Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2010 s. 227
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2010 s. 227
BibTeX
@misc{nja-2010-s-227,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2010 s. 227}},
year = {2010},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 6 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Äganderätten och egendomsskyddet (del I av II)*1 hänvisning
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt2 hänvisningar
- nordisk förmögenhetsrättslig kontext Två relevanta frågor i detta sammanhang är om nordisk civilrätt alltid har varit funktionalistiskt inriktad, samt i vilken utsträckning det råder konsensus i den civilrättsliga litteraturen angående den funktionalistiska förståelsen. Det finns därför anledning att nämna något om funktionalismens framväxt och ställning idag i en nordisk förmögenhetsrättslig kontext. Sverre Blandhol spårar två rättstraditioner som påminner om substantialism och funktionalism tillbaka till antiken. Den ena kallar han för en filosofisk-systematisk tradition, vilken härstammar från Platon. Denna tradition ser rätten som ett system av regler och begrepp. Rättsliga problem löses genom att insorteras i systemet. Den andra traditionen kallar Blandhol retorisk-pragmatisk. Denna tradition är problemorienterad snarare än systemorienterad. Nämnda traditioner skiljer sig även åt i synen på relationen mellan verklighet och språk. I den filosofisk-systematiska traditionen ses språket som ett medel för 49 avbildning och i den retorisk-pragmatiska traditionen ses språket istället som ett redskap och som ett praktiskt handlande. I den svenska civilrättsliga litteraturen har det funktionalistiska tankesättet historiskt sett stått i skuggan av det substantialistiska. Fram till 1800-talets slut rådde enighet i den svenska civilrättsliga litteraturen om att äganderätt var en enhet som i sig överfördes mellan olika subjekt. Däremot rådde delade meningar kring vad som lade grunden för äganderättens övergång. Det var först i och med den skandinaviska rättsrealismens insteg som detta synsätt började ifrågasättas. Den skandinaviska rättsrealismen innebar att alla metafysiska inslag i det vetenskapliga studiet av rätten skulle överges. Detta gällde bland annat ett sådant begrepp som ”äganderätt” eftersom det inte ansågs korrespondera mot något reellt existerande. I ett festskriftsbidrag från 1928 gör Östen Undén skillnad på ”substans- och funktionsbegrepp”. Enligt honom tillhör substansbegreppen framförallt naturvetenskapen. Utgångspunkten är att verkligheten består av olika ting och att begreppen svarar mot dessa ting såsom föreställningar om dem. Enligt Undén tar funktionsbegrepp däremot sikte på relationer, vilka inte har någon ”substantiell tingskaraktär”. Som exempel nämner han matematiska begrepp. Definierandet av en sådan företeelse som talet 17 i den vanliga talserien sker genom att ange regeln för talserien samt talets relation till andra tal i serien. Funktionalismen har därefter vunnit stor anslutning i den civilrättsliga litteraturen, i synnerhet vad gäller kritiken mot äganderättsbegreppet. Vissa skillnader visar sig emellertid bland dess företrädare. Som framgår 50 av föregående stycke sökte exempelvis Undén bevara ett språkbruk som involverade rättigheter, men med insikt om att det rörde sig om funktionsbegrepp som inte representerade något verkligt. Att över huvud taget försöka bevara ett sådant språkbruk kritiserades av Vilhelm Lundstedt som menade att det var vilseledande. Alf Ross byggde däremot vidare på Undéns synsätt och framhöll att ett begrepp som ”äganderätt” förvisso saknar semantisk referens, men att det ändå kan användas som ett framställningstekniskt hjälpmedel. Det reducerar komplexiteten i regelverket. Med ”semantisk referens” menar han ett sakförhållande som en språklig sats refererar till. Enligt Ross får ”äganderätt” emellertid inte betraktas som något annat än en samling funktioner. Det vore ett felslut att försöka härleda dessa funktioner från ett äganderättsbegrepp istället för att göra tvärtom. På senare tid märks en dragning mot rättspragmatism istället för rättsrealism såsom en teoretisk grund för funktionalismen. Enligt Blandhol är pragmatism en tankeströmning som inriktar sig på olika föreställningars verkningar snarare än på deras överensstämmelse med verkligheten. Frågan är alltså huruvida föreställning x är nyttig för ett visst ändamål eller inte, snarare än huruvida föreställning x är sann eller inte. Detta tankesätt bottnar i en kritik mot distinktionen mellan verklighet och språk. Pragmatismen har givit upp tanken att begrepp