Rättsfall

NJA 2010 s. 219

Citera

NJA 2010 s. 219

BibTeX

@misc{nja-2010-s-219,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2010 s. 219}},
  year         = {2010},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 4 artiklar · 4 stycken/fotnoter

May procedural statements made by arbitrators or parties be ineffective due to lack of clarity?1 hänvisning

Lars Heuman · SvJT 2017 s. 416–433 · 1 ställe

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt, p. 78. 1 3 NJA 1980 s. 46. 14 NJA 2011 s. 454, 5 and 19. 15 NJA 2002 s. 142 and NJA 2004 s. 397. 16 The Supreme Administrative Court’s verdict on February 6 2017, case no 426815. 17 See about preclusion Heuman, Arbitration Law of Sweden, Juris publishing 2003, p. 388 and 401. 1 8 Heuman, p. 31 and 32 and Lindskog, Skiljeförfarande, Andra upplagan, Norstedts juridik 2012, p. 46–56. 19 Lindskog, p. 62. Cfr p. 98. 20 Lindskog, p. 97 and 99. 21 NJA 1981 s. 711. 22 Rättsfall från bostadsdomstolen 1979:9. 2 3 See Svea Court of Appeal’s award in cases no T 10329-10 and T 10401-10, case file no 3 (Final Award p. 98). 24 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt, p. 111. 2 5 Svea Court of Appeal’s award on May 10 2012 in cases no T 10329-10 and T 10401-10. 2 6 Prop. 1998/99:35 s. 158. 27 Prop. 1998/99:35 s. 158 and 159 and NJA 1989 s. 143. 28 NJA 1989 s. 143. 2 9 In the SAA section 36, paragraph 1, it is provided that an award should contain clear instructions as to what must be done by a party who wishes to challenge the award. The bill lacks an explanation why the instructions have to be clear. Prop. 1998/99:35 s. 238. A party must not be informed of its right to file an application that the award should be invalidated or set aside by an appeal court under the SAA section 34. 30 NJA 2015 s. 991 the appeal court s. 998. 3 1 NJA 2015 s. 991, 13–19. 32 NJA 2015 s. 991, 20. Cfr. Samuelsson, JT 2016–17 s. 485 and 490–493. 33 NJA 2015 s. 991, 21. 34 NJA 2015 s. 991, 22 and 23. 35 NJA 2015 s. 991, Svea Court of Appeal s. 999 and 1000. 3 6 NJA 2015 s. 991, 17. 37 After the government mentioned NJA 1955 s. 224 it stated that the existing rules were well adapted for its purpose. It seems that the view expressed in the Supreme Court case was accepted, at least not rejected. Prop. 1998/99:35 s. 101. 3 8 Prop. 1989/99:35 s. 88. 39 Prop.1998/99:35 s. 89 and 90. 4 0 NJA 2010 s. 219. 41 Heuman, JT 2011–12 s. 656–658. 42 Lindskog, p. 733 and footnote 119. 43 Fouchard, Gaillard and Goldman, International Commercial Arbitration, Kluwer 1999, p. 468–670. 44 Lindskog, p. 488 with footnotes 5 and 585. 4 5 Öhrström, Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, Norstedts juridik 2009, p. 146. 4 6 Svea Court of Appeal’s award on December 9 2016, case no T 2675-14 p. 53. In its summary on the following page, the court concluded that the procedure for appointing the arbitrator did not violate public policy. Then the court raised the question whether the award should be set aside because the arbitrator was appointed contrary to the SCC Rules. Without once again dealing with the questions in the above cited part of the judgment the court stated that is was not proved that a procedural error was committed when the arbitration started and when the arbitrator was appointed. 4 7 SCC Rules Article 2 (vi). 48 Öhrström, p. 121.fotnot 12 · s. 419

Kompetenz-Kompetenz in Swedish Arbitration Law is being recast, how should it be done?1 hänvisning

