Rättsfall

NJA 2008 s. 990

Citera

NJA 2008 s. 990

BibTeX

@misc{nja-2008-s-990,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2008 s. 990}},
  year         = {2008},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 6 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Mellan målsättningsstadgande och tolkningsprincip — något om RF 1:21 hänvisning

Carl Lebeck · SvJT 2023 s. 165–173 · 1 ställe

Se bl.a. NJA 1995 s. 11, RÅ 1996 ref. 28, NJA 2001 s. 239, NJA 2008 s. 990 samt HFD 2011 ref. 10.fotnot 7 · s. 166

”Finn fem fel” — några (sista) reflektioner med anledning av HFD 2022 ref. 101 hänvisning

Sebastian Wejedal · SvJT 2023 s. 174–198 · 1 ställe

Wilske SvJT 2022 s. 623. Se även Therese Norenäs & Anna Romell Stenmark, Förvaltningsprocessen och rätten till en rättvis rättegång — en kommentar till HFD 2022 ref. 10, SvSkT 2022 s. 352 ff. 1 4 Sebastian Wejedal, Vingklippta domstolar? En kommentar till HFD 2022 ref. 10, FT 2022 s. 471 ff. 15 Se framförallt Wejedal 2017 samt därutöver Sebastian Wejedal, Från Bolesławiec till Borås — om statens kostnadsansvar i domstolsärenden, JT 2020–21 s. 727 ff. och Sebastian Wejedal, Rättegångskostnaderna och den rättvisa rättegången — fyller RF tomrummet i FPL?, FT 2021 s. 515 ff. 16 Vilket jag också argumenterar för i min rättsfallskommentar; jfr Wejedal FT 2022 s. 475 ff. 17 Knutsson diskuterar detta tema kort i sin artikel; se a.a. s. 285 ff. Se även Wejedal 2017 s. 196 ff. och Wejedal FT 2021 s. 543 f. 18 Se t.ex. Norenäs & Romell Stenmark SvSKT 2022 s. 359. 1 9 Helena Jäderblom, Motiverar risken för motstridiga prejudikat en enda prejudikatdomstol?, SvJT 2022 s. 549, min kursivering. 20 HFD 2022 ref. 10 p. 32. 2 1 SOU 1991:106 del A s. 642 f. Jag återkommer till Domstolsutredningens resonemang nedan. 22 Se 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden, ärendelagen eller ÄL, som i sin tur hänvisar till kostnadsreglerna för tvistemål i 18 kap. RB. 23 Se vidare Wejedal 2017 s. 231 ff. 24 Nedanstående sammanfattning av HD:s praxis bygger på mina tidigare publikationer; se Wejedal JT 2020–21 s. 735 och Wejedal FT 2021 s. 527. 25 NJA 2015 s. 374 p. 15. 26 Stankiewicz v. Poland, app. no. 46917/99. 27 NJA 2015 s. 374 p. 18. 2 8 Jfr NJA 2020 s. 908 p. 12. 29 NJA 2020 s. 908 p. 12. 30 Att dessa kriterier är överförbara på förvaltningsprocessen har jag tidigare argumenterat för; se t.ex. Wejedal FT 2021 s. 539 ff. 31 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 4. 32 SOU 1991:106 del A s. 642 f. 3 3 HFD 2022 ref. 10 p. 29. 34 Minoritetens skiljaktiga mening i HFD 2022 ref. 10 p. 2. 35 Låt vara att detta uttrycks i tämligen försiktiga ordalag; se HFD 2022 ref. 10 p. 31, där domstolen anför att det ”inte [kan] uteslutas att det undantagsvis kan uppkomma situationer där omständigheterna är sådana att det inte skulle vara förenligt med rätten till en rättvis rättegång om en enskild part inte kan få ersättning för befogade rättegångskostnader”. Se även minoritetens skiljaktiga mening p. 2. Under vilka närmare omständigheter sådana kostnader kan anses vara befogade uttalade sig dock varken majoriteten eller minoriteten om. 36 HFD 2022 ref. 10 p. 31, min kursivering. 