1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Jessica Östberg · SvJT 2019 s. 1125–1165 · 1 ställe
- 1.4.1 Delgivning av skiljedom I rättsfallet NJA 2001 s. 855 prövades frågan om innebörden av uttrycket ”fick del av” en skiljedom i 14 kap. 31 § andra stycket 1975 års aktiebolagslag. HD konstaterade inledningsvis att det förhållandet att lagstiftaren valt uttrycket ”fick del av” innebar att delgivningslagen (1970:428) inte var tillämplig. Detta innebar enligt HD att det inte var möjligt att delge skiljedomen genom att lämna den till någon annan än mottagaren själv eller dennes ombud, såsom till exempel någon som enbart var anställd på mottagarens kontor. Enligt HD måste uttrycket istället förstås så ”att en part får del av en skiljedom i vart fall när handlingen kommer honom till handa och parten då också känner till att det är fråga om skiljedomen”. Däremot saknade det enligt HD för frågan om talefristens startpunkt betydelse om mottagaren valt att inte läsa skiljedomen i samband med mottagandet. 1.5 Likvidation och konkurs 1.5.1 Upplöst bolags partshabilitet Av 13 kap. 19 § första stycket 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 följer att ett aktiebolag som är försatt i konkurs ska vara upplöst när konkursen avslutas utan överskott. Huvudregeln är att ett bolag inte längre kan vara part i rättegång när det har upplösts. Från denna huvudregel finns dock vissa undantag, som har befästs i praxis. I rättsfallet NJA 1999 s. 237 sammanfattade HD vilka principer som bör vara vägledande vid bedömningen av ett upplöst bolags partshabilitet. Frågan prövades återigen i rättsfallet NJA 2001 s. 144. I det fallet konstaterade HD att de rättsskyddsintressen som HD åberopade i NJA 1999 s. 237 som skäl för att ett upplöst bolag i vissa fall ska kunna fortsätta som part i en pågående rättegång med liknande styrka talade för att ett upplöst bolag skulle få framföra invändningar mot ett utdelningsförslag i ett annat bolags konkurs och vara part i det följande domstolsförfarandet, i syfte att skydda en domfäst fordran. Justitieråden Beckman och Lennander var skiljaktiga med hänvisning till främst att den naturliga och lämpliga ordningen i ett fall som det förevarande borde vara att det upplösta bolaget träder i likvidation, varvid rättssubjektivitet och partshabilitet återfås och en likvidator istället företräder bolaget i domstolsförfarandet. De skiljaktigas uppfattning synes onekligen ha visst fog för sig. 1.5.2 Upphävande av likvidationsbeslut I rättsfallet NJA 2002 s. 112 behandlades frågan under vilka förutsättningar högre rätt kan upphäva ett likvidationsbeslut som fattats av tingsrätten enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. HD konstaterade i målet att en förutsättning för att högre rätt ska kunna upphäva eller undanröja ett sådant likvidationsbeslut måste vara att skäl för likvidation saknades när tingsrätten meddelade sitt beslut såsom till exempel att sökanden inte åberopat laga skäl för likvidationen, att likvidationsanledningen bortfallit före tingsrättens beslut eller att sökanden inte varit behörig. Enbart ett återkallande av ansökan kan således enligt HD inte föranleda ett upphävande av likvidationsbeslutet. Om likvidationsanledningen upphör erinrade domstolen istället om att lagen ger möjlighet för bolagsstämman att besluta att likvidationen ska upphöra och verksamheten återupptas. Vidare konstaterades att om styrelsen vid kritisk kapitalbrist underlåter att sammankalla en så kallad första kontrollstämma för framläggande av kontrollbalansräkning och beslut rörande eventuell likvidation, kan personligt ansvar för bolagets förpliktelser inträda för styrelseledamöterna. Däremot framhölls att i sådant fall kan en styrelseledamot eller en aktieägare inte utverka rättens beslut om likvidation, eftersom ett sådant beslut förutsätter att kapitalfrågan inte har lösts under den så kallade rådrumsfristen om åtta månader som löper från den första kontrollstämman. Då någon rådrumsfrist inte hade löpt i det aktuella målet konstaterades att det saknades laga skäl för likvidation, vilket också innebar att sökanden saknade behörighet att göra ansökan. Bolaget borde följaktligen inte ha försatts i likvidation, varför underinstansernas beslut undanröjdes. 