Finn Madsen · SvJT 2016 s. 653–673 · 1 ställe

November 2010: “If a national court is called upon, in the context of an application to refer parties to arbitration, to determine whether a valid arbitration agreement exists, how probing should the court’s examination of the existence or validity of the putative agreement be? Judicial authorities in countries that have adopted the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration have split on the question of what standard of judicial review to apply in such cases. Applying Article 8 of the Model Law, some courts have adopted a standard of full judicial review: in deciding whether or not to refer parties to arbitration or to stay national court proceedings, these courts have considered de novo whether or not a valid arbitration agreement exists, rendering a final determination on this issue. In contrast, applying the same provision, other courts have adopted a prima facie review standard; under this standard, a national court only preliminarily determines whether there is a prima facie basis for arbitral jurisdiction and, if so, leaves determination of the jurisdictional issue to the arbitral tribunal, subject to later judicial review of the arbitrators’ award and jurisdictional decision.” The arti cle was available on 16 August 2016 at http://kluwerarbitrationblog.com/ blog/2010/12/13/irish-high-court-on-full-versus-prima-facie-judicial-consideration -of-whether-an-arbitration-agreement-exists/. 15 See SOU 1994:81 s. 106 and NJA 2016 s. 264. 16 See SOU 1994:81 s. 258 and prop. 1998/99:35 s. 214. 1 7 See references made in NJA 2008 s. 406 by the reporting clerk in the Supreme Court and the references made in the decision itself to NJA 1955 s. 500, NJA 1982 s. 738 and NJA 2005 s. 586 and NJA 1973 s. 1 and NJA 1984 s. 705 respectively. The case from 2008 involved an arbitration based on statutory law but the Supreme Court explained explicitly that the doctrine of assertion was to be applied in the same manner when an arbitration was based on statutory law as when it was based on an arbitration agreement. 18 In NJA 2007 s. 475, the Supreme Court held that even if the claimant had alleged that the claim was not based on a lease agreement which included an arbitration agreement but rather a tort claim, the facts invoked were directly related to the lease agreement. Subsequently, in addition to the fact that the claimant’s other grounds were to be adjudicated by arbitrators, the non-contractual ground was also to be considered as within the purview of the arbitration agreement. Similarly, in NJA 2008 s. 120, the claimant, a ferry operator, had pleaded his case without invoking an agreement between him and the respondent, in which an arbitration agreement had been included. The claimant alleged that the respondent’s (a municipal port company) total collection of fees exceeded what the port was entitled to receive pursuant to the cost/price principle in Swedish law. The port company held that certain fees paid by the claimant related to investments in the port in order to stimulate traffic and that this was governed by an investment agreement containing an arbitration clause. The courts of general jurisdiction thus lacked jurisdiction to hear the claimant’s action in the matter to the extent the payments were made under this agreement. The Supreme Court found that the claimant’s request had such strong connection to the agreement that the action in that specific part should be considered as covered by the arbitration agreement. The same principle of connection appears to have been applied by the Supreme Court in NJA 1973 s. 620. The case concerned a request for vacation allowance due to an alleged employment relationship whereas the respondent defended the claim on the basis that the claimant was an independent agent and subsequently invoked the arbitration agreement contained within the agency agreement as a bar to judicial proceedings. The Supreme Court noted that the issue of whether the claimant was entitled to vacation allowance was regarded as so closely connected to the agency agreement that the arbitration clause applied. 1 9 See, e.g. Heuman, JT 2009–10 s. 335, and JT 2011–12 s. 650 and Lindskog, Skiljeförfarande: en kommentar (Eng: Arbitration. A Commentary), 2012, p. 186 et seq., especially the footnotes 438–441. See also Mohammar & Isaksson, Vänbok till Bertil Södermark (Eng: Commemorative book to Bertil Södermark), 2009, p. 145 et seq., Schöldström, JT 2007–08 s. 467 et seq. and 2008–09 s. 138 et seq. and Forsell & Wallin, JT 2007–08 s. 943. Cf. also Waerme, SvJT 2010 s. 714, Madsen SvJT 2013 s. 730 et seq. and Falkman, SvJT 2016 s. 257. 20 Heuman states in JT 2009–10 s. 335 that the doctrine of assertion and the doctrine of connection focus on two different jurisdictional issues in that the doc trine of assertion is targeted at certain substantive and evidentiary issues, whereas the doctrine of connection is targeted at certain legal issues. In JT 2010– 11 s. 650, Heuman develops his theory further and writes that there are reasons to apply the doctrine of assertion in all, or some, cases when facts of double relevance are at hand. 21 In fact, the Supreme Court even went a step further, basing the decision on the fact that the tribunal should have accepted the claimant’s assertion that he had made an investment within the meaning of the Foreign Investment Law (of the Republic of Kirgizistan). The court did not assess whether the facts invoked by the claimant did in fact qualify him as an “investor” under the statute but concluded that the requirement under the statute was fulfilled by the assertion alone. Likewise, in NJA 2012 s. 183, the Supreme Court based the outcome on the fact that the claimant had contended that his action was founded on the repayment of a loan which had already been granted prior to the entry into of the agreements which included an arbitration clause. Hence, the claim was perceived to constitute a separate legal relationship to the relationship contained in the agreements. This appears to be contrary to Swedish procedural principles as a court is not bound by the legal qualifications made by the parties, but rather only by the facts submitted by them. 2 2 In the Swedish version of the rules, only the term “tvist” (Eng: “dispute”) is used. The New York Convention uses the expressions “dispute” and “difference” as synonyms. In NJA 2007 s. 475 the arbitration clause simply stated that any dispute was to be settled by arbitration. The Supreme Court found that the clause could be rea d as to imply that all disputes connected to the agreement were to be settled by arbitration and found that the non-contractual claim was also to be arbitrated. In NJA 2012 s. 183 it was stated that disputes in respect of the agreement or connected thereto be arbitrated. It is difficult to draw any conclusions as to the scope of the two arbitration clauses on the basis of the wording of the clauses. If anything, one would have thought that the clause in the latter case would be deemed to be more widely drafted as it explicitly stated that disputes connected to the agreement were to be included. However, in the latter case the Supreme Court held that the relevant arbitration clauses (two were involved) did not specify any legal relationship except the agreement regulated by the respective contractual document. Thus, the arbitration clauses would govern only the rights and obligations arising under these agreements. 23 Lindskog, op. cit., p. 115 et seq. 24 See, e.g. NJA 1995 s. 586. 25 It was previously unclear which impact the form of the agreement had, see, e.g. NJA 1964 s. 2, NJA 1972 s. 458 and Heuman, op. cit. p. 75, footnote 147. 26 See footnote 22 supra. 2 7 Cf. Born, op. cit., p. 1321, “It is almost uniformly held or assumed that general applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements”. 28 Redfern & Hunter, Redfern and Hunter on International Arbitration, Student Version, 2009 (5th ed.), p. 107 assumes that “it is necessary to determine whether a particular claim or a defence has a sufficiently close connection with the contract to be governed by the arbitration agreement”. See also Lew, Julian D.M, Mistelis, Loukas A. & Kroll, Stefan, Comparative International Commercial Arbitration, Kluwer, 2003, p. 150 et seq., who states that: “Most arbitration agreements are broadly worded. The ICC model clause for example covers ‘All disputes arising out of or in connection with the present contract.’ It is generally recognised that this wording covers all differences and claims arising from a given contractual relationship and even to non-contractual and tortious claims. In Kaverit Ltd v Kone Corp the Alberta Court of Appeal of Canada defined the ambit of such clauses […] A dispute meets the test set by the submission if either claimant or defendant relies on the existence of a contractual obligation as a necessary element to create the claim, or to defeat it” [Kaverit Steel and Crane Ltd et al v Kone Corporation et al, (1994) XIX YBCA 643 (Alberta Court of Appeal, 16 January 1992)]. 29 ICCA Yearbook Commercial Arbitration (“ICCA YC”) 2003–2012. 30 ICCA YC 2011 US 745(sub 11-19), 2009 Austria 19 (sub 2–3), Netherlands 33 (sub 15–18), US 662 (sub 20–27), 2008 US 631 (sub 1–2), 2006 US 629 (sub 32– 35), 2005 US 505 (sub 9–27) and 2004 US 454 (sub 22–24). 3 1 Born. op. cit., p. 839-840. See also Wolff (ed.), New York Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards-Commentary, p. 187 and further references in footnote 637. 32 See, e.g. Schöldström in JT 2007–08 s. 467 et seq. and 2008-09, s. 689 et seq. See also Forsell and Wallin in JT 2007–08 s. 943 et seq. Lindskog also opines that noncontractual grounds, e.g. caused by an offence, cannot be covered by the arbitration agreement if the offence occurred after the arbitration agreement had been concluded, bearing in mind the fact that such agreements cannot be concluded with regard to a legal relationship that has not yet been established, see Lindskog, op. cit., p. 254 et seq. Lindskog also claims that NJA 2007 s. 475, as mentioned above, cannot under any circumstances be understood as if one and the same legal consequence may be based on both the main agreement as on a non-contractual rule, a non-contractual claim is always within the scope of an arbitration agreement; that should only be the case in exceptional circumstances and would further require good procedural reasons. Lindskog points out that the Supreme Court in NJA 2010 s. 734 has made it clear that this is the case. See also Heuman, Arbitration Law 1999, p. 48 et seq. and 92 et seq. Heuman indicates in JT 2011–12 p. 665 that “in case law, courts seem to have overlooked the requirement that arbitration agreements shall regard a specified legal relationship”. Heuman also emphasizes that “the previous case law must be reevaluated and critically examined” and further refers to that the Supreme Court in NJA 2010 s. 734 held that it is not possible to disregard the legal relationship requirement. 