Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Se vidare, för en bedömning av oaktsamhet vid vårdslöshet i trafik och vållande till annans död, NJA 2011 s. 349. I fallet, som behandlas närmare i avsnitt 4.2.1, illustreras betydelsen av förtroendegrundsatsen vid bedömande av om en viss gärning kan anses vara oaktsam.
- Åsidosättandet av vad som gällde för uppgiften ansågs vidare ha skett av oaktsamhet. Den tilltalade hade i den delen gjort gällande att han trott att det var fråga om grov skadegörelse (dvs. att han trott att situationen varit allvarligare än den var). Högsta domstolen konstaterade emellertid att det funnits utrymme för en ytlig besiktning av tunnelväggarna och en snabb bedömning av situationen och därmed för honom att se hur det förhöll sig. Han borde därför ha insett att han genom sin åtgärd åsidosatte vad som gällde för uppgiften. Förhållandena var inte heller sådana att den tilltalade kunde freda sig med hänvisning till bestämmelsen om excess och gärningen var heller inte att anse som ringa. Rättsfallet har kommenterats av Annika Norée i JT 2017–18 s. 589 ff. 4.2 Specialstraffrätt 4.2.1 Lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott I NJA 2011 s. 349 ogillades ett åtal för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Bakgrunden var att en lastbil som påbörjat en vänstersväng blev påkörd av en mötande personbil som kom körande i ”uppseendeväckande hastighet”. Högsta domstolen pekade på att en förare som bedömer risken med en vänstersväng ”får … utgå från att övriga trafikanter beter sig någorlunda normalt och [denne] behöver inte räkna med allvarliga regelöverträdelser; all biltrafik bygger på ett samspel mellan trafikanterna”. Här ges alltså ett konkret exempel på hur förtroendegrundsatsen blir av relevans vid culpabedömningen. Den tilltalade bedömdes mot den bakgrunden inte ha varit straffbart oaktsam när han bedömde att han skulle kunna genomföra svängen utan risker för mötande trafik. Prövningen i Högsta domstolen görs i detta fall gemensamt för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död; det bör framhållas att det inte alls är otänkbart att bedömningarna utfaller olika (jfr NJA 1996 s. 590).