EG-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2006–20082 hänvisningar
- I ett större antal notismål rörde det sig om verkställighet i Sverige av utländska underhållsdomar, i regel i enlighet med lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet. Verkställighet blev nästan alltid beviljad, se NJA 2006 N 20, 2006 N 27, 2006 N 56, 2006 N 64, 2006 N 68, 2006 N 75, 2007 N 61, 2007 N 63, 2007 N 69, 2008 N 44. I NJA 2006 N 27 avslog HD dock den underhållsberättigades yrkande att underhållsbidraget inte skulle begränsas till tiden innan han fyllt 21 år eller ingått äktenskap (dessa begränsningar framgår av 2 § 1 st. i 1976 års lag). I NJA 2006 N 45 aktualiserades frågan huruvida en polsk underhållsdom skulle förvägras verkställighet i Sverige på grund av ett tidigare svenskt avgörande angående samma sak (se 4 § 1 st. 4 p. i 1976 års lag). Enligt Svea hovrätt bör det i första hand beaktas om den utländska domen grundar sig på ändrade förhållanden eller ej. Den aktuella polska processen inleddes kort tid efter det svenska avgörandet och utredningen gav inget stöd för att den polska domen var grundad på ändrade förhållanden. Den polska processen syntes tvärtom vara föranledd av moderns missnöje med det underhållsbidrag som barnet tillerkänts i Sverige. Den polska domen fick således anses avse samma sak som det tidigare svenska avgörandet och verkställighetsansökan avslogs därför av hovrätten, vars beslut fastställdes också av HD. Lagen (1976:108) tillämpades också i NJA 2008 s. 873, där frågan var huruvida en i schweizisk underhållsprocess genomförd kungörelsedelgivning uppfyllde kraven enligt lagens 4 § 2 st., dvs. huruvida det väsentliga innehållet i kärandens talan blivit delgivet svaranden i enlighet med kantonen Schaffhausens civilprocessordning och svaranden haft tillräcklig tid för att svara i saken. I det aktuella fallet föregicks kungörelsedelgivningen av ett misslyckat delgivningsförsök på diplomatisk väg med hjälp av det svenska utrikesdepartementet. Stämningen med föreläggande att svara i målet publicerades därefter i kantonens officiella Amtsblatt. HD fastställde Svea hovrätts beslut varigenom den schweiziska domen förklarats kunna verkställas i Sverige. Bestämmelsen i den svenska lagens 4 § 2 st., liksom bestämmelsen i den bakomliggande Haagkonventionen, ansågs av HD godta delgivning genom kungörelse och inte uppställa krav på kungörelsens innehåll, förutsatt att kungörelsen står i överensstämmelse med domstolslandets lag och inte utgör missbruk. 3.5 Successionsrätt I NJA 2007 s. 782 prövades frågan om verkställighet i Sverige av en tysk dom rörande laglottsanspråk. Enligt 2 kap. 12 och 13 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo skall en sådan utländsk dom gälla i Sverige, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Det krävs bl.a. att den utländska domen ej ”avser egendom” som här i riket var föremål för dödsbobehandling eller här skulle undergå bodelning eller skifte. Den avlidne var tysk medborgare men hade hemvist i Sverige, vilket enligt 2 kap. 1 och 10 §§ i 1937 års lag räckte för att boutredning, bodelning och arvskifte efter honom skulle förrättas här i riket och för att eventuella tvister om arv eller testamente skulle upptas av svensk domstol. I motsats till vad som skulle ha varit fallet vid prövning enligt motsvarande svenska regler avser en tysk dom om laglott emellertid inte viss egendom utan endast ett penninganspråk. Enligt HD har de tyska och de svenska laglottsreglerna icke desto mindre samma syfte och den tyska domen skall därför trots skillnaden i den lagtekniska konstruktionen omfattas av det ovannämnda villkoret. Eftersom villkoret inte var uppfyllt lämnades ansökan om verkställighet utan bifall. — Att HD på detta sätt låtit reella hänsyn väga tyngre än lagterminologi och begreppsbildning förtjänar beröm. I den internationella privat- och processrätten är det ofta nödvändigt att tolka de svenska reglerna extensivt, i synnerhet när man konfronteras med utländska rättsliga företeelser vilka vid bokstavlig tolkning utan sakliga skäl skulle falla utanför de svenska reglernas termer och begrepp.
- Se också avsnitt 3.4 ovan om NJA 2008 s. 873, där frågan var huruvida en i schweizisk underhållsprocess genomförd kungörelsedelgivning uppfyllde kraven enligt 4 § 2 st. i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländsk avgörande angående underhållsskyldighet. 5.4 Skiljemannaförfarande 5.4.1 Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande I den i avsnitt 3.1 och 4.1 ovan redan omnämnda skiljedomen SIAR 2007:2 s. 235, avseende en köprättslig tvist mellan ett österrikiskt och ett egyptiskt företag, hävdade svaranden att skiljeklausulen, vilken av skiljedomstolen tolkades som hänvisande till skiljeförfarande i Sverige, var ogiltig eftersom den stred mot tvingande egyptisk lag enligt vilken avtal om teknologiöverföring till Egypten endast kunde prövas av egyptiska domstolar eller av skiljemän i Egypten. Skiljedomstolen ansåg dock med hänvisning till bl.a. 48 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande att skiljeavtalet i brist på parternas överenskommelse om tillämplig lag skulle vara underkastat svensk lag såsom lagen i det land där skiljeförfarandet enligt avtalet har ägt rum eller skulle äga rum. Även frågan om huruvida tvisten var arbitrable, dvs. av sådant slag att den kunde avgöras av skiljemän, skulle således avgöras enligt svensk lag.