1.5.3 Tidpunkten för likvidationsärendets avslutande I rättsfallet NJA 2005 s. 167 uppkom fråga huruvida grunden för att ett aktiebolag ska träda i likvidation hade upphört under ärendets handläggning hos Patent- och registreringsverket (”PRV”). HD konstaterade i målet att PRV:s handläggning får anses avslutad när beslutet har utlämnats för expediering, vilket i det aktuella fallet innebar att likvidationsgrunden inte hade upphört under ärendets handläggning. 1.5.4 Likvidation efter bolagets upplösning I rättsfallet NJA 2005 s. 417 hade ett aktiebolag med en ensam aktieägare försatts i konkurs. Konkursen hade avslutats utan överskott, varför bolaget var upplöst. Efter konkursens avslutande gjorde bolaget gällande en fordran som var föremål för rättegång. Fråga uppkom därvid huruvida beslut om likvidation borde meddelas enligt 13 kap. 49 § första stycket 2 1975 års aktiebolagslag. HD besvarade frågan nekande mot bakgrund av att de särskilda förhållandena i målet skulle få till följd att ett likvidationsbeslut skulle bli meningslöst. 1.5.5 Behörighet att ansöka om konkurs I rättsfallet NJA 2004 s. 410 ansågs ett aktiebolag som var komplementär i ett kommanditbolag som hade försatts i konkurs behörigt att överklaga konkursbeslutet, trots att aktiebolaget självt försatts i konkurs. HD noterade att ”[e]nligt 3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) måste det under aktiebolagets konkurs ankomma på dess konkursbo att råda över aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget och därmed också att föra talan som ställföreträdare för kommanditbolaget, när det gäller frågan om kommanditbolagets försättande i konkurs”. Förvaltaren i aktiebolagets konkursbo hade i målet förklarat att boet avstod från aktiebolagets anspråk i kommanditbolaget, vilket enligt HD innebar att behörigheten att föra talan i målet om kommanditbolagets försättande i konkurs hade återgått till aktiebolaget. 1.5.6 Förmånsrätt i konkurs för revisionsfordran I rättsfallet RH 2001:46, som närmast hör till insolvensrätten, men som ändå har aktiebolagsrättslig relevans, uppkom fråga om en revisionsfordran hade förmånsrätt i ett bolags konkurs enligt 10 a § förmånsrättslagen (1970:979). Med hänvisning till 10 kap. 3 § 1975 års aktiebolagslag och efter en förhållandevis utförlig redogörelse för innebörden av revisionsuppdraget konstaterade hovrätten att revisionsfordran hade förmånsrätt i det aktuella fallet. 1.6 Personligt betalningsansvar i anledning av kapitalbrist 1.6.1 Rättelse under löpande ansvarsperiod I rättsfallet RH 2003:15 undgick styrelseledamöter ansvar enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 genom att de på ett informellt möte med samtliga aktieägare under en löpande ansvarsperiod behandlade en kontrollbalansräkning som utvisade kapitalbrist och beslutade att fortsätta verksamheten under den så kallade rådrumsfristen. Formföreskrifterna för en bolagsstämma hade inte iakttagits. Hovrätten konstaterade i fråga om formföreskrifterna att de syftar till att skydda aktieägarna och att deras intresse i det aktuella fallet inte hade skadats, eftersom samtliga aktieägare närvarade vid det informella mötet. Det framhölls att det ligger i borgenärernas intresse att rådrumsfristen börjar löpa, varför en rättelse under löpande ansvarsperiod borde medföra att ansvarsperioden upphör per den tidpunkt då den första kontrollstämman, i det aktuella fallet det informella mötet med samtliga aktieägare, hållits. Utgången ligger i linje med lagtextens nuvarande formulering i 25 kap. 18 § första stycket 3 aktiebolagslagen, där det framgår att styrelseledamöterna ansvarar för förpliktelser som uppkommer ”under den tid som underlåtenheten består” och den bekräftas även av uttalanden i förarbeten och doktrin. 