3 3 See SOU 1994:81 s. 256 et seq. and prop. 1998/99:35 s. 212. Lindskog points out that the particular legal relationship requirement was included already in section 1 of the Arbitration Act from 1929 and was then transferred into section 1 of the Arbitration Act 1999 without it being further discussed in the preparatory works (Lindskog, op. cit., p. 247, footnote 144). 34 See Article II (1) of the New York Convention and Article 7 (1) of the Model Law respectively. 35 The Geneva Protocol was behind the Swedish law from 1929 on foreign arbitration agreements and arbitral awards. 36 In the Swedish version, the text reads as follows: “let disputes arisen out of the contract, in whole or in part, be referred to arbitration” (NJA II 1929 s. 72). 37 See van den Berg, Albert Jan (ed.), The New York Arbitration Convention of 1958: towards a uniform judicial interpretation, 1981, p. 148. Among other things, van den Berg points out: “The final text has as a main consequence that also actions framed in tort can be submitted to arbitration. This provision supersedes a municipal law which regards arbitration possible only in respect of contractual claims. Of course the claims framed in tort must come within the purview of the arbitration agreement.” Van den Berg also emphasizes on pp. 149–150 that: “The dispute must also ‘arise in respect of’ a defined legal relationship. In other words, the wording of the arbitration agreement must be sufficiently broad to cover the dispute. Whether a dispute falls under the agreement would appear to be essentially a matter of construction.” 38 See UNCITRAL 2012 Digest of Case Law on the Model Law on International Commercial arbitration (available at www.uncitral.org, commentary to Article 7 (1) , para. 12, with further references. See also Holtzmann & Neuhaus, A Guide to UNCITRAL Model Law, 1989, p. 259 at footnote 2. It states: ”The Secretariat gave the following examples: ’third part interfering with contractual relations, infringement of trade mark or other unfair competition’.” It is further stated that ”a number of delegations suggested removing the words ’defined legal’, but they were retained because they were found in the New York Convention on which Article 7 was consciously based.” A review of court cases in this regard from different jurisdictions can also be found in Poudret & Besson, op. cit., p. 266 et seq. 39 See, e.g. Poudret & Besson, op. cit., pp. 265–268. 40 This follows for foreign arbitral agreements to which the New York Convention is applicable. 41 In connection with the accession of Sweden to the Convention, the provision in the New York Convention has been interpreted so that no contracting state may impose more strict formal requirements than those set out in the Convention. Furthermore, the Supreme Court, in NJA 2003 s. 379 and NJA 2010 s. 219, referred to the underlying purpose of the New York Convention in connection with enforcement of foreign arbitral awards. Regarding the interpretation of an arbitration agreement it may be interesting to mention what is stated in Born, cit. op. p. 1318: “The New York Convention acknowledges the necessity of interpreting the scope of arbitration agreements and provides for the non-recognition of awards that exceed the scope of the agreement to arbitrate.” It is further stated that: “The convention does not, however, prescribe any rules governing the interpreting process.” Finally, Born, op. cit., p. 1321 writes that “it is almost uniformly held or assumed that generally applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements” and on p. (p. 1326) “that a valid arbitration clause should generall be interpreted expansively and, in case of doubt, extended to encompass disputed claims.” 42 It would be conceivable, at least in theory, that only contractual claims which existed at the time of the establishment of the arbitration agreement were intended, but this seems less likely given the fact that this restriction has not been mentioned in the preparatory works and that no such difference has been recognized in comments thereto. I have not seen it used in any court cases regarding the Model Law or the New York Convention. 4 3 As has been noted above, the Convention applies to foreign arbitration agreements. The Supreme Court did not, however, perform any special assessment in NJA 2008 s. 406 although the case concerned foreign parties. Nor have I noticed that the Supreme Court in other decisions has taken particular account of international connections (see, e.g. NJA 2009 s. 128). 44 Wolff et al, op. cit., The New York Convention states that the requirement “defined legal relationship” is characterized as autonomous substantive law that is to be interpreted independently from national law regardless of whether the domestic law foresees higher or lower requirements in this regard, p. 111. Moreover, it is emphasised on p. 113: “the defined legal relationship is not limited to a defined contract, it suffices that all disputes between the parties within a given sphere are covered, e.g. all disputes related to a membership in an association, all disputes arising out of the consignment of a certain commodity or all disputes related to joint stock exchange activities.” 45 The question may be raised as to whether the doctrine of assertion is in harmony with Article 6(1) of the European Convention on Human Rights – Right to a fair trial. Pursuant to the provision everyone is entitled to a fair and public hearing. A party may waive their right to a court adjudication in favour of arbitration, provided that such waiver is permissible and is established freely and unequivocally (Suda v. the Czech Republic, §§ 48 and 49). The Convention is not directly applicable to arbitrations but national courts must comply with the Convention’s fundamental procedural guarantees (see Fouchard, Gaillard, Goldman on International Commercial Arbitration, 1999, p. 118). Article 6 (1) requires the courts to carry out an effective judicial review (Obermeier v. Austria, § 70). The principle that a court should exercise full jurisdiction requires it not to abandon any of the elements of its judicial function (Chevrol v. France, § 63 (see Guide on Article 6 on the Convention of Human Rights available at http://www.echr.coe.int/Documents/ Guide_Art_6_ENG.pdf, pp. 17,18 and 21). At the very least, it seems to be worth looking more closely at the matter in order to assess whether a party has freely and unequivocally consented to arbitration in the meaning of the Convention by a tribunal or court without reviewing all factual matters pertinent to the waiver. 46 See Born I, op. cit., p. 1246 et seq. and with respect to Switzerland and England, Poudret & Besson, , op. cit., p. 419 et seq. See Lindskog, op. cit., in I:0-6.1.2. and particularly in footnote 438. Lindskog, who was the Reporting Justice in NJA 2008 s. 406 and participated in the decisions in NJA 2010 s. 734 and NJA 2012 s. 183 argues against Hobér’s statement in International Arbitration in Sweden, 201 1, 3.36 with footnote 59 that it is not unusual in international arbitration when doubly relevant facts exist to merge the jurisdictional objections to the merits phase of the arbitration. However, according to Hobér, this does not mean that the arbitrators are prevented from dismissing the case for lack of jurisdiction should they come to this conclusion when trying the facts and the legal arguments. According to Lindskog, this is not in conformity with the doctrine of assertion. According to the doctrine the point of departure is that jurisdiction shall be deemed to exist, which means that the claim shall be dismissed after meritorious review, not without prejudice if the fact or facts of relevance are deemed not proven. This, as a dismissal without prejudice would entail than an action could be instituted in another forum. 47 The same applies to the ICC Arbitration Rules, the Secretariat’s Guide to ICC Arbitration, 2012, p. 87, 3–264. 48 Wolff, op. cit., p. 318 and e.g. the Supreme Court, UK, in Dallah Real Estate and Tourism Holding Company v The Ministry of Religious Affairs, Government of Pakistan [2010] UKSC 46 UK where it was held by Lord Mance writing for the majority that “the tribunal’s own view of its jurisdiction has no legal or evidential value, when the issue is whether the tribunal had any legitimate authority” and that the scheme of the New York Convention “may give limited prima facie credit to apparently valid arbitral awards based on apparently valid and applicable arbitration agreements, by throwing on the person resisting enforcement the onus of proving one of the matters set out in Article V(1) and s. 103 [of the Arbitration Act]. But that is as far as it goes. [Claimant] starts with the advantage of service, it does not also start fifteen or thirty love up”. Born, op. cit. p. 3477 et seq. recognizes that a court will ordinarily consider the existence and validity of an arbitration agreement de novo but states that the Supreme Court in the Dallah matter supra should have shown more deference to the findings of the tribunal. 4 9 See Born op. cit., p. 1326 et seq and decision of the House of Lords, 17 October 2007 [Fiona Trust & Holding & Holding Corporation & Ors 20 v. Yuri Privalov & Ors 17 sub nom Premium Nafta Products Ltd. (20th defendant) & Ors v. Fili Shipping Co. Ltd. (14th claimant) & Ors [2007] UKHL 40]. The House of Lords stated the following: “Ordinary businessmen would be surprised at the nice distinctions drawn in the cases and the time taken up by argument in debating whether a particular case falls within one set of words or another very similar set of words. If businessmen go to the trouble of agreeing that their disputes be heard in the courts of a particular country or by a tribunal of their choice they do not expect (at any rate when they are making the contract in the first place) that time and expense will be taken in lengthy argument about the nature of particular causes of action and whether any particular cause of action comes within the meaning of the particular phrase they have chosen in their arbitration clause. […] As it seems to us any jurisdiction or arbitration clause in an international commercial contract should be liberally construed. The words ‘arising out of’ should cover ‘every dispute except a dispute as to whether there was ever a contract at all’ […] It is not to be expected that any commercial man would knowingly create a system which required that the court should first decide whether the contract should be rectified or avoided or rescinded (as the case might be) and then, if the contract is held to be valid, required the arbitrator to resolve the issues that have arisen. This is indeed a powerful reason for a liberal construction.” Furthermore, see SIAR 2007:3 p. 115 et seq. There are also numerous cases from various jurisdictions that emphasize the desirability of a conformed dispute resolution.fotnot 11 · s. 659

Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin1 hänvisning

Finn Madsen · SvJT 2013 s. 730–750 · 1 ställe

Jfr Heuman, 1999, s. 75 ff., och Bolding, Per Olof, Skiljedom: studier i rättspraxis beträffande svensk skiljedoms giltighet och verkställbarhet, Norstedt, Stockholm, 1962. 1 1 Begreppet kommer från tyskans doppelrelevante Tatsachen och har definierats i bl.a. Heuman, JT 2011–12 s. 652 där han skriver: ”Ett nyckelbegrepp för förståelsen av påståendedoktrinen är uttrycket dubbelrelevant rättsfaktum. Med detta menas att ett och samma rättsfaktum har betydelse för behörigheten och för kärandens materiella anspråk.” Se också vad Lindskog tillade i HD:s dom i Petrobartfallet om dubbelrelevanta rättsfakta. 12 Se härom i SvJT 1964 s. 276 ff. Welamsons kommentarer till det andra rättsfallet, NJA 1955 s. 500, verkar inte bidra ytterligare till påståendedoktrinen. I detta rättsfall förelåg den ovanliga situationen att svaranden som gjorde gällande rättegångshinder på grund av skiljeklausul dessutom invände att han inte var avtalspart i det avtal som åberopades och i vilket skiljeklausulen var infört. Käranden gjorde gällande att den han slutit avtalet med uppträtt som bulvan för svaranden. HD fann med hänvisning till att kärandens talan grundades omedelbart på avtalet att vem som var avtalsslutande part borde bedömas av skiljemän. Med utgångspunkt i rättsfallet menar Welamson att det inte är orimligt att uppställa en regel av innehåll att en part, som grundar sin ståndpunkt på ett avtal med skiljeklausul av standardtyp, inte äger påfordra tvistens prövning av domstol mot motpartens bestridande även om denne påstår det avtal vari skiljeklausulens infogats icke äga tilllämpning. Enligt Welamson hade Bolding, som föreslagit tre olika tolkningsalternativ; ”resignerat inför svårigheten att finna en sakligt tillfredsställande förklaring till HD:s bedömande”. Enligt Heuman ger dock rättsfallet stöd åt påståendedoktrinen, se fotnot 7 ovan. 13 Article II(1) i New York-konventionen har följande lydelse: “Each Contracting State shall recognize an agreement in writing under which the parties undertake to submit to arbitration all or any differences which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractua1 or not, concerning a subject matter capable of settlement by arbitration.” Artikel 7(1) i Modellagen har följande lydelse: “(1) 'Arbitration agreement' is an agreement by the parties to submit to arbitration all or certain disputes which have arisen or which may arise between them in respect of a defined legal relationship, whether contractual or not. An arbitration agreement may be in the form of an arbitration clause in a contract or in the form of a separate agreement.“ 14 Full review har i doktrin även kallats full judicial review. 15 Born, Gary B. har nyligen i en artikel, ‘Irish High Court on Full Versus Prima Facie Judicial Consideration of Whether an Arbitration Agreement Exists‘, Kluwer Arbitration Blog, 2010-12-13, sammanfattat problematiken med anledning av ett irländskt avgörande från 2010-11-11: ”If a national court is called upon, in the context of an application to refer parties to arbitration, to determine whether a valid arbitration agreement exists, how probing should the court’s examination of the existence or validity of the putative agreement be? Judicial authorities in countries that have adopted the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration have split on the question of what standard of judicial review to apply in such cases. Applying Article 8 of the Model Law, some courts have adopted a standard of full judicial review: in deciding whether or not to refer parties to arbitration or to stay national court proceedings, these courts have considered de novo whether or not a valid arbitration agreement exists, rendering a final determination on this issue. In contrast, applying the same provision, other courts have adopted a prima facie review standard; under this standard, a national court only preliminarily determines whether there is a prima facie basis for arbitral jurisdiction and, if so, leaves determination of the jurisdictional issue to the arbitral tribunal, subject to later judicial review of the arbitrators’ award and jurisdictional decision”. Artikeln var 2013-06-24 tillgänglig på http://kluwerarbitrationblog.com/blog/2010/12/13/irish-high-court-on-fullversus-prima-facie-judicial-consideration-of-whether-an-arbitration-agreementexists/. 1 6 Det kan nämnas att en förutsättning för att en tvist ska handläggas av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (”SCC”) är att det inte är uppenbart att SCC saknar behörighet att befatta sig med tvisten (SCC-reglerna, artikel 10(i)). SCC:s styrelse fattar därför ett prima facie-beslut i de jurisdiktionsfrågor som aktualiseras vid SCC. 17 Punkt 31 till art. 8 i UNCITRAL, 2012 Digest of Case Law on the Model Law on International Commercial Arbitration (tillgänglig 2013-06-24 på http://www.uncitral.org/uncitral/en/case_law/digests/mal2012.html). 18 Artikel 8 har följande lydelse: “(1) A court before which an action is brought in a matter which is the subject of an arbitration agreement shall, if a party so requests not later than when submitting his first statement on the substance of the dispute, refer the parties to arbitration unless it finds that the agreement is null and void, inoperative or incapable of being performed.(2) Where an action referred to in paragraph (1) of this article has been brought, arbitral proceedings may nevertheless be commenced or continued, and an award may be made, while the issue is pending before the court.” 19 Born, Gary B., International commercial arbitration, Kluwer, Alphen aan den Rijn, 2009, s. 885 f. Born framhåller (s. 891) att en prima facie bedömning av skiljeklausulens räckvidd har visst stöd i avfattningen av artikel 8 eftersom denna anger att rättegångshinder föreligger om inte skiljeavtalet är ”null and void, inoperative or incapable of being performed”. Detta argument är emellertid inte helt övertygande eftersom att artikel 8 enligt avfattningen utgår från att det föreligger ett i sig tillämpligt skiljeavtal (se texten under artikel 8(1)):”in a matter which is the subject of an arbitration agreement”. Situationen sammanfattas vidare på s. 894 i Born, 2009: ”In sum, the language and the purposes of the Model Law support a distinction between jurisdictional objections based on the alleged non-existence, invalidity, or illegality of the arbitration agreement (where immediate judicial determinations on the merits is permitted) and jurisdictional objections based upon the scope of a con cededly valid arbitration agreement (where interlocutory judicial determination is not permitted, save in instances where it is manifest that the arbitration clause does not encompass the matter in question). That distinction also finds support in the weight of better reasoned national court authority in Model Law jurisdictions, albeit not uniformly applied or clearly articulated”. 