3 7 HFD 2022 ref. 10 p. 32, min kursivering. Som minoriteten konstaterar likställer alltså majoriteten Europakonventionen och EU-stadgan med vår egen grundlag ”inte bara avseende dess sakliga innehåll (dvs. att en rätt till ersättning för kostnader kan finnas) utan också beträffande dess rättsverkan i ett enskilt fall (dvs. att den rätten kan tillgodoses genom reglerna om skadestånd)”. Det må vara hänt att kränkningar av Europarätten kan kompenseras genom skadestånd, men att anlägga samma synsätt på regeringsformen får anses anmärkningsvärt. För att citera minoriteten, i dess tillägg till domen (se p. 2–4): ”Att en domstol, som alternativ till att tillämpa en grundlagsbestämmelse, får hänvisa den enskilde till att väcka en skadeståndstalan mot det allmänna innebär ett helt nytt synsätt i frågan om vilken betydelse som grundlagen har vid rättstillämpningen i ett enskilt fall som prövas i domstol.” 38 Vid den senare prövningen är, enligt min mening, de kriterier som HD utvecklat för att bedöma om rättegångskostnader varit befogade överförbara också på förvaltningsprocessen; jfr Wejedal FT 2021 s. 538 ff. 3 9 Att processen i allmän domstol kan bli långt ifrån smidig visas av det mål som inletts i Stockholms tingsrätt till följd av HFD 2022 ref. 10. I målet har uppkommit frågor om bl.a. avvisning och skadebegränsning liksom om frågan om statens ersättningsskyldighet ska hänskjutas till Högsta domstolen. Se Stockholms tingsrätt mål nr T 7672-22. 4 0 Min kursivering. 41 Jfr Wejedal FT 2022 s. 492 ff. 42 Min kursivering. 43 Černius and Rinkevičius v. Lithuania, app. nos. 73579/17; 14620/18. 44 Jfr Wejedal FT 2022 s. 489 ff. 4 5 Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund & Henrik Edelstam, Rättegång: Tredje häftet, 2006 s. 280. Jfr Per Olof Ekelöf, Simon Andersson, Henrik Bellander & Mikael Pauli, Rättegång: Tredje häftet, 2018 s. 249 ff. 46 Jag har för egen del adresserat temat i min avhandling; avsnitt 3.1 och 3.2 nedan bygger i viss mån på Wejedal 2017 s. 119 ff., 173 ff. samt 245 ff. För tvistemålens del kan också hänvisas till Henrik Bellanders utmärkta avhandling ”Rättegångskostnader — om kostnadsbördan i dispositiva tvistemål”, 2017. Se dessförinnan exv. Ulla Jacobsson, Parts kostnad i civilprocess — idéhistorisk utredning och synpunkter på kostnadsreglernas funktion, 1964 och Sigurd Wildte, Om kostnader i civil rättegång och deras gäldande, 1931 samt, vad gäller förvaltningsprocessen, Henrik Munktell, Rättegångskostnader i administrativ process, 1937. 47 Se t.ex. min kritik av Domstolsutredningens resonemang i Wejedal 2017 s. 179 ff. 48 21 kap. 3 § första meningen ÄRB. Se härtill SOU 1926:33 s. 206 samt Munktell 1937 s. 15. 4 9Jfr Jacobsson 1964 s. 21, som med ”huvudregel” här avser en ”lagteknisk presumtionsregel” som tillämpas då något undantag inte är för handen, men som inte säger någonting om hur ofta den tillämpas. 50 Ekelöf, Bylund & Edelstam 2006 s. 283. 51 21 kap 3 § andra meningen ÄRB. Se härtill Jacobsson 1964 s. 93, Munktell 1937 s. 9 f. och Wildte 1931 s. 61. 52 Jacobsson 1964 s. 79. Se även SOU 1982:26 s. 226. 53 Denna teori behandlas utförligt i Jacobsson 1964 s. 27 ff. Se även SOU 1938:44 s. 231. 54 Jacobsson 1964 s. 24 och SOU 1926:33 s. 203. 55 Munktell 1937 s. 15. 56 Jacobsson 1964 s. 27. 57 Jacobsson 1964 s. 25. 58 Inom rättsvetenskapen hade rättsskyddsteorin förespråkats av bl.a. Ernst Kallenberg, som i sitt standardverk ”Svensk civilprocess” förklarade att man vid kostnadsreglernas utformning borde ”utgå från processens ändamål att meddela rättsskydd. Sådant skydd ernår part ej helt och fullt, med mindre processen, som genom dess slutakt domen bereder skyddet, icke förorsakar honom något ekonomiskt lidande. En rätt, som ej kunde häfdas därförutan, vore en icke tillräckligt skyddad rätt.” Se a.a. band II avd. 11 s. 1514 f. 5 9 Jacobsson 1964 s. 43. Processkommissions betänkande ansluter nära till Kallenbergs tankar; kommissionen anförde bl.a. att det ”skydd, som en vinnande part genom domen erhåller för sin rätt [icke blir] fullständigt, med mindre han tillika får ersättning för de kostnader han ådragit sig för att få sin rätt erkänd”. Utgångspunkten skulle därför vara, ”att den part, som tappar i huvudsaken, skall, oavsett om det kan läggas honom till last eller ej, att målet dragits under domstols prövning, förpliktigas återgälda motparten dennes kostnader å rättegången”. Till dessa tankegångar anslöt sig också Processlagberedningen; se SOU 1938:44 s. 231. 