1.6.2 Om betydelsen av utebliven revisorsgranskning I NJA 2005 s. 792 prövades inledningsvis en fråga om partssuccession. H.T. förvärvade den i målet aktuella fordringen innan tingsrätten meddelande dom i målet. Först vid huvudförhandlingen i hovrätten begärde H.T. att få inträda som part i rättegången. HD, som konstaterade att bestämmelserna om partssuccession är tillämpliga även i högre rätt, kom fram till att det förhållandet att begäran om inträde skedde först vid huvudförhandlingen i hovrätten saknade betydelse och att talan därför inte skulle ogillas på den grunden. Kärnfrågan i målet var dock vilken betydelse det hade för medansvaret enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002 att en upprättad kontrollbalansräkning respektive ett kapitaltillskott inte hade revisorsgranskats. HD redogjorde i denna del för det övergripande syftet med kapitalbristregelverket. Härefter konstaterades att det lagstadgade kravet på revisorsgranskning syftar till att förhindra efterhandskonstruktioner samt att det i förarbetena uttalas att en kontrollbalansräkning som inte har revisorsgranskats blir, i fråga om medansvaret, att bedöma på samma sätt som om någon kontrollbalansräkning överhuvudtaget inte har upprättats. Då kontrollbalansräkningen i målet inte hade revisorsgranskats konstaterade HD, i enlighet med förarbetsuttalandena, att styrelseledamoten inte kunde undgå ansvar för de i målet aktuella skulderna. Kravet på revisorsgranskning gällde enligt HD även i förhållande till det i målet åberopade kapitaltillskottet, vilket alltså innebar att det inte kunde tillmätas någon betydelse. Avslutningsvis gjorde HD ett uttalande obiter dicta med avseende på bestämmelsen rörande faktisk läkning av kapitalbrist i nuvarande 25 kap. 18 § fjärde stycket aktiebolagslagen. Enligt den bestämmelsen gäller medansvaret inte om bolagets egna kapital hade stigit över den kritiska gränsen innan kontrollbalansräkningen senast skulle vara upprättad. Enligt HD äventyrar den regleringen syftet med revisorsgranskningen, varför stränga krav bör ställas på bevisning om att en återhämtning genom kapitaltillskott inträffat före den i bestämmelsen angivna tidpunkten, i vart fall om tillskottet inte har revisorsgranskats. Uttalandet är förenligt med HD:s uttalanden i NJA 1988 s. 620. Utgången i målet vad avser frågan om betydelsen av utebliven revisorsgranskning ligger som HD konstaterade i linje med såväl förarbetsuttalanden som ändamålen med lagstiftningen. Numera räknas de försummelser som kan föranleda personligt betalningsansvar upp i 25 kap. 18 § aktiebolagslagen. Av den första punkten i angivna bestämmelse framgår uttryckligen att styrelsen ska både upprätta och låta bolagets revisor granska kontrollbalansräkningen för att undgå ansvar enligt den punkten. Det ska dock framhållas att kontrollbalansräkningen enbart behöver revisorsgranskas i de bolag som har revisor (jfr 1 kap. 12 b § aktiebolagslagen), något som enligt min mening är beklagligt med tanke på risken för efterhandskonstruktioner. 1.6.3 Accessorisk eller självständig preskription av medansvar I NJA 2004 s. 3 behandlades frågan om självständig preskription av styrelseledamöters ansvar vid kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I samband med bedömningen av frågan om självständig preskription gjorde HD vissa intressanta uttalanden rörande medansvarets syfte och konstruktion. I denna del framhöll HD att medansvaret främst är avsett att utgöra ett påtryckningsmedel för att få styrelsen att följa det handlingsmönster som lagen föreskriver för underkapitaliserade bolag. Syftet är därmed inte i första hand att tillförsäkra borgenärerna betalning. Det konstaterades dels att särskilda förutsättningar för medansvaret finns, nämligen att styrelsen underlåtit att vidta någon av de specifika skyldigheter som anges i bestämmelsen, däribland att upprätta kontrollbalansräkning, dels att ansvaret är individuellt. Detta ansågs tala för självständig preskription. HD redogjorde därefter för de skäl som talar i motsatt riktning. Mot bakgrund av medansvarets historiska kontext konstaterade HD att ansvaret