Rättsfall
NJA 2009 s. 599
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2009 s. 599
BibTeX
@misc{nja-2009-s-599,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2009 s. 599}},
year = {2009},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 3 artiklar · 8 stycken/fotnoter
En ny strafflindringsgrund5 hänvisningar
- I NJA 1999 s. 561 ansågs frivillig angivelse föreligga i ett fall där en tilltalad själv kontaktat polisen efter det att hon begått mened och berättat att hon och en väninna lämnat oriktiga uppgifter och därigenom föranledde att den frikännande domen överklagades. I NJA 2008 s. 359 ansågs en frivillig angivelse föreligga när en tilltalad, som gripits som misstänkt för bostadsinbrott, valde att erkänna även andra inbrott som inte omfattades av den ursprungliga misstanken. Även i NJA 2009 s. 599 ansågs en frivillig angivelse vara för handen enär den tilltalade angett sig och lämnat sådana uppgifter om brottens planering och genomförande som varit nödvändiga för att han skulle kunna åtalas och fällas till ansvar.
- Om en angivelse för att anses vara frivillig måste lämnas i en situation där den tilltalade inte har anledning att tro sig vara upptäckt eller misstänkt, kan det vidare frågas om det ställs några krav på angivelsen som sådan för att punkt 3 skall kunna tillämpas. Som framgår ovan har det i de omnämnda rättsfallen NJA 1999 s. 51 och NJA 2009 s. 599 även framhållits att den tilltalade medverkade under förundersökningen. Härav kan det synas som om angivelsen måste vara ett förbehållslöst erkännande av gärningen och även inkludera en medverkan under förundersökningen som senare underlättar en lagföring.
- Högsta domstolen har i NJA 2009 s. 599 prövat frågan om billighetsskälens tillämpning på tilltalads medverkan till utredningen av andras brottslighet. Bakgrunden till målet var, i korthet, att Göteborg under september 2006 drabbades av två attentat där handgranater placerats under parkerade bilar och detonerade när förarna startade och började köra bilarna. I början av 2008 berättade D.L., en f.d. medlem i Bandidos MC i Göteborg, att det var han och två namngivna medgärningsmän som utfört attentaten på order av MC-klubbens president. Vid tidpunkten för erkännandet var D.L. föremål för ett s.k. personskyddsprogram med anledning av att han vid ett tidigare tillfälle blivit grovt misshandlad av medlemmar i klubben. Som en följd av D.L:s medverkande lyckades polisen klara upp attentaten och samtliga inblandade lagfördes och dömdes för brotten.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Bestämmelsen om medverkan i mindre mån berördes också i NJA 2009 s. 599. I målet framhölls att bestämmelsen är fakultativ och att ”därmed” i varje enskilt fall finns en absolut gräns där den tilltalades medverkan — även om den varit mindre än de övriga inblandades — varit av sådan art eller betydelse att straffminimum inte ska underskridas. Vid bedömningen i det enskilda fallet ansågs den tilltalade, även om han medverkat i mindre mån än de medtilltalade, tagit sådan aktiv del i gärningens planering och genomförande att det inte kunde komma ifråga att gå under minimistraffet.
- Det förhållandet att en person avslöjat medtilltalades delaktighet ansågs i NJA 2009 s. 599 inte i sig utgöra skäl för strafflindring enligt 29 kap. 5 § brottsbalken. Däremot stod enligt HD klart att den tilltalades medverkan till utredningen inneburit att han under överskådlig tid skulle komma att leva under hot om allvarliga repressalier. Detta ansågs utgöra ett sådant skäl som kan beaktas enligt 29 kap. 5 § första stycket 8 brottsbalken. Också det förhållandet att den tilltalade angivit sig själv och lämnat uppgifter som varit nödvändiga för att han själv skulle kunna fällas till ansvar beaktades i målet med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken. I anslutning härtill finns i rättsfallet också ett tillägg av referenten i målet vari frågan om relationen mellan punkterna 2 och 3 behandlas. Fallet har kommenterats av undertecknad på InfoTorg (kommentar i elektronisk form) och av Jack Ågren i JT 2009–10 s. 697 ff.