Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Jfr slutligen också NJA 2015 s. 417 beträffande frågan om kompensation för kränkning av rätten att inte bli lagförd två gånger när frågan hanteras inom ramen för rättegången (genom att åtalet för skattebrott avvisas eller genom att avvisning i högre rätt leder till återförvisning). Om avvisning sker har den enskilde i princip inte rätt till ytterligare kompensation. Sker avvisning i högre rätt, och leder detta till återförvisning, fordras särskild skyndsamhet för att processen ska vara förenlig med rätten till rättegång inom skälig tid. 2.2.2 Rätten till rättvis rättegång Frågan om påföljdslindring och skadestånd som kompensatoriska rättsmedel för överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid behandlas i NJA 2012 s. 1038 I och II. Högsta domstolen, som utgick ifrån att påföljdslindring redan godtagits som kompensatoriskt rättsmedel i bl.a. ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414 och NJA 2011 s. 386 (se angående sist nämnda rättsfall nedan i avsnitt 5.2.1), betonade att fråga egentligen inte är om en tillämpning av 29 kap. 5 §; det rör sig i stället, på samma sätt som när det gäller skadestånd på grund av en rättighetskränkning, om en gottgörelse som sker som följd av Sveriges bundenhet av Europakonvention och utan annat lagstöd än 1994 års lag. I rättsfallet utvecklas också utförligt när och hur påföljdslindring ska ske och hur påföljdslindring kan kombineras med skadestånd när påföljdslindring inte utgör en tillräcklig kompensation. Av rättsfallet följer bl.a. att kompensationen primärt bestäms av dröjsmålstiden, att böter i regel ska reduceras med det skadestånd som skulle ha utgått om det varit fråga om skadestånd (jfr här NJA 2012 s. 211) och att varje dröjsmålsår motsvarar en månads reduktion.
- Frågan om brottslighetens art vid barnpornografi behandlas i rättsfallet NJA 2011 s. 386. I rättsfallet hade en person utnyttjat unga flickor för sexuell posering och gjort sig skyldig till barnpornografibrott, både genom framställning av bilder och innehav som avsåg dessa tillfällen och genom att han i en dator haft ett stort antal barnpornografiska bilder. Vissa bilder hade också spritts. Straffvärdet för den samlade brottsligheten ansågs motsvara fängelse i sex månader. Högsta domstolen fann mot bakgrund av tidigare praxis (se NJA 2002 s. 265 och NJA 2003 s. 307 av vilka det följer att åtminstone grovt barnpornografibrott utgör brottslighet av sådan art att påföljden som utgångspunkt ska bestämmas till fängelse) att barnpornografibrottsligheten, sedd isolerad, inte hade ett sådant straffvärde eller var av sådan art att det förelåg en presumtion för fängelse. Frågan blev då om det förhållandet att personen också gjort sig skyldig till utnyttjande av barn för sexuell posering gav anledning till en annan bedömning när det gäller påföljdsvalet.