61 Se Ekelöf, Andersson, Bellander, Bylund, Edelstam & Pauli 2018 s. 249 ff., Bellander 2017 s. 41 ff., Wejedal 2017 s. 246 och SOU 1982:26 s. 223 ff. 62 Se Wejedal 2017 s. 173 ff. och Wejedal FT 2021 s. 520 ff. Se även exv. SOU 1964:27 s. 43 och SOU 1991:106 del B s. 16. 63 Se t.ex. LU 1948:12 s. 3, SOU 1964:27 s. 683, SOU 1991:106 del A s. 642 och 654 samt prop. 1988/89:126 s. 7 och härtill Wejedal 2017 s. 248. 64 Givet att HFD nu har förklarat att den svenska ordningen är förenlig med artikel 6 EKMR, lär någon sådan regel inte heller införas inom överskådlig tid. 6 5SOU1971 66 Jfr även SOU 1991:106 del A s. 639 där utredningen förklarar att rättegångskostnader ”utgör … ren förmögenhetsskada i skadeståndslagens mening” och att ersättning för sådana kostnader därmed ”utgör ett slags skadestånd”. 6 7 Jfr SOU 1991:106 del A s. 642, där utredningen anför att ett kostnadsansvar inom förvaltningsprocessen ”kan ses som ett uttryck för välfärdssamhällets strävanden att ge enskilda trygghet i tillvaron”. 68 I min avhandling har jag dragit samma slutsats avseende rätten till rättshjälp; se Wejedal 2017 s. 81 och 691 ff., särskilt s. 702 ff. Jag menar att en motsvarande systematik börjar utkristallisera sig också avseende rätten till kostnadsersättning; jfr Wejedal FT 2022 s. 489 f. 69 Se Černius och Rinkevičius p. 57: ”Given that their aim had not been to litigate in abstracto but to have the fines imposed on them lifted, and that the pecuniary loss in that litigation ultimately exceeded the amount of all the fines imposed, it would have been better for them not to have initiated court proceedings at all.” 7 0 Černius och Rinkevičius p. 68, min kursivering. 71 Stankiewicz p. 69, min kursivering. 7 2 Denna tolkning stöds av senare praxis från samma domstol; se t.ex. avgörandet Zustović v. Croatia, app. no. 27903/15. I detta avgörande anförde Europadomstolen, med hänvisning till bl.a. Černius och Rinkevičius-avgörandet, följande (p. 99): ”Ex post facto refusal to reimburse the applicant’s own costs in disputes against the State originating from the acts in the exercise of its public authority may as well constitute a restriction of access to court and/or interference with the right of property. In cases concerning such disputes, in which the applicants had been successful but had nevertheless been left to bear their own costs, the Court found a violation of either Article 1 of Protocol No. 1 or Article 6 § 1 of the Convention, it being understood that in such cases finding a violation of both Articles is also possible.” Min kursivering. 73 En sådan tolkning av artikel 6 är dock inte given — särskilt inte i ljuset av Europadomstolens senare praxis. Det bör särskilt noteras att domstolen i två avgöranden mot Kroatien (meddelade år 2021 respektive 2022) har funnit att rätten till domstolsprövning har kränkts när rättegångskostnaderna har kvittats i administrativa mål, och detta utan att diskutera huruvida klagandena hade några möjligheter att få sina kostnader ersatta genom ett separat förfarande om skadestånd; se det ovan nämnda avgörandet Zustović samt Dragan Kovačević