20 Poudret, Jean-François & Besson, Sébastien, Comparative law of international arbitration, 2nd ed., Sweet & Maxwell, London, 2007, s. 419 f. Jfr även Born, 2009, s. 904 f. 21 Born, 2009, s. 906. 22 Jfr Poudret & Besson, 2007, s. 389. Beträffande dubbelrelevanta rättsfakta i schweizisk rätt behandlas detta också i ett nyhetsblad från Rechtsanwälte Wenger, Vieli, Belser, tillgängligt 2013-06-24 på www.wengervieli.ch. I artikeln, “ 'Doubly Pertinent' Facts in International Arbitration” från 2002, framhålls följande beträffade två avgöranden av Swiss Federal Tribunal av den 20 december 1995, BGE 121 III 495 och den 16 oktober 2001, BGE 128 III 50: “The two Supreme Court decisions appear to confirm that in Swiss international arbitration matters an arbitrator or an arbitral tribunal, when faced with a doubly pertinent fact, may not proceed in the same way as a state court by simply assuming on a prima facie-basis that the doubly relevant facts exist, thus joining the full examination of the fact(s) to the examination of merits of the dispute. Rather, the specific consequences of the contractual (as opposed to mandatory) nature of arbitration as well as the particularities of arbitral procedure must be taken into account […] Thus, an arbitral tribunal assuming jurisdiction over a dispute based on a mere prima facieexamination of the relevant (doubly pertinent) facts, would deprive a party of the possibility of a full review of the facts and arguments of the arbitral tribunal's jurisdiction”. 23 Holtzmann, Howard M & Neuhaus, Joseph E, A guide to the UNCITRAL Model Law on International Commercial Arbitration: legislative history and commentary, Kluwer Law and Taxation Publishers, Deventer, 1989, s. 303. 24 Heuman, 1999, s. 76, och Schöldström, Patrik, Till minnet av Södra Roslags tingsrätt: en minnesskrift utgiven av Notarieföreningen vid Södra Roslags tingsrätt, Jure, Stockholm, 2007, s. 182 ff. Lindskog har annan uppfattning, se fotnot 27. 2 5 Welamson var referent i avgörandet. 26 HD övervägde att förelägga svarandeparten som åberopat skiljeklausulen att visa att skiljeförfarande påkallats, men fann att detta inte kunde accepteras mot bakgrund av att lagstiftningen inte tillåter att skiljeavtal förlorar sin verkan som rättegångshinder till följd av ett sådant föreläggande. Att den part som inte gjorde gällande att skiljeavtal förelåg skulle påkalla skiljeförfarande framstår dock som udda. 27 Lindskog anger som sin uppfattning, i Lindskog, 2012, s. 186 fotnot 437 och s. 212 fotnot 531, att rättsfallet inte har med påståendedoktrinen att göra utan handlar om blandad kompetens. Han menar även att HD slog fast att uppdelning ska ske på så sätt att skiljenämnd först skulle pröva svarandens invändning och att domstol därefter avsågs pröva kärandens grund. Häremot kan invändas att det inte framgår av HD:s beslut att HD funnit domstol behörig att pröva kärandens anspråk och skiljenämnd obehörig, utan enbart att HD fastslog att skiljeklausulen inte berörde grunden för käromålet utan endast invändningen och att talan inte skulle ”omedelbart” avvisas. Om käranden påkallade skiljeförfarande enligt föreläggandet (det är inte helt klart för mig hur en sådan påkallelse borde utformas), skulle en skiljenämnd ha att ta ställning till om den var behörig att pröva tvisten, dvs. om det förelåg ett giltigt skiljeavtal och om detta omfattade den mellan parterna uppkomna tvisten (se betänkandet som kan ge viss ledning). Om skiljenämnd fann att det förelåg ett skiljeavtal som alltjämt gällde och att skiljeavtalet omfattade den tvisten hade skiljenämnden, antar jag, meddelat en skiljedom rörande den hänskjutna tvistefrågan. En sådan skiljedom som prövat tvistefrågan materiellt hade antingen kunnat bifalla kärandens talan på skadestånd med utgångspunkt från att svaranden inte var berättigad på det sätt han påstod enligt avtalet eller också hade skiljedomen kunnat gå ut på att svaranden var berättigad till att utföra de omstridda åtgärderna. I det sistnämnda fallet hade käromålet ogillats. Skiljedomens rättskraft hade i båda fallen omfattat den av käranden vid domstol förda talan. Frågan om skiljenämnden var behörig eller ej hade kunnat komma under domstols prövning efter klander. I det fall skiljenämnden hade meddelat en skiljedom av innehåll att den inte hade behörighet att döma eftersom skiljeavtalet upphört att gälla eller av annat skäl (och skiljedomen inte upphävts efter klander), hade domstol fått pröva tvisten. Det kan nämnas att Schöldström, i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt, s. 182 ff., menar att HD tillämpade påståendedoktrinen på svarandens invändning om skiljeavtal. Heuman menar, i JT 2009–10 s. 352 ff., att HD i NJA 1982 s. 738 skulle ha uttalat att skiljemän inte var behöriga att pröva den icke kontraktuella grunden, något som jag dock enligt ovan inte menar kan utläsas av HD:s avgörande. 28 Som framgår nedan hänvisades det till NJA 1982 s. 738 i Hamnfallet (se definition nedan), men utan att HD följde metoden att enbart göra en preliminär bedömning eller att återförvisa målet till tingsrätten för att utfärda föreläggande med vilandeförklaring. Hänvisningen kan syfta på att uppdelningen på olika fora fick godtas. 29 Se SOU 1994:81 s. 106. 3 0 Se SOU 1994:81 s. 258 och prop. 1998/99:35 s. 214. 31 Att Sverige tillämpar full review vid domstols hindersprövning verkar alltså sammanhänga med att samtidig prövning genom fastställelsetalan kan ske. Det kan uppmärksammas att många länder har begränsningar i möjligheten att föra fastställelsetalan. Frankrike och Schweiz verkar inte tillåta att domstol prövar en skiljenämnds behörighet genom fastställelsetalan, eller som det benämns, utövar ”direct control” (Poudret & Besson, 2007, s. 413 ff.). Andra länder, som England och Tyskland, har också gått mot en mer begränsad möjlighet att föra fastställelsetalan. Tysk rätt medger numera endast att fastställelsetalan väcks innan skiljenämnden bildats, i sådana fall tillämpas full review (Born, 2009, s. 909). Engelsk rätt medger direct control, men endast i två undantagssituationer. En part har i ett skiljeförfarande rätt att väcka fastställelsetalan om han erhåller samtycke från de övriga parterna eller skiljemännen. Vidare har en fysisk eller juridisk person som påstås vara part i ett skiljeförfarande, men som inte deltar i förfarandet, rätt att få vissa grundläggande behörighetsfrågor prövade av domstol (Poudret & Besson, 2007, s. 411 f. och Arbitration Act 1996, §§ 32 och 72 ). Modellagen utgår från att direct control inte utövas (Poudret & Besson, 2007, s. 413 och Born, 2009, s. 971 ff.). Artikel 8 och 16 i Modellagen reglerar skiljenämnds och domstols kompetens att pröva behörighetsfrågan. Artikel 8(1) anger att skiljeavtalet utgör ett rättegångshinder och att domstol, på parts begäran, har att pröva behörighetsfrågan. Artikel 16(1) ger skiljenämnden rätt att pröva sin egen behörighet, enligt principen om Kompetenz-Kompetenz. Om skiljenämnden anser sig vara behörig att pröva en tvist kan beslutet överprövas och slutligt avgöras av domstol på parts begäran enligt artikel 16(3). Vid utformandet av Modellagen blev ett förslag att tillåta part domstolsprövning av behörighetsfrågan vid valfri tidpunkt inte antaget, då det medförde stora risker för obstruktion och inte harmoniserade med regeln om skiljenämnds Kompetenz-Kompetenz i artikel 16 (Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 502 f.). 