Rättsfall

NJA 2009 s. 570

Citera

NJA 2009 s. 570

BibTeX

@misc{nja-2009-s-570,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2009 s. 570}},
  year         = {2009},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

5 hänvisningar i 4 artiklar · 5 stycken/fotnoter

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens2 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 2 ställen

Jfr NJA 2009 s. 570, JustR Lindskogs tillägg för egen del, där det framgår att begränsningar i den fria överlåtbarheten av fordringsrättigheter även kan motiveras av borgenärens intresse. I de flesta fall av kommersiellt motiverade fordringsöverlåtelser blir det dock inte relevant att tala om ett förbud mot överlåtelse som är uppställt i borgenärens intresse, eftersom det bara är borgenären själv som i och för sig kan överlåta.fotnot 664 · s. 56
329, 349NJA 2015 s. 862 63 NJA 2008 s. 878 233NJA 2015 s. 1040 99, 173, 194 NJA 2009 s. 64 232NJA 2015 s. 1072 297 NJA 2009 s. 79 154, 161NJA 2016 s. 51 194 NJA 2009 s. 182 294NJA 2016 s. 73 177 NJA 2009 s. 291 157, 237, 282NJA 2016 s. 107 27, 127, 234 NJA 2009 s. 500 295, 296, 299NJA 2016 s. 288 194, 243 NJA 2009 s. 570 194NJA 2016 s. 465 333 400referat · p. 87 · s. 333

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I ”Upprättelseersättningen” NJA 2018 s. 49 hade en gäldenär som har beviljats skuldsanering senare erhållit ersättning enligt lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall. HD kom här fram till att ersättningen inte borde föranleda ändring av skuldsaneringsbeslutet. Här beaktades bl.a. ersättningens särskilda syfte, nämligen att ersätta den skadelidande för personligt lidande. HD beaktade också gäldenärens situation vid tidpunkten för prövningen. Det konstaterades nämligen att även om gäldenären fick tillgodogöra sig hela beloppet framstod hennes ekonomiska förhållanden fortfarande, sedda i ett längre perspektiv, som bräckliga. 5.6 Övergång till annan 5.6.1 Inledning Huvudregeln i svensk rätt är att en fordran kan överlåtas (jfr exempelvis 27 § skuldebrevslagen; se härtill också justitierådet Lindskogs tillägg för egen del i NJA 2009 s. 570). Undantag kan följa direkt av lag eller principer som gäller i borgenärens eller gäldenärens intresse. Exempelvis kan fordringen vara av ett så personligt slag att gäldenären bör anses ha rätt att förvänta sig att bara den ursprunglige borgenären får göra fordringen gällande. Det är vidare inte ovanligt att parter avtalar om eller att det annars föreskrivs att det som förvärvats ska hembjudas till någon eller några, alternativt att vissa ska ha förköpsrätt eller att egendomen alls inte får överlåtas eller användas på visst sätt. Verkan av sådana avtalsvillkor eller föreskrifter har varit föremål för prövning i ett stort antal avgöranden under åren och då avsett olika frågor och tillämpning av skilda regelverk. Ett närliggande problem som ofta kommit upp i domstolarna är hur man ska se på ett avtalsvillkor vid samägande om att samäganderättslagen inte ska tillämpas. En skiljelinje går mellan klausuler avtalade vid förvärv av fast egendom och vid andra avtal. En annan kan dras mellan å ena sidan klausulens giltighet gentemot ursprunglig borgenär och mot senare förvärvare och å andra sidan giltigheten mot borgenärens borgenärer. 5.6.2 Avtal om hembud och förköpsrätt avseende fast egendom En kategori avgöranden har rört giltigheten och verkan av olika typer av bestämmelser vari någon eller några personer getts förköpsrätt.Förpliktelsernas förändringar och upphörande · p. 65 · s. 1062

Avtalade aktieöverlåtelserestriktioners verkan gentemot ondtroende aktieförvärvare1 hänvisning