v. Croatia, app. no. 49281/15. I det senare avgörandet anförde Europadomstolen följande (p. 70–73): ”The Court has … held that in disputes against the State arising from decisions of its organs in the exercise of public authority, ex post facto refusal to reimburse successful applicants’ own costs may … constitute a restriction of their access to court.” Med beaktande av omständigheterna i målet kom domstolen till slutsatsen att ”the Constitutional Court’s refusal to award the applicant the costs of his constitutional complaint thus constituted a restriction of his right of access to a court”. 7 4 NJA 2015 s. 374 p. 15, min kursivering. 75 Se framförallt Wejedal 2017 s. 197, Wejedal FT 2021 s. 543 ff. och Wejedal FT 2022 s. 488. 7 6 Jfr SOU 1991:106 del A s. 644. 77 Se 43 kap. SFL. Dessa kostnadsregler behandlas i Wejedal 2017 s. 215 ff. med vidare hänvisningar. 78 Se 1 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde och jfr samt 39 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 42 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, 38 a § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och 18 kap. utlänningslagen (2005:716). Detta system behandlas i Wejedal 2017 s. 468 ff. 79 Ang. antalet inkomna mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 s. 26 (beträffande tingsrätterna) och s. 47 (beträffande förvaltningsrätterna). 80 Se Rebecka Lorentzon, Louise Holm och Sebastian Wejedal, Ombudsfördel i förvaltningsmål — ett empiriskt bidrag till teorin om ”lawyer advantage”, FT 2022 s. 47 ff. 81 Ang. styckkostnaderna per mål; se Domstolsverkets årsredovisning 2021 bilaga 2. 82 Ang. genomsnittliga omloppstider; se Domstolsverkets domstolsstatistik 2021. 8 3 Se 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), SkL. 84 Detta lagrum stadgade att en ”upphandlande enhet som inte följt bestämmelserna i denna lag skall ersätta därigenom uppkommen skada för leverantör”, och motsvarar i princip 20 kap. 20 § 1 st. i den nu gällande lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, LOU. 85 NJA 2013 s. 762 p. 21. 86 I det efterföljande avgörandet NJA 2018 s. 1127 (där yrkandet om ersättning för överprövningskostnader avslogs) klargjorde HD sedermera rättsläget för upphandlingsmålens del (se särskilt p. 30–32). I detta avgörande betonade HD att omständigheterna i NJA 2013 s. 762 (där yrkandet bifölls) hade varit ”speciella”. 87 En viss uppmjukning har dock möjligen skett under åren, särskilt genom 2013 års avgörande; se NJA 1979 s. 180, NJA 1985 s. 360, NJA 1994 s. 194, NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88, NJA 2003 s. 285, NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 862, NJA 2008 s. 990, NJA 2010 s. 27, NJA 2010 s. 112, NJA 2010 s. 363, NJA 2010 s. 577, NJA 2011 s. 411 och NJA 2013 s. 842. 88 Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1996 s.79. 8 9 Jfr Knutsson FT 2022 s. 286. 90 En premiss för resonemanget nedan är att kostnaderna är befogade enligt de kriterier som HD har utvecklat och att ersättning för kostnader därmed måste utgå — i någon form — för att uppfylla rätten till en rättvis rättegång. 91 Jfr minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14: ”Majoritetens modell för hur ersättningsanspråk i förvaltningsmål ska hanteras kan därmed paradoxalt nog stå i strid med rätten till en rättvis rättegång i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i EKMR.” 92 Efter avgörandet Francovich, C-6/90 och C-9/90. 9 3 SOU 1991:106 del A s. 639 f. 9 4 Se minoritetens tillägg till HFD 2022 ref. 10 p. 14. Jfr även Knutsson FT 2022 s. 287.fotnot 13 · s. 176

