Nödvärn mot flera (angripare)1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2008 s. 1135
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2008 s. 1135
BibTeX
@misc{nja-2008-s-1135,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2008 s. 1135}},
year = {2008},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 4 artiklar · 8 stycken/fotnoter
The Pirate Bay — en kommentar1 hänvisning
EG-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2006–20082 hänvisningar
- Av visst indirekt intresse för den internationella privaträtten i allmänhet och den internationella kontraktsrätten i synnerhet är brottmålet NJA 2008 s. 1135 avseende olovlig internethandel med läkemedel, där HD gjort ett uttalande om e-handelslagens (2002:562) och det bakomliggande e-handelsdirektivets tolkning. Lagen och EGdirektivet syftar bl.a. till att genom stadfästelse av den s.k. ursprungslandsprincipen minska osäkerheten om vilket lands lag som skall tilllämpas vid gränsöverskridande elektronisk handel. Ursprungslandsprincipen, som närmare beskrivs i lagen och direktivet, tillämpas beträffande det s.k. ”samordnade regelområdet” och det råder mycket olika meningar om huruvida, och i så fall i vilken omfattning, detta område även inkluderar privaträttsliga spörsmål, vilka i så fall skall avgöras enligt ursprungslandets lag snarare än enligt den lag som utpekas av de sedvanliga internationellt privaträttsliga reglerna (se därom t.ex. Lindskoug, Domsrätt och lagval vid elektronisk handel, akad.avh. Lund 2004 med vidare hänvisningar). I ett obiter dictum på referatets s. 1155 uttalar HD att med det samordnade regelområdet ”avses offentligrättsliga (min kursivering) krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet”. Det framgår inte klart huruvida detta uttalande e contrario kan och bör tolkas så att privaträtten enligt HD i princip faller utanför. Trots att jag sympatiserar med en sådan tolkning anser jag att man inte bör dra alltför långtgående slutsatser av uttalandet, dels därför att det inte var avgörande för utgången i målet och dels därför att det sista ordet avseende EG-rättens tolkning inte innehas av HD utan av EG-domstolen, som dock ännu inte har fått tillfälle att yttra sig i frågan. Vissa EG-författningar från den senaste tiden innehåller dessutom formuleringar vilka snarast tyder på att e-handelsdirektivets ursprungslandsprincip kan göras gällande även på privaträttens område, se t.ex. premiss 40 i EG-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). 4.2 Utomobligatoriska förpliktelser I brottmålet RH 2007:7 dömdes en man för brott mot lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor. Stympningen genomfördes i Somalia och avsåg mannens dotter. Familjen synes vid den aktuella tiden ha varit bosatt i Sverige. Föräldrarna hade gemensam vårdnad om dottern, som dock av fadern mot moderns vilja lämnades i Somalia efter ett besök där (närmare omständigheter framgår av NJA 2006 s. 708). Av intresse här är att hovrätten också tillerkände dottern skadestånd för kränkning, varvid man tillämpade 5 kap. 6 § i den svenska skadeståndslagen. — Den internationellt-privaträttsliga problematiken synes överhuvudtaget inte ha uppmärksammats i målet. Den dåvarande svenska kollisionsregeln avseende utomobligatoriska skadestånd byggde i huvudsak på prejudikatet NJA 1969 s. 163 och ansågs hänvisa till lagen i det land där den skadegörande handlingen företagits, vilket i det aktuella fallet förmodligen skulle ha betytt lagen i Somalia. Med hänsyn till de kaotiska förhållandena i Somalia är det tänkbart att innehållet i somalisk skadeståndsrätt inte var möjligt att fastställa och att svensk rätt därför var det enda realistiska alternativet, se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 7 uppl., 2008, s. 56–58; det kan också tänkas att dottern enligt somalisk rätt inte var skadeståndsberättigad och att detta skulle ha ansetts oförenligt med svensk ordre public. Enligt den nu gällande kollisionsregeln i artikel 4(2) i Rom II-förordningen nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser skall, om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande vid tiden för skadans uppkomst hade sin vanliga vistelseort i samma land, lagen i det landet tillämpas. Detta betyder att svensk skadeståndsrätt skulle numera tillämpas enligt förordningen om såväl fadern som dottern vid tiden för kränkningen hade sin vanliga vistelseort i Sverige.