Erik Sjöman · SvJT 2015 s. 826–834 · 1 ställe

Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, 1966, s. 11 ff. Se även densamme, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 ff.) Se även Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 88 f. 1 0 Sandström, Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, 1976, s. 280-290. Se även Forssell, Tredjemansskyddets gränser, 1976, s. 175 f., 191 f. m.fl. ställen. Sandströms och Forssells framställningar innehåller vissa ytterligare relevanta källhänvisningar än dem som görs i denna artikel. 1 1 Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985, s. 610. Jfr även s. 615 och 617. 12 Hessler, Allmän sakrätt, s. 446 ff. (se t.ex. s. 453 och 461 f.; Hessler är negativ till att låta de äldre pantutfästelserättsfallens princip gälla mera allmänt, men konstaterar också, liksom Nial, att i vart fall rena kollusionssituationer måste bedömas annorlunda). 13 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. 1996, s. 445 (”Det torde dock vara en öppen fråga, om inte t.ex. en förköpsrätt skall få verkan mot tredje man som känner till förköpsrätten”). 14 Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolag, 2 uppl. 2010, 2:0–5.3.3. Se även densamme i SvJT 2011 s. 265 (s. 287) och Betalning, 2014, s. 185 vid och i not 616. Jfr vidare Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s. 695. 15 Arvidsson, Aktieägaravtal, 2010, s. 314 (”bör”, men frågan är inte avgjord). 16 Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, 5 uppl. 2015, s. 87 f. (förvärvaren ”förmodligen bunden” om denne ”bort förstå” att säljaren varit avtalsbunden avseende aktierna). 17 Kansmark & Roos, Aktieägaravtal, 2 uppl. 1994, s. 30. Jfr, tidigare, Roos, Avtal och rösträtt, 1969, s. 325. — Bland övriga författare som berör frågan utan att ta tydlig ställning märks Ramberg, Aktieägaravtal i praktiken, 2011, s. 59 f. (”[s]om utgångspunkt gäller att tredje man endast är bunden av vad som framkommer i bolagsordningen”), Ramberg, Kontraktstyper, 2005, s. 238, Stattin & Svernlöv, Introduktion till aktieägaravtal, 2 uppl. 2013, s. 61 ff., Sjöman, Bolagsordningen aktieägaravtalet och minoriteten, Aktiebolagslagens minoritetsskydd, 2008, s. 55, Sjöman, Hembud, förköp och samtycke, 3 uppl. 2013, 4:7.1.4.3, Sjöman, Hembud av aktier — om villkorade aktieöverlåtelser samt avtalade överlåtelsebegränsningars verkan mot tredje man, JT 2004–05 s. 832 (s. 846 ff.), Stattin, Om aktieägaravtal, JT 2004–05 s. 99 (s. 106 f.), Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män — särskilt om överträdelse av negative pledges i finansiella avtal, JT 2002–03 s. 504, Hellner, Aktiebolagsrätt och avtalsrätt, Festskrift till Gunnar Karnell, 1999, s. 268 f., och Grönfors, Ägande och brukande som kreditunderlag, Festskrift till Carl Jacob Arnholm, 1969, s. 430 ff. 18 Jfr SOU 1965:14 s. 35 (”I detta sammanhang skulle kunna hänvisas till några fall i rättspraxis, där en ’blott obligatorisk’ rättighet skyddats mot ondtroende förvärvare av egendomen; det gällde här panträtt, som icke fullbordats genom besittningstagande. Frågan hur långt denna grundsats sträcker sig är emellertid för svensk rätts del ganska oklar”). 