Högsta domstolens prejudikatbildning inom särskilda rättsområden1 hänvisning

Gudmund Toijer · SvJT 2022 s. 554–563 · 1 ställe

Se 54 kap. 8 § rättegångsbalken, jfr beträffande jäv bl.a. rättsfallet NJA 2007 s. 860. 1 4 Se 54 kap. 7 § rättegångsbalken. 15 Se prop. 2009/10:215 s. 174 ff. 1 6 Se t.ex. NJA 2006 s. 188, NJA 2006 s. 310 och NJA 2010 s. 516. 17 Se NJA 2010 s. 690. 18 Se NJA 2012 s. 623. 19 Se NJA 2008 s. 748 och NJA 2009 s. 321. 20 Se NJA 2013 s. 613. 21 Se NJA 2012 s. 125. 22 Se ”Torsbybryggan” NJA 2008 s. 55 och ”Båthuset i Stuverum” NJA 2020 s. 1129. 23 Se bl.a. NJA 2010 s. 419, ”Ojnareskogen” NJA 2011 s. 884, ”Taggen Vindpark” NJA 2012 s. 921, ”Fäbodberget” NJA 2018 s. 631 och ”Kommittén Rädda Västerdalälven” NJA 2020 s. 845. 24 Se NJA 2010 s. 419. 25 Se NJA 2014 s. 79. 26 Se NJA 2016 s. 1093 och EU:C:2016:171. 27 Se det nyss nämnda rättsfallet NJA 2016 s. 1093 samt t.ex. ”Duvhöken” NJA 2012 s. 281 och ”Vargskinnen” NJA 2016 s. 680 om artskydd och NJA 2016 s. 746 om avfallstransport. 28 Se NJA 2014 s. 545 och ”Exploateringsavtalet” NJA 2021 s. 727. 29 Se NJA 2017 s. 503. 30 Se ”Gränsen och rättegångskostnaderna” NJA 2021 s. 1085. 3 1 Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, jfr NJA 2016 s. 868. 32 Se ”Naturmarken i Hemmeslöv” NJA 2020 s. 786 och ”Radiomasten” NJA 2021 s. 321. 33 Se NJA 2016 s. 395. 34 Se NJA 2015 s. 976, ”Vägen till Sandviken” NJA 2017 s. 421, ”Snäckan 8” NJA 2020 s. 641 och ”Byggrätten vid campus” NJA 2021 s. 1030, jfr ”Säbyvikens marina” NJA 2019 s. 629. 35 Se NJA 2014 s. 445, ”Bygglovet i Svartrå” NJA 2020 s. 190 och ”’Stadsbyggnadsnämndens överklagande” NJA 2021 s. 334. 36 Se ”Skärmtaksbygglovet” NJA 2017 s. 3, jfr NJA 2014 s. 267 och NJA 2016 s. 674. 37 Se ”Ledningsgatan” NJA 2013 s. 441, ”Ledningsrätt i gatubelysning” NJA 2013 s. 795 och ”Basstationerna i Luleå” NJA 2021 s. 874. 38 Jfr Johan Lind, Högsta domstolen och arbetsrätten, i SvJT 1989 s. 291 ff., särskilt s. 294–302. 39 Se ”Unionens resningsansökan” NJA 2020 s. 147 p. 25; avgörandet har refererats på en mer allmän fråga utan specifik arbetsrättslig koppling, nämligen om det kan utgöra grund för resning att en svensk domstol vid tillämpning av unionsrätten avviker från ett förhandsavgörande som har hämtats in i det aktuella målet, jfr om extraordinära rättsmedel också NJA 2010 N 30. 40 Se NJA 2008 s. 1022. 4 1 Se NJA 2008 s. 429. 42 Se NJA 2008 s. 990. 43 Se NJA 2015 s. 899; rättsfallet har gett upphov till en debatt om arbetstvistlagen var tillämplig i målet eller inte eller med andra ord om Högsta domstolen eller Arbetsdomstolen var högsta instans; se bl.a. Niklas Selberg och Erik Sjödin, Stridsåtgärder i Högsta domstolen, i JT 2016–17 s. 906 ff. och samma författare, Om behörig domstol och civilrättsliga sanktioner för stridsåtgärder på arbetsmarknaden, i SvJT 2019 s. 482 ff. samt Jan Kleineman, Om uppkomsten av allmänna skadeståndsprinciper — exemplet contra bonos mores som en dolusprincip i svensk rätt, i Festskrift till Stefan Lindskog, 2018, s. 381 ff. 44 Se t.ex. AD 2017 nr 17 och AD 2020 nr 12. 45 Se t.ex. AD 2014 nr 39. 46 Se t.ex. AD 2015 nr 44. 47 Se t.ex. AD 2014 nr 85 och AD 2019 nr 15. 4 8 Se NJA 2008 s. 243. 49 Se NJA 2011 s. 454. 50 Se NJA 2014 s. 465. 51 Se ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303. 52 Se ”Sjukhuscaféet” NJA 2017 s. 261. 53 Se ”Entré Malmö” NJA 2019 s. 445. 54 Se ”Lokalerna i Gulddragaren” NJA 2020 s. 681. 55 Se NJA 2016 s. 540. 56 Se ”Avhysningen och klagointresset” NJA 2017 s. 735. 57 Se NJA 2018 s. 361.fotnot 13 · s. 556