32 I ett rättsutlåtande från november 2008 av Bengt Lindell i mål T 2520-08 (Coinstar Inc v. Scan Coin Industries AB) från Hovrätten över Skåne och Blekinge framhålls att en domstol vid fastställelsetalan om skiljenämnds behörighet ska göra en fullständig prövning av skiljeavtalets giltighet och räckvidd. Lindell framhåller: ”I dessa fall [vid fastställelsetalan] synes emellertid en materiell och självständig prövning av skiljeavtalens giltighet och räckvidd ha skett. Att allmän domstol inte skall tillämpa påståendedoktrinen i ett fall som detta menar jag framgår tydligt om man tänker sig att skiljemännen har prövat sin behörighet och funnit sig äga behörighet och part därefter väcker talan om att skiljemännen saknar behörighet. Skulle allmän domstol i sådant fall utgå ifrån att tvistiga rättsfakta angående det materiella rättsförhållandet mellan parterna omfattas av skiljeklausulen kommer någon prövning av skiljemännens behörighet inte att komma till stånd, vilket är syftet med möjligheten att väcka en fastställelsetalan. Av det anförda följer att om en talan om fastställelse väcks innan skiljemännen har hunnit att pröva sin behörighet motsvarande måste gälla. Det skall i detta sammanhang erinras om att en dom vinner rättskraft och är bindande också vid en efterföljande klandertalan.” 3 3 Beskrivningen görs schematisk för att inte krångla till det med alla enskildheter i målet som bl.a. också avsåg succession. 34 Se betänkandet och hovrättens dom i fallet. 3 5 Käranden åberopade att det totala avgiftsuttaget stred mot självkostnadsprincipen och att det inte förelåg något yrkande i fråga om varje delbelopp som betalats till hamnen. 3 6 Heuman ifrågasätter i JT 2009–10 s. 352 om inte NJA 2007 s. 475 borde ha krävt ett avgörande i plenum med anledning av NJA 1982 s. 738. 37 Heuman menar i JT 2009–10 s. 335 att påståendedoktrinen och anknytningsdoktrinen tar sikte på två artskilda behörighetsfrågor, där påståendedoktrinen tar sikte på vissa sakfrågor och bevisfrågor, medan anknytningsdoktrinen tar sikte på vissa rättsfrågor. I JT 2010–11 s. 650 utvecklar han teorin ytterligare och skriver att det finns skäl att tillämpa påståendedoktrinen i alla eller vissa fall då dubbelrelevanta rättsfakta föreligger, dvs. då såväl sakfrågor som rättsfrågor är för handen. 3 8 I den engelska versionen används uttrycket ”dispute, controversy or claim”. New York-konventionen använder uttrycken ”dispute” och ”difference” som synonyma begrepp. 39 Lindskog, 2012, s. 115 ff. Se också Born i fotnot 55 nedan. 40 Se t.ex. NJA 1995 s.586. 41 Det var tidigare oklart vilken betydelse utformningen hade, se t.ex. NJA 1964 s. 2 och 1972 s. 458 och Heuman, 1999, s. 75 fotnot 147. 42 Kanske har HD valt att formellt hålla sig inom påståendedoktrinen i domskälen. Motsvarande gäller NJA 1973 s. 620. Målet avsåg anspråk på semesterersättning på gru nd av påstått anställningsförhållande medan svaranden invände att käranden var fristående agent och åberopade skiljeklausul i agentavtalet som rättegångshinder. HD konstaterade att frågan om käranden var berättigad till semesterersättning fick ”anses ha sådant samband med agenturavtalet” att skiljeklausulen ägde tillämpning. 43 Se t.ex. Schöldström i JT 2007–08 s. 467 ff. och 2008–09 s. 689 ff. Se också Forsell och Wallin i JT 2007–08 s. 943 ff. Också Lindskog menar att en icke kontraktsrättslig grund, t.ex. p.g.a. brott, inte kan omfattas av skiljeavtalet när brottet har inträffat efter det att skiljeavtalet har ingåtts, eftersom ett skiljeavtal inte kan ingås i fråga om ett rättsförhållande som då ännu inte har uppkommit, se Lindskog, 2012, s. 254 ff. Lindskog menar vidare att NJA 2007 s. 475 (Täktfallet) under alla förhållanden inte kan förstås så, att när en och samma rättsföljd kan grundas såväl på huvudavtalet som på en utomobligatorisk rättsregel, en utomobligatoriskt grundad talan alltid omfattas av skiljeavtalet; så bör vara fallet endast i undantagsfall och då förutsätta goda processuella skäl. Lindskog påpekar vidare att HD i NJA 2010 s. 734 har klargjort att så är fallet. Se vidare Heuman, 1999, s. 48 f. och 92 f. Heuman anger också i JT 2011–12 s. 665 att ”[i] praxis tycks domstolar ha förbisett kravet på att skiljeavtal skall avse ett konkretiserat rättsförhållande”. Heuman framhåller också ”att denna äldre praxis måste omvärderas och granskas kritiskt” och hänvisar till att HD i NJA 2010 s. 734 visat att man inte får fuska bort kravet på att skiljeavtalet ska avse ett bestämt rättsförhållande. HD ger också i Concorpfallet uttryck åt att uttrycket ”rättsförhållande” ska tolkas restriktivt (s. 190). 44 Se SOU 1994:81 s. 256 ff. och prop. 1998/99:35 s. 212. Lindskog påpekar att kravet på att skiljeavtalet skall identifiera ett visst rättsförhållande upptogs redan i 1 § skiljemannalagen från 1929 och överfördes därefter i 1 § LSF utan att frågan närmare kommenterades i förarbetena (Lindskog, 2012, s. 247 fotnot 144). 45 Se Article II(1) i New York-konventionen respektive Article 7(1) i Modelllagen. 46 Geneveprotokollet låg bakom den i svensk rätt 1929 införda lagstiftningen om utländska skiljeavtal och skiljedomar. 47 I svensk lydelse hade texten följande innehåll: ”låta de i anledning av kontraktet uppkommande tvister helt eller delvis hänvisas till skiljedom” (NJA II 1929 s. 72). 4 8 Se van den Berg, Albert Jan, The New York arbitration convention of 1958: towards a uniform judicial interpretation, Kluwer law and taxation, Deventer, 1981, s. 148. Van den Berg framhåller bl.a.: ”The final text has as a main consequence that also actions framed in tort can be submitted to arbitration. This provision supersedes a municipal law which regards arbitration possible only in respect of contractual claims. Of course the claims framed in tort, must come within the purview of the arbitration agreement.” Van den Berg framhåller vidare på s. 149–150: ”The dispute must also 'arise in respect of' a defined legal relationship. In other words, the wording of the arbitration agreement must be sufficiently broad to cover the dispute. Whether a dispute falls under the agreement would appear to be essentially a matter of construction”. Beträffande uttrycket “a defined legal relationship” se vidare Redfern, Alan, Hunter, Martin, Blackbury, Nigel & Partasides, Constantine, Law and practice of international commercial arbitration, 4. ed., Sweet & Maxwell, London, 2004, s. 137. 