närmast kan jämföras med det ansvar som bolagsmännen i ett handelsbolag har. Detta innebar enligt HD att medansvaret inte är föremål för självständig preskription, vilket alltså innebär att om en fordran hålls vid liv genom preskriptionsavbrott enbart gentemot bolaget så består styrelseledamöternas ansvar. När det gällde frågan om preskriptionsavbrott skett gentemot hyresgästen i det aktuella fallet, konstaterades att preskriptionsavbrott enligt 12 kap. 61 § Jordabalken (1970:944) skett genom att fordran anmälts i hyresgästens konkurs, och detta trots att hyresgästen inte lämnat lokalen vid den aktuella tidpunkten. 1.6.4 Bevisbörda i mål om kapitalbrist Ett i flera avseenden intressant och betydelsefullt rättsfall är NJA 2009 s. 210, som rörde frågan om bevisbörda i mål om personligt betalningsansvar vid kritisk kapitalbrist enligt 13 kap. 2 § 1975 års aktiebolagslag i paragrafens lydelse före den 1 januari 2002. I det fallet konstaterade HD att prövningen av frågan i vilken mån en styrelseledamot har ådragit sig personligt betalningsansvar ska ske i två led, där det första ledet tar sikte på frågan om det föreligger objektiva förutsättningar för ansvar och det andra på frågan om den enskilda styrelseledamoten har varit försumlig. När det gäller det första ledet framhöll HD att en sådan (objektiv) förutsättning är att det egna kapitalet vid den aktuella tidpunkten faktiskt understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet och en annan att styrelsen underlåtit att upprätta en kontrollbalansräkning, trots att det fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen. HD gjorde också det principiellt viktiga uttalandet att det för skyldigheten att upprätta en kontrollbalansräkning är tillräckligt att någon i styrelsekretsen insett eller bort inse att det förelåg risk för kritisk kapitalbrist. När det gäller bevisbördan fastställde HD att det åligger den som gör gällande personligt betalningsansvar att bevisa att de objektiva förutsättningarna för sådant ansvar föreligger och att det, om det har visats att sådana förutsättningar föreligger, åligger den styrelseledamot som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. Detta innebar enligt HD att det är den borgenär som påstår att viss styrelseledamot är personligt betalningsansvarig som ska bevisa att det vid viss given tidpunkt fanns skäl att anta att bolagets egna kapital understeg den kritiska gränsen samt att det, för att fullgöra denna bevisbörda, i praktiken ofta är tillräckligt att borgenären visar att det förelegat en faktisk kapitalbrist. 1.6.5 Regressrätt gentemot annan styrelseledamot Ett annat viktigt rättsfall som rör medansvar vid kapitalbrist är NJA 2009 s. 221. Målet gällde ytterst frågan huruvida en styrelseledamot, B.H., kunde göra gällande regressrätt gentemot den andra styrelseledamoten i bolaget, P.M., på den grunden att B.H. hade betalat bolagets skatteskuld om 190 000 kr. Domen innehåller ett par uttalanden av mer principiell betydelse. HD framhöll inledningsvis, i linje med uttalandena i det tidigare redovisade rättsfallet NJA 2004 s. 3, att bestämmelserna om personligt ansvar vid kapitalbrist syftar till att sätta en gräns för hur långt en förlustbringande verksamhet ska få fortsätta innan den i borgenärernas intresse måste avvecklas genom likvidation. I enlighet med det ovan redovisade rättsfallet NJA 2009 s. 210 noterade HD att styrelseledamöternas medansvar är ett så kallat presumtionsansvar, innebärande att om den som gör gällande personligt betalningsansvar väl har visat att det föreligger objektiva förutsättningar för medansvar, så ankommer det på den som anspråket riktas mot att visa att vederbörande inte har varit försumlig. I denna del gjordes de principiellt viktiga uttalandena att (i) det endast i undantagsfall finns utrymme för att ta hänsyn till sådana faktorer som den information som styrelseledamoten har fått del av och dennes uppgifter i styrelsen, samt att (ii) det i princip kan förutsättas att varje styrelseledamot har den kompetens som erfordras för att kunna