Ren ekonomisk skada2 hänvisningar

Lena Sisula-Tulokas · 2012, s. 1–2014 · 2 ställen

Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 605–629 · 1 ställe

Jfr SOU 2010:87 s. 303 f med hänvisningar till vissa domar av Europadomstolen. 1 1 Se närmare SOU 2008:125 s. 435 ff, 443 ff med hänvisningar. Jfr även Bengtsson i 21 uppsatser s. 187 ff, 215 ff med ytterligare hänvisningar. Frågan har till en del lösts genom tillägg av ett tredje stycke i 2 kap. 15 § RF; se dock Bengtsson i SvJT 2010 s. 727 f. 12 Skulden kan vara svår att placera närmare; det måste vara sällsynt att man kan förebrå riksdagens ledamöter någon oaktsamhet i sådana fall, såvida beslutet inte direkt gått emot den juridiska expertisen, t.ex. Lagrådet. Vanligare kan det bli att juristerna i departementet eller i riksdagsutskottet brustit i noggrannhet eller omdöme eller att politikerna i departementet inte tagit vederbörlig hänsyn till att en lagstiftning är juridiskt tvivelaktig. 13 I fråga om tillämpningen av 3 kap. 2 § SkL i NJA 2005 s. 462 skymtar dock ett sådant resonemang, jfr s. 494 f. 14 Jfr SOU 2010:87 bl.a. s. 155 f med hänvisningar och s. 326 f. 1 5 Jfr SOU 2010:87 s. 321. 16 Hur HD ser på frågan om konventionskränkningar i sådana fall är dock oklart. 17 Jfr 7 nedan, bl.a. om tillämpningen av 2 kap. 15 § RF. 18 Jfr om betänkandets ståndpunkt SOU 2010:87 s. 319 ff, 424 ff, 476, 19 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 398 f. 2 0 Se SOU 2010:87 s. 461 f och Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 141. 21 Jfr prop. 1972:5 s. 336 ff. 22 Se SOU 2010:87 s. 462 f. Jfr Jan Kleinemans kritik av regeln i 3:7 SkL i Kontrakts- och skadeståndsätt (2011) s. 539 ff. 2 3 Se t.ex. Ds 2007:10 s. 41 ff, 53 ff med hänvisningar och Mårten Schultz, Kränkning (2008) bl.a. s. 26 ff med ytterligare hänvisningar. 24 Se SOU 2010:87 s. 377 ff. 25 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 62. 2 6 Se prop. 2009/10:162, särskilt s. 66. Man kan diskutera om denna beskrivning är riktig, men den visar i vart fall hur regeringen velat se på ersättningen. Jfr Bengtsson i SvJT 2010 s. 730 f. 27 Jfr Crafoord, a.a. s. 1063. 28 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 45. Uttalandet tar dock knappast sikte på bedömningen av skadeståndsfrågor. 2 9 Jfr om motsvarande problem vid ansvar enligt SkL uttalanden av HD i NJA 2010 s. 8. 30 Jfr SOU 2010:87 s. 321, där situationer av detta slag nämns som exempel på skadeståndsgrundande överträdelser av Europakonventionen; som formaliafel nämns situationen i NJA 2007 s. 584, som brister i handläggningen situationen i NJA 2007 s. 862 (enligt minoritetens bedömning). 31 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 109 ff med hänvisningar till litteratur och rättspraxis. 3 2 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 100 f. 33 Jfr avsnitt 11 nedan. 3 4 Prop. 2009/10:80 s. 250. 35 Jfr prop. 2009/10:80 s. 183 f. 36 Rättsfallet har särskilt åberopats av Crafoord, se SvJT 2009 s. 1064 f, för att illustrera behovet av en reform på området. 3 7 I detta fall kan knappast tillämpningen av Europakonventionens liknande regler i art. 5 ge ledning; bestämmelserna talar här om ”utan dröjsmål” eller ”snabbt”. 38 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. — Någon gång kan dock retroaktivitetsbegreppet vålla svårigheter; varken regering eller riksdag kanske uppfattade lagstiftningen som retroaktiv. 39 Märk dock att culpabedömningen kan vara strängare, jfr 3 ovan. — Se om paragrafen SOU 2008:125 s. 426 f, Bull & Sterzel, a.a. s. 85 f. Märk att den har större räckvidd än art. 6 i Europakonventionen (bl.a. avser den också skatteprocessen). 4 0 Regeln anses få verkan också mellan enskilda (se Bull & Sterzel, a.a. s. 88 med hänvisning till AD 2003 nr 46). 