49 Se kommentaren till Modellagens artikel 7(1), punkt 12 med vidare hänvisningar. Jfr också Holtzmann & Neuhaus, 1989, s. 259 vid fotnot 2. Det anges följande: ”The Secretariat gave the following examples: 'third part interfering with contractual relations, infringement of trade mark or other unfair competition'.” Det anges vidare att ”a number of delegations suggested removing the words 'defined legal', but they were retained because they were found in the New York Convention on which Article 7 was consciously based”. En genomgång av rättsfall i olika jurisdiktioner återfinns i Poudret & Besson, 2007, s. 266 ff. 50 Se t.ex. Born, 2009, s. 1100 och Poudret & Besson, 2007, s. 265–268. 51 Detta gäller utländska skiljeavtal som New York-konventionen är tillämplig på. 52 Bestämmelsen i New York-konventionen har i samband med Sveriges tillträde till konventionen tolkats så att en konventionsstat inte får uppställa strängare formkrav än de som anges i konventionen. Det kan vidare nämnas att HD i NJA 2003 s. 379 och NJA 2010 s. 219 i samband med verkställighet av utländsk skiljedom hänvisat till det bakomliggande syftet i New York-konventionen. Beträffande tolkning av ett skiljeavtal kan det vara intressant att i sammanhanget nämna vad som framförs i Born, 2009, s. 1061: ”The New York Convention acknowledges the necessity of interpreting the scope of arbitration agreements and provides for the non-recognition of awards that exceed the scope of the agreement to arbitrate.” Det framhålls vidare: ”The convention does not, however, prescribe any rules governing the interpreting process.” Slutligen framhåller Born, s. 1066, att ”general rules of interpretation and presumptions regarding the parties’ intent play an important and often decisive role in ascertaining the meaning of such agreements”. 53 Man skulle teoretisk kunna tänka sig att man avsett enbart kontraktuella anspråk som förelåg vid tidpunkten för upprättandet av skiljeavtalet men detta framstår vid eftertanke som mindre rimligt mot bakgrund av att denna begränsning inte nämnts i förarbetena och att denna åtskillnad inte uppmärksammats i kommentarer. Jag har inte sett att den behandlats i några rättsfall rörande Modellagen eller New York-konventionen. 54 Som ovan anförts gäller konventionen utländska skiljeavtal. HD gjorde dock inte någon särskild bedömning i NJA 2008 s. 408 mot bakgrund av att det rörde sig om utländska parter. Inte heller har jag noterat att HD i andra avgöranden tagit särskild hänsyn till då det rört sig om internationella förhållanden (se t.ex. NJA 2009 s. 128). 55 Jfr Born, 2009, s. 1063, ”It is almost uniformly held or assumed that general applicable rules of contract construction apply to the interpretation of international arbitration agreements”. 56 ICCA Yearbook Commercial Arbitration (“ICCA YC”) 2003–2012. 57 ICCA YC 2011 US 745(sub 11–19), 2009 Austria 19 (sub 2–3), Netherlands 33 (sub 15–18), US 662 (sub20–27), 2008 US 631 (sub 1–2), 2006 US 629 (sub 32– 35), 2005 US 505 (sub 9–27) och 2004 US 454 (sub 22–24). 58 Redfern & Hunter, 2004, s. 155 utgår från att ”the arbitral tribunal or a judge may need to examine a claim or a defence in relation to the wording of the arbitration agreement, in order to decide whether there is a sufficiently close connection.” Jfr också Lew, Julian D. M., Mistelis, Loukas A. & Kröll, Stefan, Comparative international commercial arbitration, Kluwer, The Hague, 2003, s. 150 ff., där det framhålls följande: ”Most arbitration agreements are broadly worded. The ICC model clause for example covers “All disputes arising out of or in connection with the present contract.” It is generally recognised that this wording covers all differences and claims arising from a given contractual relationship and even to noncontractual and tortious claims. In Kaverit Ltd v Kone Corp the Alberta Court of Appeal of Canada defined the ambit of such clauses […] A dispute meets the test set by the submission if either claimant or defendant relies on the existence of a contractual obligation as a necessary element to create the claim, or to defeat it” [Kaver it Steel and Crane Ltd et al v Kone Corporation et al, (1994) XIX YBCA 643 (Alberta Court of Appeal, 16 January 1992)]. Born nämner också detta rättsfall som ”[a] leading Canadian decision” i Born, 2009, s. 1095. 59 Jfr avgörandet från House of Lords den 17 oktober 2007 [Fiona Trust & Holding & Holding Corporation & 20 Ors v. Yuri Privalov & 17 Ors sub nom Premium Nafta Products Ltd. (20th defendant) & Ors v. Fili Shipping Co. Ltd. (14th claimant) & Ors [2007] UKHL 40]. House of Lords framhöll följande: “Ordinary businessmen would be surprised at the nice distinctions drawn in the cases and the time taken up by argument in debating whether a particular case falls within one set of words or another very similar set of words. If businessmen go to the trouble of agreeing that their disputes be heard in the courts of a particular country or by a tribunal of their choice they do not expect (at any rate when they are making the contract in the first place) that time and expense will be taken in lengthy argument about the nature of particular causes of action and whether any particular cause of action comes within the meaning of the particular phrase they have chosen in their arbitration clause. […] As it seems to us any jurisdiction or arbitration clause in an international commercial contract should be liberally construed. The words ‘arising out of’ should cover ‘every dispute except a dispute as to whether there was ever a contract at all’ […] It is not to be expected that any commercial man would knowingly create a system which required that the court should first decide whether the contract should be rectified or avoided or rescinded (as the case might be) and then, if the contract is held to be valid, required the arbitrator to resolve the issues that have arisen. This is indeed a powerful reason for a liberal construction”. Se vidare SIAR 2007:3 s. 115 ff. Det finns vidare ett stort antal rättsfall från skilda jurisdiktioner som framhåller önskvärdheten av en sammanhållen tvistlösning. Se härom i Born, 2009, s. 1067–1074. 60 Se Heuman i JT 2011–12 s. 678 f. 61 I ett nyligen avgjort rättsfall från den 7 juni 2013 i mål nr Ö 2926-12 har HD framhållit att prövning i två rättsliga förfaranden kan föranleda komplicerade frågor rörande lis pendens och res judicata som ytterligare försvårar för svaranden att komma till sin rätt och allmänt sett innebära dålig processekonomi.fotnot 10 · s. 734

