Rättsfall

NJA 2008 s. 680

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2008 s. 680

BibTeX

@misc{nja-2008-s-680,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2008 s. 680}},
  year         = {2008},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter

SOU som rättskälla1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 777–785 · 1 ställe

Om ett betänkande inte lett till lagstiftning — i vart fall inte i den aktuella delen — kommer hänvisningen att bara gälla SOU. Ibland kan domstolen ha beaktat att betänkandet alltjämt håller på att behandlas i departementet — det kan t.ex. klargöra rättsläget och kanske också visa vart utvecklingen är på väg. Det finns ganska många referat där man på detta vis hänvisat enbart till en SOU.Under åren 2000–2009 har i 37 referat en SOU ensam åberopats på ett sätt som tyder på att den haft betydelse för HD:s inställning, om också delvis i mera perifera frågor. Här har tydligen betänkandet haft en självständig inverkan — någon gång som argument mot det följande resultatet men betydligt oftare som stöd för HD:s ståndpunkt. Till detta kommer ett antal fall där betänkandet åberopats tillsammans med litteratur eller rättspraxis i frågan; intrycket blir att man sett det som en jämbördig eller i vart fall jämförlig rättskälla. Som exempel från senare år på fall där ett SOU-betänkande anförts på det angivna sättet kan nämnas NJA 2002 s. 477 (där SOU 1966:14 åberopats angående hyresvärdens ansvar för lägenhetens beskaffenhet), NJA 2005 s. 919 (där hänvisning skett till SOU 1992 s. 84 beträffande ersättning för sveda och värk vid sexuellt övergrepp), NJA 2006 s. 732 (där SOU 2000:2 åberopats rörande tolkning av en regel i bostadsrättslagen), NJA 2007 s. 862 (där två ledamöter hänvisat till Besvärssakkunnigas betänkande SOU 1964:27 angående myndighets kommunikationsskyldighet), NJA 2007 s. 1037 (där SOU 2003:74 anförts angående brottsprovokation), NJA 2008 s. 680 (där SOU 1984:56 åberopats angående folkrättsfråga), NJA 2008 s. 760 (där SOU 1995:124 anförts angående en fråga om rättegångsombud), NJA 2008 s. 1208 (där SOU 1970:75 anförts angående syftet med en bestämmelse i konkurslagen), NJA 2009 s. 474 (där SOU 2002:69 anförts angående en fråga om människosmuggling), och NJA 2009 s. 559 (där SOU 1995:91 anförts av både majoritet och minoritet angående påföljd vid fickstöld). Här är det alltså ganska gamla utredningar som tillmätts vikt för avgörandet. — Att hänvisning sker till ett färskt betänkande i fråga om rättsläget är naturligt; se t.ex. NJA 2004 s. 552 och NJA 2005 s. 33 (där SOU 2004:37 åberopats angående miljöbrott) och NJA 2008 s. 946 (där bl.a. SOU 2008:3 åberopats angående ofredande genom filmning). Egentligen borde man här ta hänsyn också till det sammanhang där betänkandet åberopats. Gäller det en central fråga där argumentet får avgörande betydelse, eller är det snarare en bifråga, som domstolen dock får ta ställning till i sitt resonemang? Det är dock svårt att skilja mellan dessa fall; ibland är det oklart vad domstolen sett som centralt, och det är också möjligt att ledamöterna haft varierande uppfattning om argumentets betydelse för utgången utan att det lett till några skiljaktiga motiveringar. Jag har här bara velat påpeka skillnaden.p. 17 · s. 781

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 2 ställen