41 Jfr Bengtsson i 21 uppsatser s. 215 ff och Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar (4 uppl. 2011) s. 111. 42 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 111. 43 Jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp I (1986) s. 128 ff. 44 Märk att RF:s bestämmelse inte kräver ”respekt” för egendomen; här går skyddet alltså mindre långt än enligt konventionen. 45 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 90. 46 Jfr NJA 1996 s. 495. 4 7 Det är dock tänkbart att upphovsrätt på grund av något misstag inskränks genom en förordning, inte genom lag. 48 Se prop. 1993/94:117 s. 20 ff. 49 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 93 f: skolplikt måste finnas i någon form men den kan regleras på olika sätt utan att grundlagsbestämmelsen aktualiseras. 50 Se prop. 2009/10:80 s. 192 och Bull & Sterzel s. 49. 51 Se Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 131 f och NJA 2010 s. 8. 5 2 Möjligheterna att döma ut skadestånd redan av det skälet att ett beslut inte präglas av saklighet och opartiskhet torde dock vara begränsade, ifall reglerna i övrigt ger myndigheten viss frihet att besluta. Jfr om tillsättning av lärare NJA 2008 s. 990, där talan ogillats. 5 3 Se också art. 2 i protokoll nr 7 (Rätt till överklagande i brottmål). 5 4 Just 2 kap. 15 § 2 st. är ju formulerad efter mönster av lagregler i bl.a. tidigare plan- och bygglag och den numera upphävda naturvårdslagen, något som bör beakt as när man bestämmer innebörden av ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning” och ”betydande skada”. 55 Se om det sagda Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 108 ff. 5 6 Jfr bl.a. SOU 2010:87 s. 388 ff. 57 Se SOU 2010:87 s. 356 (bl.a. frustration, oro, maktlöshet och stress). 58 Jfr Ds 2007:10 s. 41 ff med hänvisningar, där det också framhålls att ideellt skadestånd synes uppskattat både i massmedia och bland politiker. 5 9 I särskild grad gäller naturligtvis detta, om redan en avvikande bevisvärdering eller en avvikande tillämpning av en skönsregel skulle kunna bedömas som ett grundlagsbrott (jfr 3 ovan). 60 Jfr Håkan Anderssons välgrundade betänkligheter mot tendenserna i denna riktning, Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 2007 särskilt s. 391, 409 ff. 6 1 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 45 f. 6 2 I och för sig torde det inte vara uteslutet att ställa upp samma krav på skada av betydelse i båda fallen, t.ex. med följande förenklade lagtext (där bestämningen av ”annan skada” möjligen kan anses förenlig med konventionen): ”Staten eller en kommun ska ersätta 1. personskada .....och 2. annan skada som uppkommit till följd av överträdelsen, om skadan innebär olägenhet av betydelse eller lidande för den skadelidande. Vad som sägs i första stycket gäller också … konventionen.” 6 3 Det avsteg som NJA 2007 s. 584 synes innebära från principen i fråga (jfr Håkan Andersson, a.a. s. 412 ff) kan möjligen förklaras med att utformningen av art. 8 i Europakonventionen, som ju saknar motsvarighet i RF. 64 I NJA 2010 s. 112 åberopade parten utom 3 kap. 2 § SkL bara Europakonventionens regel om egendomsskydd. 65 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. 66 Att det allmänna eftersätter en obligatorisk kontroll (ett ganska praktiskt skadefall; jfr NJA 1984 s. 340 I–III) lär knappast kunna uppfattas som någon överträdelse av en rättighet; inte heller vägrat tillstånd till viss verksamhet, felaktigt meddel at tillstånd som går ut över tredje man (jfr NJA 2002 s. 94) eller skadligt meddelande angående viss verksamhet (jfr NJA 1987 s. 535; 2 kap. 17 § RF omfattar inte detta fall).fotnot 10 · s. 608