korresponderar mot något (verkligheten). Begrepp ses istället som redskap för att åstadkomma något. I det kapitel där jag utvecklar en funktionalistisk förståelse av det 51 civilrättsliga i en skatterättslig kontext tar jag utgångspunkt i rättspragmatism istället för rättsrealism. Jag utvecklar därför pragmatismen närmare i nämnda kapitel. Det ska nämnas att den funktionalistiska förståelsen av förmögenhetsrätten på senare tid har kommit att ifrågasättas i Norge av Hans Fredrik Marthinussen och Erlend Baldersheim. Mest långtgående i sin kritik är Baldersheim som föreslår en ny äganderättsteori. Med hänvisning till flera norska rättsfall såsom exempel framhåller han att den norska förmögenhetsrätten inte kan undvara ett äganderättsbegrepp. Han ifrågasätter också förståelsen av ”äganderätt” såsom enbart en samling befogenheter eftersom ingen rättsvetare någonsin har kunnat ange vilka samtliga dessa befogenheter är. Äganderätten är enligt honom något annat, något mer. I en svensk kontext finns det flera civilrättsliga lagregler som kan ge intryck av att ha formulerats substantialistiskt. Detta visar sig i att äganderättstermen förekommer på flera håll i den civilrättsliga lagstiftningen, inte minst i 23 § KommL, 9:12 försäkringsavtalslagen, 1 § GFL och 18 kap JB. Enligt Sandstedt förstärks också det substantialistiska intrycket av vissa förarbetsuttalanden till nämnda regler. En jämförelse kan göras med 49 § KKöpL, som enligt Sandstedt istället har formulerats funktionalistiskt. Enligt denna regel är en köpare av en bestämd vara, eller av en vara som på något sätt har märkts ut eller avskilts för köparen, skyddad mot säljarens borgenärer i och med avtalet. Regeln begagnar sig inte av någon äganderättsterm och reglerar bara en specifik konflikt. Även om vissa regler kan framstå såsom substantialistiskt utformade läses de emellertid inte på ett substantialistiskt sätt av funktionalistiskt skolade jurister, utan reglerna omsätts automatiskt i en rättsfaktarättsföljd-terminologi enligt Sandstedt. Att äganderättstermen före 52 kommer i en lagregel innebär alltså inte att innebörden av denna term anses vara avgörande för regelns tillämpning. Det är fullt möjligt att avgränsa begreppet på olika sätt vid lösandet av olika konflikter. När HD exempelvis tog ställning till huruvida en viss person var att betrakta som ägare i NJA 1995 s. 235 talade HD om ”ägaren i den mening som får anses avsedd med nämnda bestämmelser i varusmugglingslagen”. Det var alltså inte fråga om att fastställa någon allmängiltig äganderätt, utan bestämningen avgränsades till den aktuella fråga som prövades. I NJA 2010 s. 227 hade HD att ta ställning till huruvida en försäkringstagare var att anse som den försäkrade tillgångens ”verklige ägare” enligt försäkringsvillkoren. HD uttalade då att äganderättsbegreppet många gånger kan ge upphov till olika tolkningar och att begreppet i sig inte är entydigt. Vidare uttryckte HD att olika frågor på grund av detta behandlas var och en för sig och att tolkningen av uttrycket ”verklig ägare” i försäkringsvillkoren i första hand får göras utifrån villkorens syfte och funktion. Det finns också anledning att lägga märke till justitieråd Håstads särskilda yttrande i NJA 2008 s. 668 där han framhöll att ”äganderätt” anses som ett relativt begrepp i skandinavisk rätt. Det rör sig enligt honom inte om något som övergår vid en viss bestämd tidpunkt och med vars hjälp lösningarna på ett antal olika problem kan härledas. I målet kan dock noteras att underinstanserna intog ett mer substantialistiskt perspektiv då de inom ramen för den juridiska analysen sökte fastställa vem som hade äganderätt till den försäkrade tillgången. Det är inte otänkbart att det finns avgöranden från HD som ger uttryck för substantialism. Enligt Rakneberg Haug är de skandinaviska rättssystemen inte enbart funktionalistiskt präglade. Historiska kvarlevor, men 53 också mer sentida lagstiftningsprodukter kan anföras som exempel på substantialism. Hon framför också att övergången från substantialism till funktionalism inte är något som speglas särskilt tydligt i civilrättslig lagstiftning och rättspraxis, utan framförallt märks i rättslitteraturen. Det betyder dock inte att civilrättslig lagstiftning och rättspraxis aldrig varit funktionalistiskt inriktad. Hon framhåller att redan före funktionalismens genomslag uppvisade den skandinaviska civilrätten många kännetecken som gjorde den kompatibel med ett funktionalistiskt synsätt. Mot denna bakgrund finns det anledning att upprepa att jag i avhandlingen inte gör anspråk på att svensk civilrätt i sin helhet är funktionalistisk