1 9 Se även Lagrådet på s. 204 f. i propositionen: ”Kände köparen till att förköpsklausulen åsidosatts, torde han bli bunden av avtalet.” 20 Se t.ex. Karlgren, Några exekutionsrättsliga oklarheter, SvJT 1956 s. 246 (s. 249 f.). 21 Se Gorton & Sjöman, Negativa förpliktelser och tredje män, JT 2002–03 s. 504 (s. 511 f.), med hänvisning bl.a. till rättsfallet De Mattos v. Gibson, (1858) 4 De G&J 276. 22 Se t.ex. Christensen, Kapitalselskaber, 4 uppl. 2014, s. 239, Gomard, Aktieselskaber og anpartsselskaber, 5 uppl. 2006, s. 185, och Andersen, Enkelte transaktioner, 2 uppl. 2011, s. 72. Jfr även Schaumburg-Müller & Werlauff, Vedtægter og ejeraftaler, 2010, s. 96 ff., som anser att den rent obligatoriska rättigheten i vart fall är skyddad mot den ondtroende förvärvaren i ”omgåelsessituationer, hvor overdragelsen af kapitalandelene har fundet sted med det hovedformål at befri den hidtidige kapitalejer fra aftalens bindinger”. 23 Se t.ex. Andenæs, Aksjeselskaper og allmennaksjeselskaper, 2006, s. 64 ff., och Giertsen, Har aksjonæravtaler selskapsrettslige virkninger?, Festskrift til Nils Nygaard, 2002, s. 538 f. — Jfr, beträffande verkan av överlåtelseförbud vid överlåtelse av rätt till betalning eller annan fullgörelse, artikel 9.1.9 i UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts 2004, artiklarna 11:203 och 11:301 i Principles of European Contract Law, och artikel III.-5:108 i Draft Common Frame of Reference (DCFR). Se härom även Håstads tillägg i NJA 2008 s. 733. Jfr vidare utlåtanden i Högsta domstolens mål nr T 916-13 (Myresjöhus). 24 Se även Stockholms tingsrätts dom 2015-04-29 i mål nr T 17878-12 (Di Luca) (ej laga kraft). I NJA 2005 s. 608 utdömdes skadestånd på kollusionsgrund i ett utomobligatoriskt förhållande när tredje man handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten. Tredje mans handlande bedömdes vara kvalificerat otillbörligt. Se också Högsta domstolens dom den 18 juni 2015 i mål nr B 6341-13 (Lamino) angående under vilka omständigheter en vitesadressat kan hållas ansvarig för en tredje mans handlande. Högsta domstolen hänvisar i 2015 års fall till NJA 1993 s. 188 och 2005 s. 608 och fäster ånyo avseende vid huruvida det rört sig om kvalificerad otillbörlighet. 2 5 En särskild fråga är om det bör vara tillfyllest att förvärvaren haft vetskap om överlåtelserestriktionen och trots den vetenskapen köpt aktierna, eller om omständigheterna dessutom måste ge vid handen att parterna genomfört transaktionen i syfte att kringgå eller skada (kollusion). I litteraturen görs inte sällan den distinktionen (se även NJA 1993 s. 188). Skillnaden kan dock i praktiken vara marginell (jfr straffrättens indirekta uppsåt). Samma uppfattning, Karlgren, Kollegium i allmän obligationsrätt I, s. 12. 26 Roos, Anmälan av Jan Sandström: Hembud och lösningsrätt vid övergång av aktie, SvJT 1977 s. 712 (s. 713). Jfr dock densamme, Avtal och rösträtt, 1969, s. 321 ff. (särskilt s. 325). 27 Jfr Hessler, Allmän sakrätt, s. 461, och SOU 1965:14 s. 35. 2 8 Se t.ex. NJA 1995 s. 197, 1996 s. 400 och 2000 s. 48. Se även Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760 och jfr densammes tillägg i NJA 2009 s 570 (på s. 585). 29 Se t.ex. Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.fotnot 9 · s. 829