Svensk rättspraxis: Skadestånd utom kontraktsförhållanden 2007–20091 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 753–770 · 1 ställe

Ännu ett avgörande, NJA 2008 s. 990, gällde ansvar för kommun enligt 3 kap. 2 § SkL, dock utan att Europakonventionen komplicerade bedömningen. Kommunen hade här fattat ett felaktigt beslut att tillsätta en lärare — alltså vid myndighetsutövning. I ett liknande fall, NJA 1985 s. 360, hade skadeståndstalan grundad på en diskutabel meritprövning ogillats, varvid HD framhållit att för skadestånd i detta läge krävdes ett markant avsteg från allmänt vedertagna principer eller att beslutet grundats på ovidkommande omständigheter. På den tiden gällde emellertid statlig reglering för dessa tjänstetillsättningar. I 2008 års fall hade en skolvärdinna som inte var behörig som textillärarinna fått tjänsten fast den söktes av behörig person. Kammarrätten fann beslutet strida mot skollagen och upphävde det; undantag från kravet på behöriga lärare får ske bara om sådan inte fanns att tillgå eller på grund av särskilda skäl med hänsyn till eleverna, tydligen när läraren var personligen olämplig. Den förbigångna sökanden fick skadestånd av hovrätten, men HD ändrade domen. Man framhöll att enligt arbetsrättsliga principer hade arbetsgivaren rätt att bestämma om anställning; det fanns visserligen ett begränsat utrymme för kommunen att bli skadeståndsskyldig mot en arbetssökande som felaktigt förbigåtts, men det förutsatte dels ett grovt fel i proceduren eller att ovidkommande hänsyn tagits, dels att det stod klart att den skadelidande skulle anställts om inte felet förekommit. Detta var inte fallet här. Två skiljaktiga ledamöter ansåg möjligheterna till skadestånd ännu mindre när det gällde ersättning för utebliven lön. — Även om beslutet gällde kommunala tjänster är chanserna att få skadestånd nog inte så mycket större vid statliga tjänster; också regeln i 11 kap. 9 § RF om att tillsättning skall ske på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, ger ett stort spelrum för skiftande bedömningar.Förutsättningar för ansvar · p. 21 · s. 761