bedöma om bolagets ekonomiska ställning har försämrats så mycket att den kritiska gränsen har uppnåtts. Vidare konstaterade HD att varje styrelseledamot får anses ansvarig för att styrelsens grundläggande uppgifter fullgörs oavsett eventuell arbetsfördelning inom styrelsen. I vart fall uttalandet under (ii) ovan ger uttryck för en rättslig standard som rimligen bör kunna tillämpas även inom ramen för en culpabedömning i en skadeståndsprocess. Varje styrelseledamot bör alltså kunna förutsättas ha sådan kunskap om ekonomiska frågor att bolagets ställning och eventuella kapitalbehov kan bedömas. Härefter behandlades styrelseledamöternas regressrätt. HD fastslog att utgångspunkten är att ansvaret fördelas efter huvudtalet. Det konstaterades vidare, föga förvånande, att aktiebolagslagens bestämmelser om styrelseledamöternas personliga betalningsansvar för bolagets förpliktelser omfattar alla typer av förpliktelser, sålunda även ett bolags skatteskulder. Vidare fastslogs att en styrelseledamot som betalar en sådan skuld inträder i borgenärens ställe och att denne sedan i princip kan göra gällande regressrätt mot övriga i styrelsen, under förutsättning att styrelseledamöterna anses vara medansvariga. I det aktuella målet kunde B.H. därför göra gällande regressrätt gentemot P.M. motsvarande en fördelning av ansvaret efter huvudtalet. 1.7 Skadestånd 1.7.1 Partsställning vid minoritetstalan Fråga om vem som är part när en minoritet för talan om skadestånd till bolaget berördes i NJA 2002 s. 446. Enligt 15 kap. 9 § första stycket 1975 års aktiebolagslag får ägare till minst en tiondel av samtliga aktier föra talan om skadestånd till bolaget. Av bestämmelsens andra stycke följer att den som väckt talan svarar för rättegångskostnaderna, men har rätt till ersättning av bolaget för kostnader som täcks av vad som kommit bolaget till godo genom rättegången. HD konstaterade i målet att det av bestämmelsen framgår att innehav av minst en tiondel av aktierna ger minoriteten talerätt samt att det skulle stå i uppenbar strid mot lagens syfte om minoriteten skulle vara skyldig att förete behörighetshandlingar utfärdade av bolagets styrelse. Domstolen menade vidare att det snarare var en rubriceringsfråga huruvida minoriteten skulle anses föra talan som extra ordinarie ställföreträdare för bolaget eller som part rörande bolagets rätt. Trots utgången i NJA 1993 s. 31 kom HD, med hänvisning till att minoriteten svarar för motpartens rättegångskostnader, fram till att minoriteten och inte bolaget, bör betecknas som part. Numera framgår uttryckligen av lagtexten att minoriteten för talan i eget namn (se 29 kap. 9 § första stycket aktiebolagslagen). 1.7.2 Om materiell processledning och tillämpningen av 29 kap. 7 § aktiebolagslagen Rättsfallet NJA 2009 s. 594 rörde främst en processuell fråga, men domstolen gjorde i målet även några generella uttalanden vad avser frågan om ansvarsfrihet. Vad först gäller den rent processuella frågan avvisade tingsrätten en skadeståndstalan mot en likvidator på den grunden att käranden inte hade styrkt att bolagsstämmans majoritet, eller en minoritet om en tiondel av aktierna, beslutat att vägra ansvarsfrihet eller att väcka sådan talan. Med motiveringen att det är fråga om en processförutsättning som ska beaktas självmant av domstolen, tilläts käranden att i hovrätten åberopa ett protokoll från en extra bolagsstämma, som inte ingivits till tingsrätten, utvisande att samtliga aktieägare biträtt ett förslag att väcka talan. Av betydelse för utgången var att tingsrätten skulle ha haft möjlighet att förelägga bolaget att avhjälpa bristen, något som dock inte skett. Vad gäller den i målet aktuella bestämmelsen i 29 kap. 7 § aktiebolagslagen uttalade HD inledningsvis att motsvarande krav på beslut vid bolagsstämma enligt bestämmelsen får anses gälla om talan om skadestånd riktar sig mot ett bolag, i vilket likvidatorn är eller har varit verksam, förutsatt att en sådan talan med nödvändighet grundas på omständigheter som hänför sig till någon av dem som anges i 1–3 §§. Vidare konstaterade HD att ”[v]ad som anförs i bestämmelsen ska förstås på det sättet att det är en tillräcklig förutsättning för att ett bolag ska ha rätt att väcka talan om skadestånd enligt bl.a. 1 § att majoriteten eller en minoritet bestående av ägare till minst en tiondel av samtliga aktier i bolaget vid bolagsstämma biträtt ett förslag om detta” samt att ”[o]m skadeståndstalan riktas mot styrelseledamot eller den verkställande direktören (eller likvidator) gäller som alternativ processförutsättning att majoriteten eller tidigare angivna minoritet vid bolagsstämma röstat mot ett förslag om ansvarsfrihet”. Det ska i sammanhanget noteras att en under senare tid framförd uppfattning är att styrelsen inte får väcka talan för bolagets räkning om visserligen erforderlig minoritet har röstat mot ett beslut om ansvarsfrihet, men majoriteten samtidigt röstat för ansvarsfrihet. Däremot skulle talan i sådant fall kunna väckas av minoriteten enligt 29 kap. 9 § aktiebolagslagen, en möjlighet som ofta inte är aktuell i praktiken med tanke på minoritetens kostnadsansvar. Inställningen motiveras med att majoritetens beslut att ansvarsfrihet bör beviljas är att betrakta som en anvisning till styrelsen om att talan inte bör väckas, en anvisning som styrelsen normalt är skyldig att följa med tanke på styrelsens lydnadsplikt i förhållande till stämman. Rättsläget får betraktas som oklart vad gäller denna fråga. Mot bakgrund av att ansvarsfrihetsbeslutet ofta fattas endast på grundval av den framlagda årsredovisningen och revisionsberättelsen och då några närmare överväganden ofta inte torde göras av ägarna rörande de affärsmässiga aspekterna av en eventuell process i samband med beslutsfattandet synes det ingalunda givet att beslutet ska vara att uppfatta som en anvisning med angiven innebörd. Det ska också noteras att styrelsen under alla förhållanden har en viss prövningsplikt i fråga om anvisningar, eftersom anvisningar inte får följas till exempel om de strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen (se 8 kap. 41 § andra stycket aktiebolagslagen). Härtill synes bestämmelsen i 29 kap. 8 § aktiebolagslagen, enligt vilken minoriteten har rätt att hindra en uppgörelse om skadestånd till bolaget (oavsett vad stämmomajoriteten må anse i frågan), snarast ligga i linje med uppfattningen att om bara den erforderliga minoriteten har nekat ansvarsfrihet kan och får talan om skadestånd väckas av antingen en minoritet för bolagets räkning eller av bolaget (genom styrelsen). 1.7.3 Om jämkning på grund av medvållande på bolagets sida NJA 2006 s. 136 är ett intressant rättsfall som rör frågan om jämkning av en revisors ansvar. En revisor ålades skadeståndsskyldighet gentemot ett konkursbo av underinstanserna. HD meddelade prövningstillstånd avseende en av frågorna i målet, nämligen frågan om revisorns skadeståndsskyldighet skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. Revisorn gjorde i denna del gällande att jämkning borde ske då styrelseledamöterna, tillika aktieägarna, dels kände till de oegentligheter som ledde till skada, dels varit försumliga i samband med övervakningen av förvaltningen av verksamheten. Till stöd för sin invändning om jämkning åberopade revisorn teorin om bolagets ansvar för ledningspersonernas vållande och principen om passiv identifikation. HD gick inledningsvis kort igenom vad som gäller ifråga om organledamöternas respektive revisorns skadeståndsansvar enligt de i målet aktuella bestämmelserna i 15 kap. 1975 års aktiebolagslag. Därefter redogjorde HD för vad som i allmänhet gäller i fråga om ett aktiebolags ansvar för vållande av dess organledamöter. Ett sådant ansvar kan enligt HD föreligga dels när ett skadeståndsanspråk grundas på vållande av en organledamot i dennes egenskap av organ för bolaget, varvid ledamotens vållande tillräknas bolaget som dess eget, dels när ett skadeståndsanspråk grundas på ett vållande som ledamoten har gjort sig skyldig till i sin egenskap av arbetstagare, varvid det så kallade principalansvaret aktualiseras. Det