Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Se rörande legalitetsprincipen även NJA 2001 s. 214, NJA 2003 s. 133, NJA 2004 s. 97, NJA 2006 s. 708, NJA 2007 s. 219, NJA 2007 s. 227, NJA 2007 s. 326, NJA 2007 s. 941, NJA 2008 s. 930 (den skiljaktiga meningen), NJA 2008 s. 1135 och NJA 2009 s. 111.
- I NJA 2008 s. 930 ansågs, i ett fall där preskriptionstiden för brottet löpt ut på gärningsorten, det förhållandet att svensk myndighet vidtagit vissa åtgärder — som om de vidtagits inom ramen för en brottsutredning på gärningsorten skulle ha haft preskriptionsavbrytande verkan — inte kunna innebära att preskriptionsavbrott fick anses ha skett vid tillämpning av kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Gärningen som utan tvivel var preskriberad enligt lagen på gärningsorten fick alltså också vid tillämpning av nyss nämnda bestämmelsen i brottsbalken anses vara icke straffbar till följd varav svensk jurisdiktion inte kunde anses föreligga. Ett justitieråd var skiljaktigt (också om han var enig i den ovan nämnda slutsatsen) och menade att avgörande för förekomsten av svensk jurisdiktion inte kan vara förhållandena på gärningsorten ända fram till dess dom ges eftersom detta bl.a. leder till en obalans mellan verkan av utländska och svenska preskriptionsregler och dessutom kan få mycket besvärande följder i form av att svensk domstol förlorar sin behörighet på ett sent stadium i processen. Enligt det skiljaktiga justitierådet bör det avgörande för att kravet på dubbel straffbarhet skall vara tillgodosett i preskriptionshänseende i stället vara att preskription enligt rättsordningen på gärningsorten inte inträtt när den tilltalade får del av åtalet.
- NJA 2008 s. 680