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Richard Hager · SvJT 2012 s. 885–932 · 1 ställe

6.1 Benefik nyttjanderätt — upplåtelsetid, uppsägningsrätt och uppsägningstid. NJA 2004 s. 167 gällde frågan om benefik upplåtelse av jakträtt skett för all framtid med den begränsning som följer av 7:5 JB eller om den skett tills vidare. I upplåtelseavtalen angavs inte någon tid för upplåtelsernas bestånd och inte heller innehöll de någon uppsägningsklausul. HD uttalade att när tidsbegränsning saknas i ett avtal kan vissa typer av avtal, exempelvis servitutsavtal, antas normalt gälla för all framtid, medan andra typer av avtal kan antas normalt gälla tills vidare. Det har ansetts svårt att ställa upp en allmän tolkningsregel och utslagsgivande i det aktuella fallet blir därmed vad upplåtaren avsåg. Detta gäller oberoende av vad senare förvärvare av fastigheten vid sitt förvärv kan ha haft för möjligheter att få kännedom om upplåtarens avsikter. I det första upplåtelseavtalet benämndes upplåtelsen servitut och i det följande andra upplåtelseavtalet hänvisades till servitutsupplåtelsen; vidare lämnades ett medgivande till inskrivning av upplåtelseavtalen. De nu nämnda omständigheterna talade enligt HD för att avsikten var att upplåtelserna skulle gälla för all framtid och några omständigheter som talade i annan riktning hade inte åberopats. Upplåtelserna antogs således gälla för all framtid. I NJA 2004 s. 288, som också rörde en benefik upplåtelse av nyttjanderätt, var det likaså dels fråga om en bedömning om upplåtelsen skett för all framtid eller tills vidare och HD hänvisade till vad som sagts i NJA 2004 s. 167 (se strax ovan); utslagsgivande blir med andra ord vad som kan utrönas om upplåtarens avsikter. I det nu aktuella fallet hade upplåtelsen generationsskiftesinslag och det fanns flera omständigheter som talade för att upplåtaren hade avsett att upplåtelserna skulle gälla för all framtid. Emellertid var det fråga om en benefik upplåtelse mellan obesläktade grannar till gagn för nyttjanderättshavarens näringsverksamhet snarare än för hans fastighet som sådan. I ett sådant fall måste utgångspunkten anses vara att upplåtelsen är avsedd att gälla för obestämd tid, om annat inte kan utrönas. Det saknades i målet stöd för att upplåtelsen skett för all framtid och den ansågs därmed gälla för obestämd tid. HD konstaterade att ett avtal på obestämd tid kan sägas upp med skälig uppsägningstid, men att vad som är skälig uppsägningstid kan växla från fall till fall beroende av omständigheterna. Uppsägningstiden kan exempelvis bero på om nyttjanderättshavaren lagt ned kostnader för att utnyttja den upplåtna egendomen och hur lång tid upplåtelsen bestått när uppsägning kommer i fråga. Med hänvisning till tingsrätten fann HD att en skälig uppsägningstid inte bör understiga sex månader och i det aktuella fallet med hänsyn till odlingssäsongerna snarare anses vara tolv månader. Under alla omständigheter kunde en uppsägning i slutet av oktober 1999 inte äga verkan förrän efter sommaren 2000. Upplåtaren hade i fallet haft rätt att säga upp avtalet men inte iakttagit skälig uppsägningstid och denne blev därmed skadeståndsskyldig. (Se även angående dessa båda fall Victorin, A, Två fall om benefik nyttjanderätt, JT 2004–05 s. 164 ff.) 6.2 Överlåtelse av partiell nyttjanderätt. NJA 2009 s. 570 rörde bl.a. frågan om en partiell nyttjanderätt (grustäkt), som behandlas i 7:3 JB, får överlåtas utan fastighetsägarens samtycke. HD konstaterade att, enligt JB:s regler vad gäller arrende och hyra, som huvudregel gäller att sådana rättigheter inte kan överlåtas utan fastighetsägarens samtycke och att det med hänsyn till avsaknaden av motsvarande bestämmelse beträffande partiella nyttjanderätter är naturligt att utgå ifrån att sådana rättigheter inte kräver samtycke från fastighetsägaren vid överlåtelse. HD konstaterade att besked i rättspraxis i frågan saknades men fann att de fall som ändå finns talar emot att fastighetsägaren skulle ha en oinskränkt vetorätt. Det konstaterades vidare att de flesta författarna i doktrinen som uttalat sig i frågan förespråkar att fastighetsägarens samtycke till överlåtelse av en partiell nyttjanderätt bör krävas bara i särskilda fall där nyttjanderättshavarens person har stor betydelse för fastighetsägaren. Slutsatsen som kunde dras av det sagda var enligt HD att det inte kan antas att svensk rätt innehåller en regel av innebörd att en partiell nyttjanderätt till fast egendom får överlåtas bara med fastighetsägarens samtycke. Med hänsyn till omsättningsintresset bör tvärtom huvudregeln vara att en nu aktuell nyttjanderätt fritt får överlåtas och att den fastighetsägare som vill behålla inflytande över valet av nyttjanderättshavare får förbehålla sig en samtyckesrätt vid upplåtelsen. HD uttalade även att undantag från denna rätt till överlåtelse kan tänkas i fall där nyttjanderättshavarens person har särskild betydelse för fastighetsägaren. Den aktuella nyttjanderätten fick fritt överlåtas. 6.3 Avverkning av skog medförde intrång i annans avverkningsrätt — skadeståndsskyldighet? I RH 2008:46 hade ett skogsföretag avverkat skog på en fastighet, med följd att avverkningen innebar intrång i ett annat skogsföretags avverkningsrätt. Det avverkande företaget saknade vetskap om det andra företagets rätt, men ansågs ha haft klara indikationer på att det kunde föreligga en konflikt i aktuellt hänseende. Den företrädesrätt som föreskrivs i 7:22 JB innebär att den i tiden andra upplåtelsen inte kan vinna en bättre rätt till aktuell skog utan att inskrivning i god tro skett, vilket inte var fallet. Hovrätten fann att det avverkande företaget mot bakgrund av de indikationer som förelegat och den nämnda företrädesordningen i 7:22 JB ansågs ha handlat så kvalificerat otillbörligt genom att förhålla sig okunnig om de rätta förhållandena att det ådragit sig skadeståndsskyldighet. I denna skadeståndsfråga hänvisade hovrätten till de principer som slagits fast i NJA 2005 s. 608.Andra nyttjanderätter · p. 1 · s. 929