EG/EU-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2009–20101 hänvisning

Michael Bogdan · SvJT 2011 s. 873–929 · 1 ställe

NJA 2010 s. 219 handlade om erkännande och verkställighet i Sverige, i enlighet med 53 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande, av en rysk skiljedom, varigenom ett svenskt bolag (ALPL) förpliktats att utge visst belopp till ett ryskt bolag (Lenmornii). ALPL invände att det inte fått kännedom om skiljeförfarandet innan verkställighet i Sverige sökts av Lenmornii. Av skiljedomen framgick att den ryska skiljedomstolen utgått från att ALPL hade fått påkallelseskriften genom att den sänts till dess gatuadress i Stockholm. ALPL hade visserligen redan innan skiljeförfarandet inleddes flyttat till en annan adress, men Lenmornii gjorde gällande att ALPL ändå skulle anses ha fått underrättelse om skiljeförfarandet, bl.a. på den grunden att ALPL inte informerat Lenmornii eller skiljedomstolen om adressändringen. HD hänvisade till 54 § 2 mom. i 1999 års lag, som stadgar att en utländsk skiljedom inte erkänns och verkställs i Sverige om den part mot vilken skiljedomen åberopas visar att den inte i vederbörlig ordning har underrättats om skiljeförfarandet eller av annan orsak inte varit i stånd att utföra sin talan. HD hänvisade också till att denna regel går tillbaka på 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar och att lagen och konventionen bör tolkas mot bakgrund av den allmänna strävan att underlätta verkställighet. Enligt HD måste det emellertid ställas höga krav just beträffande en underrättelse som gäller själva påkallelseskriften, eftersom det från rättssäkerhetssynpunkt inte vore godtagbart att erkänna och verkställa en skiljedom mot en part som inte underrättats om skiljeförfarandet eller ens kunnat känna till att det pågår. Vad Lenmornii anfört om motpartens skyldighet att meddela sin nya adress saknar enligt HD bäring på den situationen att motparten inte har fått reda på att skiljeförfarandet inletts. Kan motparten väcka ”beaktansvärt tvivel” om att den nåtts av underrättelsen får det enligt HD normalt anses föreligga hinder mot erkännande och verkställighet av skiljedomen (med mindre motparten ändå har kunnat utföra sin talan). HD fastställde därför hovrättens beslut varigenom Lenmorniis ansökan om erkännande och verkställighet avslagits. — Av referatet framgår icke blott att ALPL underlåtit att meddela sin nya adress utan också att man även efter flyttningen tillsänt Lenmornii faxmeddelanden i vilka man angav den gamla adressen. Enligt hovrätten tydde utredningen på att ALPL medvetet underlåtit att informera Lenmornii om flyttningen, men varken hovrätten eller HD ansåg att detta skulle få avgörande betydelse i verkställighetsmålet. Utgången skulle säkerligen blivit en annan om skiljeavtalet uttryckligen stadgat att det för påkallelse räcker att underrättelse skickas till den i kontraktet angivna adressen, och förmodligen också om avtalet stipulerat en skyldighet att anmäla adressändringar eller om det kunde visas — och inte bara misstänkas — att ALPL medvetet vilsefört Lenmornii om sina adressförhållanden.Erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar · p. 2 · s. 923