- Jfr 10 och 27 § SkbrL och exempelvis NJA 1912 s. 122, NJA 1916 s. 407, NJA 1997 s. 866 (Emja), NJA 2008 s. 733 (Den överlåtna mäklarprovisionen) (JustR Håstads tillägg), NJA 2009 s. 846 och NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II), HD:s domskäl p. 13. Annorlunda i NJA 1961 s. 26 (som avsåg återpantsättning på strängare villkor, där underlåtenhet att invända mot återpantsättningen gjorde att pantsättaren saknade rätt till skadestånd.) Se 10 kap. 6 § HB,
- I NJA 2009 s. 846 var det inte fråga om överlåtelseförbud, men väl om en annan
Rättsfall
NJA 2009 s. 846
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 846
BibTeX
@misc{nja-2009-s-846,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 846}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- skriptionsavbrott? I NJA 2001 s. 329 hade en skadelidande gjort en skriftlig skadeanmälan till den försäkringsgivare hos vilken skadevållaren, som utgjordes av en försumlig fastighetsmäklare, hade en för fastighetsmäklare obligatorisk ansvarsförsäkring, varefter försäkringsgivaren genom brev erkänt skadeståndsfordringen. Frågan i målet gällde huruvida nämnda erkännande skulle anses innebära preskriptionsavbrott enligt 5 § PreskL med avseende på skadeståndsfordringen. Högsta domstolen konstaterade att försäkringsgivaren, enligt villkoren för den ifrågavarande försäkringen, åtagit sig att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge. Av försäkringsvillkoren kunde därför anses följa att den försäkrade skadevållaren, som uppenbarligen valt att utnyttja sin försäkring, godtagit att försäkringsgivaren skulle företräda honom som ombud i förhållande till den som begärt skadestånd. Vid detta förhållande skulle den försäkrade skadevållaren anses bunden av de åtgärder som företagits av försäkringsgivaren som om de företagits av honom själv. I sin tur fick detta till följd att försäkringsgivarens erkännande av den ifrågavarande skadeståndsfordringen skulle anses medföra preskriptionsavbrott. 6.6 Verkan av RÖ 97 efter överlåtelse av regressfordran I NJA 2009 s. 846 hade ett försäkringsbestånd överlåtits från en försäkringsgivare (A), som inte var bunden av de begränsningar av försäkringsgivares regressrätt som följer av vissa försäkringsgivares då gällande så kallade regressöverenskommelse (RÖ 97), till en försäkringsgivare (B) som var bunden av denna överenskommelse. Efter en tillbakaöverlåtelse av en specifik regressfordran från B till A, uppkom fråga huruvida de begränsningar av regressrätten som följer av RÖ 97 kunde anses tillämpliga när A (som i enlighet med vad som redan framgått inte anslutit sig till RÖ 97) ville driva in fordringen. Högsta domstolen konstaterade att den ifrågavarande regressfordringen vid tillbakaöverlåtelsen från B till A var belastad med de begränsningar som följde av att B var ansluten till RÖ 97 och att B vid tiden för talans väckande, till följd av dessa begränsningar, skulle ha saknat regressrätt. Härutöver slog domstolen fast att en förvärvare av en enkel fordran enligt 27 § SkbrL inte äger bättre rätt mot gäldenären än vad överlåtaren ägde. Enär A sålunda inte kunde äga bättre rätt än B skulle den ifrågavarande begränsningen av regressrätten anses gälla också för A. 6.7 Civilrättsligt tvingande reglering? Allra sist skall nämnas NJA 2005 s. 745. I detta fall ansågs ett i ett avtal om rättsskyddsförsäkring intaget avtalsvillkor stå i strid med föreskrifterna i 3 § lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. Den centrala frågan i målet gällde huruvida nämnda bestämmelse skulle anses civilrättsligt tvingande eller inte. Med hänsyn till den ifrågavarande bestämmelsens syfte ansåg Högsta domstolen att det var naturligast att uppfatta regeln som civilrättsligt tvingande. Efter en lagändring framgår detta numera explicit av den ifrågavarande regelns andra stycke.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4