eller att den i sin helhet är substantialistisk. Det handlar om två möjliga sätt att förstå och närma sig det civilrättsliga. Även om exempelvis äganderättstermen förekommer i en civilrättslig lagregel uppfattar en funktionalistiskt skolad jurist inte att tillämpningen av denna regel kräver ett fastställande av vem som har äganderätt. Regeln översätts i en rättsfakta-rättsföljd-terminologi, det vill säga att frågan om vem som har äganderätt ersätts med frågan om under vilka förutsättningar regelns rättsföljder bör inträda. Även en sådan regel kan alltså läsas på ett funktionalistiskt sätt. Snarare än att försöka fastställa i vilken utsträckning svensk civilrätt är substantialistisk eller funktionalistisk söker jag visa vad konsekvenserna blir av att det civilrättsliga adresseras utifrån en substantialistisk respektive funktionalistisk förståelse i en skatterättslig kontext. Sammanfattningsvis har funktionalismen vunnit stor anslutning under det senaste århundradet i svensk civilrättslig litteratur. Funktionalismens framväxt kan sägas ha sammanfallit med utvecklingen av den skandinaviska rättsrealismen. På senare tid har den funktionalistiska traditionen emellertid kommit att underbyggas med pragmatism istället för rättsrealism. Det är pragmatismen som jag själv utgår ifrån när jag senare i avhandlingen söker utveckla en funktionalistisk förståelse av det civilrättsliga i en skatterättslig kontext. I begränsad utsträckning har det ifrågasatts huruvida nordisk förmögenhetsrätt genomsyras av en funktionalistisk tradition eller inte. Huruvida svensk civilrätt i sin helhet är 54 funktionalistisk eller substantialistisk är emellertid inte något som jag avser att undersöka. Jag är intresserad av vilka konsekvenser det får att adressera det civilrättsliga utifrån en substantialistisk eller funktionalistisk förståelse i en skatterättslig kontext.
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Den följande framställningen omfattar enbart rättsfall där ordalydelsen utgjort den avgörande eller i vart fall dominerande tolkningsfaktorn. Vid sidan härom återfinns naturligtvis rättsfall där ordalydelsen visserligen påverkat villkorstolkningen men då endast i egenskap av en bland flera verksamma tolkningsfaktorer (se exempelvis NJA 1996 s. 727 där ordalydelsen tillsammans med den omtvistade avtalsbestämmelsens syfte fick avgörande betydelse vid tolkningen och även NJA 2004 s. 534 där tolkningsresultatet påverkades av ordalydelsen tillsammans med avtalets systematik) samt rättsfall där ordalydelsen endast fått begränsad betydelse vid tolkningen men där Högsta domstolen explicit förklarat skälet härtill vara att ordalydelsen inte ger tydlig ledning (se exempelvis NJA 2012 s. 3, NJA 2010 s. 227, NJA 2001 s. 750 samt NJA 1988 s. 408). Även sådana här ej behandlade rättsfall kan naturligtvis sägas påvisa ordalydelsens ställning som en faktor med inflytande vid tolkning av försäkringsvillkor.
- Vid sidan om nedan refererade avgöranden kan hänvisning göras till NJA 2010 s. 227. Jfr NJA 2006 s. 53, som bland annat gällde innebörden av att en skada uppkommit genom en ”plötslig” händelse, där Högsta domstolen uttalade att ett ”skäl till plötslighetskriteriet bör vara att från olycksfall avgränsa sådana händelser vilkas tidsförlopp är så utdraget att den skadelidande rimligen bort reagera och avbryta händelseförloppet för att motverka skadan”. Det framgår emellertid inte på ett tydligt i vad mån detta syfte inverkade vid tolkningen.
- Slutligen skall NJA 2010 s. 227 nämnas. I detta fall hade försäkringsgivaren till stöd för sitt tolkningsalternativ anfört behovet av att kunna beräkna en premie som motsvarar den risk som försäkringsgivaren faktiskt övertar. Högsta domstolen konstaterade emellertid att den försäkrade ”betalat rätt premie i förhållande risken” varför det ifrågavarande argumentet inte fick någon avgörande betydelse för tolkningen. Från ett mera allmänt perspektiv måste det citerade uttalandet emellertid sägas indikera att omfattningen av den premie som faktiskt debiterats kan utgöra en faktor med betydelse vid villkorstolkningen. I den mån förhållandet mellan premie och risk på detta sätt tillåts påverka villkorstolkningen brukar tolkningen sägas vara baserad på försäkringstekniska hänsyn. Att sådana hänsyn sorterar under avtalets övriga innehåll är emellertid uppenbart. 1.2.2.3 Avtalets och avtalsbestämmelsens syfte Bland Högsta domstolens här ifrågavarande avgöranden beträffande tolkning av försäkringsvillkor återfinns ett som ger vid handen att det ifrågavarande försäkringsavtalets övergripande syfte kan påverka villkorstolkningen.