- I avgörandet NJA 2009 s. 877 hade ett företag som sålde musikinstrument tecknat försäkring hos Länsförsäkringar innefattande bl.a. inbrottsförsäkring. Försäkringen gällde för skada genom bl.a. stöld i lokal förövad av person som tagit sig in i lokal, vilken uppfyller ställda skyddskrav, genom inbrott eller med för låset avsedd nyckel, kod eller låskombination som åtkommits genom rån eller inbrott i lokal som uppfyller skyddskraven. Med inbrott förstods enligt försäkringen att någon olovligen med våld brutit sig in i lokal eller med dyrk tagit sig in i lokal. I avgörandet uppkom fråga hur ordet ”inbrott” i försäkringen skulle tolkas. Omständigheterna var följande. En natt drabbades företagets försäkrade affärslokal av stöld som innebar att musikinstrument m.m. till ett betydande värde stals. Det var ostridigt att gärningsmännen vid stölden klippt upp ett hänglås på en gallergrind som funnits bakom den fönsterförsedda entrédörren och som varit fäst på samma dörram som entrédörren. Entrédörren var försedd med två lås, ett tillhållarlås och ett cylinderlås. Dessa hade dock inte brutits upp utan låsts upp med nyckel eller dyrk. Länsförsäkringar menade att varje slag av våld inte kunde medföra att det blev fråga om ett inbrott.
- I det tidigare diskuterade ”Firefly” NJA 2012 s. 3 om tolkning av begreppet arbetsskada (se avsnitt 1.9.4.1.2 och 1.9.4.5) kom HD in på ett resonemang om vilken part som hade utformat villkoret. Detta kan dock inte tas till intäkt för att det var oklarhetsregeln som åsyftades. HD anförde nämligen också att försäkringsgivaren, för det fall denne velat utesluta arbetsskador som inträffat hos arbetstagare än sådana som var anställda hos försäkringstagaren, lätt kunde ha skrivit in det i undantaget. HD redovisar också att så skett i andra försäkringsbolags villkor. HD kom även i NJA 2009 s. 877 (se avsnitt 1.9.4.1.2) in på vem som hade utformat ett villkor utan att detta ska tas till intäkt för att oklarhetsregeln blev aktuell.
Rättsfall
NJA 2009 s. 877
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 877
BibTeX
@misc{nja-2009-s-877,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 877}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Tolkning av sjöförsäkringsavtal1 hänvisning
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- En snarlik bedömning gjordes av ett skiljaktigt justitieråd i NJA 2009 s. 877 (där frågan om jämkning med stöd av 36 § AvtL inte blev föremål för prövning av Högsta domstolens majoritet).
- NJA 2009 s. 877 gällde innebörden av en bestämmelse i villkoren för en inbrottsförsäkring för företag. Med inbrott skulle enligt bestämmelsen förstås att ”någon olovligen med våld brutit sig in i lokal”. I det aktuella fallet hade egendom tillgripits ur en lokal. Ingången till lokalen var försedd med en dörr med två lås. Innanför dörren fanns en gallergrind som var försedd med ett hänglås. Efter tillgreppet kunde det konstateras att ingen åverkan tillfogats dörren eller låsen på denna. Däremot var hänglåset på gallergrinden avklippt. Den försäkrades yrkande om ersättning avböjdes av försäkringsgivaren under hänvisning till att inbrott inte var för handen då inget våld utövats mot dörren. Högsta domstolens majoritet konstaterade att gallergrinden utgjorde ett hinder som måste passeras för att det skulle vara möjligt att ta sig in i lokalen och att det för försäkringstagaren måste framstå som överraskande om det inte skulle anses vara fråga om inbrott när gallergrinden forcerats på det sätt som skett. Forceringen av gallergrinden omfattades nämligen ”utan tvivel” av den ifrågavarande definitionens ordalydelse. Det inträffade ansågs av sådana skäl utgöra inbrott i den mening som avsågs i försäkringsvillkoren med följd att skadan omfattades av försäkringen.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4