konstaterades, med hänvisning till tidigare rättsfall, att jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida i och för sig kan ske även i aktiebolagsrättsliga förhållanden. Det noterades dock att de angivna rättsfallen inte rör styrelseledamotens interna ansvar, det vill säga ansvaret gentemot bolaget. När det gällde frågan om jämkning i det aktuella målet konstaterade HD inledningsvis att för att reglerna om medvållande på bolagets sida vid organansvar respektive principalansvar överhuvudtaget ska aktualiseras, fordras att ett tredje intresse är involverat. HD framhöll härefter att i det interna förhållandet, där det är arbetstagaren som vållat bolaget (principalen) skada, uppkommer inte frågan om passiv identifikation. Inte heller aktualiseras enligt HD bolagets organansvar i de fall då det är organledamoten som har vållat bolaget skada. I fråga om jämkningsmöjligheten enligt 15 kap. 4 § 1975 års aktiebolagslag framhöll HD att hänsyn bland annat kan tas till de plikter som ålegat var och en av de medverkande på grund av organställningen samt till graden och arten av de olika personernas medverkan. Det noterades att också möjligheten att rikta regresstalan mot andra ansvariga organledamöter borde beaktas. Härvid konstaterades det principiellt viktiga att om till exempel styrelseledamöterna och revisorerna är solidariskt ansvariga för samma skada, och styrelseledamöterna har beviljats ansvarsfrihet, revisorerna alltjämt har kvar sitt eventuella regressanspråk mot de styrelseledamöter som skulle ha varit skadeståndsansvariga mot bolaget, om ansvarsfrihet inte hade beviljats. På grund av det anförda kom HD till slutsatsen att revisorns ansvar inte skulle jämkas på grund av medvållande på bolagets sida. 1.7.4 Skadestånd enligt skadeståndslagen Rättsfallet NJA 2002 s. 17 rörde skadeståndsskyldighet på grund av oredligt förfarande. Kärnfrågan i målet rörde omfattningen av en styrelseledamots upplysningsskyldighet gentemot en leverantör när ett bolag är insolvent. I målet hade viss datorutrustning förvärvats på kredit trots att den styrelseledamot, S. L., som förhandlade affären mycket väl kände till att bolaget hade stora ekonomiska svårigheter. HD konstaterade att det inte förelåg någon allmän skyldighet för S. L. att i samband med kreditköpet upplysa leverantören om bolagets bristande betalningsförmåga. Avgörande för frågan om S. L. gjort sig skyldig till en brottslig handling och om leverantören på grund därav hade rätt till skadestånd var istället huruvida S. L. vid kreditköpet visste att leverantören inte skulle få betalt, eller att ”betalning var i så hög grad osannolik att den i praktiken var utesluten”. Om så var fallet fick kreditköpet enligt HD anses ha innefattat ett brottsligt vilseledande om bolagets betalningsavsikt. HD konstaterade att det krävdes antingen att S. L. kände till att bolaget inte skulle kunna betala skulden när den förföll till betalning, eller att S. L. avsåg att försätta bolaget i konkurs innan hela skulden hade betalats, eller att S. L. visste om att annan borgenär skulle komma att försätta bolaget i konkurs dessförinnan. HD ansåg att det av omständigheterna i målet framgick att S. L. måste varit medveten om att leverantören inte skulle få betalt för sin fordran, något som S. L. borde ha upplyst leverantören om. Då detta inte hade skett ansågs S. L. ha förfarit oredligt och ålades skadeståndsansvar gentemot leverantören. Justitieråden Magnusson och Regner var skiljaktiga. 1.8 Straff enligt aktiebolagslagens bestämmelser 1.8.1 Straffmätning vid brott mot låneförbudet I rättsfallet RH 2007:2 dömdes företrädare för bolag som under två års tid, i ett mycket stort antal fall, överlåtit lagerbolag genom gäldenärsbyte till fängelse för brott mot låneförbudet i 12 kap. 7 § tredje stycket 1975 års aktiebolagslag. I samband med påföljdsbestämningen noterade hovrätten bland annat att brottsligheten skett inom ramen för affärsverksamhet och att den skett systematiskt och i ett mycket stort antal fall.Inlösen av minoritetsaktier · p. 1 · s. 1135