Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20182 hänvisningar
- Frågan om brottslighetens art vid brukande av falsk urkund behandlas i NJA 2010 s. 358 (se avsnitt 5.2.1 nedan). 4.1.13 Brott mot allmän ordning (16 kap.) NJA 2011 s. 45 gällde frågan om pokerspel i tre former (en huvudturnering, en sidoturnering och kontantspel) var sådant att spelets utgång till väsentlig del berodde på slumpen i den mening som avses i bestämmelsen om dobbleri 16 kap. 14 §. Högsta domstolen kom fram till att prövningen ska göras mot arrangemangets upplägg i stort och inte endast mot enstaka moment som ingår i detta. Mot denna bakgrund kom Högsta domstolen fram till att utgången i huvudturneringen och sidoturneringen — som pågick i tre dagar respektive två till tre timmar — inte till väsentlig del kunde anses ha berott på slumpen. Av betydelse här var att det både i huvudturneringen och sidoturneringen spelades ett stort antal spelomgångar, vilket gjorde att det slumpmoment som består i hur korten fördelas spelade en underordnad roll i relation till skicklighetsmomentet. Vid kontantspelen, där spelarna själva kunde bestämma det antal spel de deltog i, fanns emellertid ingen annan möjlighet än att beakta varje spelomgång för sig, varvid utgången till väsentlig del ansågs ha berott på slumpen. För den som någon gång spelat poker med en skicklig spelar framstår utgången som rimlig. Mot en sådan motspelare kan man vinna enstaka givar, men man får det betydligt svårare över tid. Bestämmelserna om dobbleri och grovt dobbleri har i tiden efter rättsfallet upphört att gälla (se numera spellagen, 2018:1138, där frågor om slumpens betydelse kan vara av relevans; formuleringarna är dock inte desamma som i dobbleribestämmelserna). 4.1.14 Brott mot allmän verksamhet m.m. (17 kap.) I NJA 2015 s. 668 bekräftade Högsta domstolen att det för tillämpning av våldsdelen i 17 kap. 1 § om våld mot tjänsteman fordras s.k. ”våld å person”, dvs. misshandel eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet. I fallet hade den tilltalade sparkat en polis på benet. Till följd av att polisens byxor varit försedda med skydd hade sparken emellertid inte lett till annat än ett mindre kroppsligt obehag, vilket innebar att den tilltalade frikändes i denna del.
- I NJA 2010 s. 358 ansågs brukande av falsk urkund i ett asylärende inte utgöra brottslighet av sådan art att fängelse ska väljas som påföljd för brottet. I skälen angav Högsta domstolen att varken fast praxis eller uttalanden i förarbetena talade för en sådan tillämpning. Behovet av att inskärpa vikten av att inte bruka falska handlingar i asylärenden ansågs inte, vid sidan av det faktum att beteendet är kriminaliserat, motivera en presumtion för fängelse. Motsvarande bedömning gjordes beträffande missbruk av urkund i ”Förarprovet” NJA 2016 s. 95.