripanden mot främmande fartyg – Några ytterligare noteringar, Sjörättsbiblioteket 2/2025 s. 7–8. 50 UNCLOS art. 220.2–3. Jfr Wetterstein 2024 s. 516–551, på s. 519 och 523–526, jfr dock s. 542. 51 Jfr Wetterstein 2024 s. 516–551, på s. 535. 52 Beloppet 50–60 miljoner euro är skadan i fallet tankfartyget Eagle S, se tidigare fotnot. En enkel uppskattning utifrån sex fall för vilka beloppen gjorts publika visar att skador på kraftkablar verkar uppgå till 10–100 miljoner USD beroende på faktorer som djup, väder, reservkabel och fartygsdagar. Skador på telekom-fiber uppgår typiskt sett till 0,5–1 miljon USD per incident. 53 Jfr omdömet att kvarstad i sammanhanget är ”ett effektivt rättsmedel” – Peter Wetterstein, Ingripanden mot främmande fartyg vid misstanke om rör- och kabelsabotage, föredrag vid Östersjösymposiet 2025 och Wetterstein 2024 s. 516–551, på s. 534 och 549. 5 4 Alberto Batini, Ship arrests and decarbonisation – Is the 1952 Brussels Convention still actual, Arrest News 47, January 2025. 55 Se bl. a. Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2025/26:MJU3 Verkställbara tvångsmedel mot fartyg inom EU:s utsläppshandelssystem, i vilket utskottet föreslår Riksdagen att instifta lagregler om just kvarhållande. 56 I Sverige pågår åtminstone två projekt där Sjöfartsverket och forskare från universiteten är involverade. Smarta anlöp är ett sådant pågående projekt, med forskare från Göteborgs universitet, främst David Jersenius, Claes Martinson, Johan Woxenius, Victor Eriksson. Se även förstudien av David Jersenius, Claes Martinson, Johan Woxenius, Jakob Heidbrink och Niels Krabbe, Förstudie om juridiken och logistiken för just-in-time som del av smarta anlöp, Lighthouse.se 2024. 57 Poseidon principles se [https://www.poseidonprinciples.org] och kommande Claes Martinson, Lars Huemer, Ida-Maja Hassellöv och Shubhashis Gangopadhyay, The Potential of the Poseidon Principles Regulatory model.fotnot 9 · s. 424

”Enligt grunderna” — Om vikten av att skilja på tolkning och analogier (Del II av II)1 hänvisning

Adam Croon, Mathias Nilsson · SvJT 2025 s. 1006–1033 · 1 ställe

Som framgår började domstolen med en likhetsjämförelse. Även om domstolen inte uttryckte sig på det sättet kan man förstå domen som att domstolen menade att det föreligger en större likhet mellan bostadsrätter och villor på egen mark än mellan bostadsrätter och t.ex. ett par tofflor eller ett köksmöblemang. På något sätt måste denna likhet komma till avtryck i rättstillämpningen, samtidigt som olikheten mellan bostadsrätter och fast egendom var så stor att det var uppenbart att JB:s regler inte var tillämpliga. När HD valde att inhämta vissa egenskaper från JB och tillmäta dem betydelse vid tolkningen gick domstolen längre än att bara jämföra regelverken för att kasta nytt ljus över KöpL:s regler (såsom vid systematisk tolkning). En sådan jämförelse gjordes inledningsvis, men domstolen gick därefter vidare och använde sig också materiellt av dessa skillnader, varför man överskred den systematiska tolkningens gräns. Det är dock uppenbart att det är KöpL som tillämpas i rättsfallet och det är därmed heller inte fråga om en laganalogi. Därmed kan man konstatera att den analoga eller analogiska lagtolkningen utgör ett metodologiskt mellanläge. 2.5 Analogilösningen i rättsfall från Högsta domstolen 2.5.1 Inledning Som framgått ovan har domaren i civila tvister ett särskilt ansvar för att finna eller utveckla rätten i händelser av materiella luckor. Domaren kan därför inte stanna vid en fruktlös tolkning av befintliga rättsregler. I stället tvingas domaren finna andra metodverktyg som sträcker sig längre än tolkningen, utan att för den sakens skull lämna den juridiska metoden och övergå till rent skönsmässiga bedömningar. Därmed aktualiseras behovet av analogier. Som framgått av citatet från Savigny kan rättsliga analogier antingen göras med stöd av konkreta lagregler, s.k. laganalogier, eller med stöd av generella rättsliga principer eller institut, s.k. rättsanalogier. I det följande används några svenska rättsfall för att illustrera och konkretisera först hur laganalogier och sedan rättsanalogier konstrueras i rättstillämpningen. 2.5.2 NJA 2011 s. 600 ”Tandläkar-fallet” NJA 2011 s. 600 handlar om en näringsidkare som utfört en tandvårdsbehandling på en konsument. Innan konsumenten hunnit erlägga betalning visade det sig att behandlingen var bristfällig och parterna kom därför överens om att näringsidkaren skulle göra om behandlingen. Näringsidkaren menade dock att det arbetet inte kunde påbörjas förrän konsumenten hade betalat för den ursprungliga tandvårdsbehandlingen. Konsumenten invände att någon betalningsskyldighet inte uppkommit eftersom tandvårdsbehandlingen var oriktigt utförd. Konsumenten var därför inte villig att betala förrän tjänsten gjorts om. I målet skulle HD avgöra vid vilken tidpunkt betalningsskyldigheten för en konsument uppkommer vid köp av tandvårdstjänster.Domstolarnas hantering av skillnaden mellan tolkning och analogier · p. 19 · s. 1016

Rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning vid långvariga avtal om immateriella tjänster?1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 527–548 · 1 ställe

Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.fotnot 9 · s. 529

Förutsägbart om förutsebarhet1 hänvisning

Elisabeth Ahlinder, Axel Holmgren, Marie Jarnesand, Caroline Nordklint, Frantzeska Papadopoulou, Christina Ramberg, Michaela Ribbing, Erik Sinander, Alexander Unnersjö · SvJT 2025 s. 705–737 · 1 ställe