Svensk rättspraxis i associationsrätt 2011–20203 hänvisningar
- NJA 2011 s. 429.
- Ytterligare ett rättsfall där fråga om ansvarsgenombrott diskuterades är RH 2018:34. I det fallet hade ett bolag anställt skogsarbetare från Kamerun, men inte betalat arbetarnas löner. Verkställande direktören och ägaren av bolagets ansågs inte betalningsskyldig för lönerna, då det som hade visats om hur verkställande direktören uppträtt inte kunde anses utgöra ett kvalificerat otillbörligt agerande enligt de principer som fastställdes i till exempel NJA 2015 s. 899 ”Olovliga stridsåtgärder” och NJA 2005 s. 608 ”Max och Frasses”. 1.2 Aktierna 1.2.1 Likhetsprincipen och generalklausulen, även fråga om lojalitetsplikten och jäv I rättsfallet RH 2013:63 prövades frågan om generalklausulen i 8 kap. 34 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385, ”1975 års ABL”), vilken har sin motsvarighet i 8 kap. 41 § första stycket ABL, kunde tillämpas på en ställföreträdares beredning och framläggande av förslag till beslut. I målet, som ytterst rörde skadeståndsansvar gentemot aktieägare enligt 15 kap. 1 § 1975 års ABL, prövades även fråga om tillämpning av jävsbestämmelsen och överträdelse av bolagsordningen. Mellan parterna avgjordes även en tvist om avtal rörande avstående från tvångsinlösen, vilken slutligt avgjordes av HD i NJA 2011 s. 429 (se avsnitt 1.8.1 nedan). Ifråga om de rent rättsliga bedömningarna noterade hovrätten inledningsvis (helt korrekt) att den så kallade normskyddsläran, vilken bland annat är tillämplig vid skadeståndsansvar gentemot tredje man, innebär att en tredje man, till exempel en aktieägare, inte kan åberopa brott mot lojalitetsplikten som grund för ett (externt) skadeståndsanspråk, eftersom lojalitetsplikten syftar till att skydda bolagets (och inte enskild aktieägares eller borgenärs) rätt. Obiter dicta diskuterade hovrätten även den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen kort med hänvisning till NJA 2011 s. 429. Härefter redogjordes för bakgrunden till generalklausulerna. Det noterades att förarbetena inte ger något stöd för att generalklausulerna skulle vara tillämpliga redan på beredning och framläggande av förslag till beslut av en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör. Med hänvisning till vissa uttalanden i rättsfallet NJA 2000 s. 404 samt med beaktande av att rörelsefriheten för styrelseledamöter och verkställande direktören skulle kunna begränsas på ett ogynnsamt sätt om redan beredning och förslag till beslut skulle omfattas av generalklausulerna kom domstolen fram till att endast ett efterföljande fattat styrelsebeslut eller stämmobeslut kan omfattas av generalklausulernas tillämpningsområde, men däremot inte beredningen eller förslaget till beslut. Med liknande argumentation kom hovrätten även fram till att beredningen och förslaget inte kunde anses innebära en överträdelse av bolagsordningen. Ifråga om överträdelse av jävsbestämmelsen noterade hovrätten att det visserligen förelåg en intressekonflikt, men att parterna genom en bestämmelse i bolagsordningen hade avtalat att vissa frågor, däribland den i målet aktuella, krävde beslut av samtliga partsutsedda styrelseledamöter. Genom den bestämmelsen ansågs parterna ha avtalat bort jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen. Denna slutsats är ingalunda given. Det förhåller sig visserligen så att aktieägare kan avvika från jävsbestämmelsen genom ett enhälligt beslut av samtliga aktieägare enligt den så kallade SAS-principen. Den anses emellertid gälla avståenden i enskilda fall. Det bör däremot inte vara möjligt att med tillämpning av SAS-principen ge avkall på sin rätt på förhand genom till exempel en bestämmelse i bolagsordningen. Det kan noteras att såväl tingsrätten som den skiljenämnd som prövade tvångsinlösenmålet kom till samma slutsats i denna fråga.
- 1.8.1 Avtal om avstående av rätt till tvångsinlösen I 22 kap. 1 § första stycket ABL stadgas att en aktieägare som innehar mer än nio tiondelar av aktierna i ett bolag har rätt att lösa in övriga aktieägares aktier, så kallad tvångsinlösen. Minoritetsaktieägarna har också en motsvarande rätt att få sina aktier inlösta av majoritetsaktieägaren. Uppstår tvist kring rätten till inlösen, ska denna avgöras av skiljemän enligt 22 kap. 6 § ABL. Reglerna i 22 kap. ABL syftar enligt förarbetena främst till att underlätta fusioner mellan dotter- och moderbolag, att skydda minoritetsaktieägare (genom att dessa ges en möjlighet att ta sig ur den utsatta position som en minoritetsställning innebär) samt att tillgodose det allmänna intresset av rationella ägarförhållanden i näringslivet. I rättsfallet NJA 2011 s. 429 uppkom fråga om vilken verkan, om någon, en avtalad begränsning av rätten till tvångsinlösen har. Bakgrunden i målet var följande. Två utländska bolag hade ingått ett joint venture agreement, det vill säga ett aktieägaravtal, rörande ägandet av aktierna i ett svenskt bolag (”Bolaget”). Enligt avtalet hade den ena aktieägaren (”Majoritetsaktieägaren”) rätt att av den andra (”Minoritetsaktieägaren”) lösa in alla aktier utom en under vissa förutsättningar. I skiljedom fastställdes sedermera att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in alla aktier utom en av Minoritetsaktieägaren. Inlösen skedde därefter i enlighet med skiljedomen. Några månader senare meddelades en skiljedom angående tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL. Genom skiljedomen fastställdes att Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den kvarvarande aktien i Bolaget. Talan väcktes därefter mot skiljedomen av Minoritetsaktieägaren och tingsrätten prövade genom mellandom frågan huruvida Majoritetsaktieägaren hade rätt att lösa in den omtvistade aktien, trots att Majoritetsaktieägaren genom avtal hade avstått från en sådan rätt. Tingsrätten besvarade frågan jakande och hovrätten fastställde tingsrättens domslut.