- I AD 2006 nr 97 hade en hos Svenska kyrkan anställd präst sökt anställning hos samma kyrka som missionär i Brasilien. Eftersom han led av vissa allergibesvär nekades han anställningen, vilket enligt hans och hans fackförbunds uppfattning utgjorde ett skadeståndsgrundande brott mot lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Enligt Svenska kyrkan var denna lag inte tillämplig med hänsyn till det internationella inslaget i den aktuella anställningen. Arbetsdomstolen noterade att frågan om lagens tillämplighet på förhållanden med internationell anknytning överhuvudtaget inte behandlats i förarbetena och att det inte heller fanns någon vägledande rättspraxis därom. Domstolen hänvisade därför till förarbetena till anställningsskyddslagen, enligt vilka lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utförs i Sverige blir underkastat lagen, samtidigt som lagen i princip också torde blir tillämplig när det gäller arbete i annat land om parterna är svenska rättssubjekt (prop. 1973:129 s. 229). Dessa uttalanden har enligt domstolen tolkats så att vissa av anställningsskyddslagens regler anses utgöra internationellt tvingande regler vilka när anställningsförhållandet har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet (jfr AD 2004 nr 45). Också lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder är enligt domstolen att betrakta som en social skyddslagstiftning. Med hänsyn till att parterna var svenska rättssubjekt, att anställningsavtalet skulle ha ingåtts i Sverige samt att svenskt kollektivavtal skulle ha varit tillämpligt på anställningen kom domstolen fram till att anknytningen till Sverige var sådan att de aktuella bestämmelserna i lagen borde tillämpas i målet. — Arbetsdomstolen synes inte ha tagit ställning till vilket lands lag som var tillämplig på det aktuella rättsförhållandet, utan förefaller ha menat att detta inte spelade någon roll eftersom de aktuella antidiskrimineringsreglerna var sådana internationellt tvingande regler vilka med hänsyn till sakens anknytning till Sverige skulle tillämpas även om rättsförhållandet i övrigt lydde under utländsk lag. Domstolens hänvisning till anställningsskyddslagens förarbeten har skett utan omnämnande av att den lagen avser ett avtalsförhållande medan den aktuella tvisten handlade om ett rättsförhållande av närmast utomobligatorisk karaktär, då prästen i fråga visserligen var anställd av Svenska kyrkan men i målet uppträdde i egenskap av arbetssökande. De i målet åberopade diskrimineringsförbuden gäller i fråga om arbetssökande under rekryteringsprocessen oavsett om denna avslutas med ett anställningsavtal eller avbryts. En diskriminering av arbetssökande bör närmast kunna kvalificeras som ett fall av culpa in contrahendo. Idag regleras frågan om tillämplig lag i dessa fall av artikel 12 i EG:s Rom IIförordning nr 864/2007, som dock förmodligen skulle resultera i tilllämpning av svensk rätt och därmed göra det onödigt att hänvisa till förordningens artikel 16 om överordnade tvingande bestämmelser i lex fori. I enlighet med artikel 12(1) skulle svensk rätt nämligen vara tillämplig på culpa in contrahendo om svensk rätt skulle ha blivit tilllämplig på anställningen ifall ett anställningsavtal hade ingåtts. Denna regel, liksom även de subsidiära kollisionsreglerna i förordningens artikel 12(2), inbjuder till flera intressanta kollisionsrättsliga resonemang, vilka dock inte får plats i denna kortfattade rättsfallsöversikt. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2007:12 handlade om ett nederländskt bolags marknadsföring av kontaktlinser, riktad till den svenska konsumentmarknaden. En sådan marknadsföring anses normalt underkastad den svenska marknadsföringslagen, dock med undantag för sådana fall där den EG-rättsliga ursprungslandsprincipen, som den stadfästs i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, föreskriver något annat. Det nederländska bolaget bedrev sin marknadsföring såväl elektroniskt på Internet som genom tidningsannonser. Eftersom den svenska konkurrentens förbudsyrkanden hade full täckning i tidningsannonseringen fann Marknadsdomstolen inga skäl att uttala sig om marknadsföringslagens tillämplighet på marknadsföringen på det nederländska företagets webbplats. Domstolen påpekade dock att sistnämnda fråga kunde få betydelse i ett eventuellt framtida mål om utdömande av vite. — Se närmare om denna problematik min kommentar till MD 2004:17 i SvJT 2006 s. 628–629 samt Lindskoug i SvJT 2006 s. 397–409. Se också kommentaren till NJA 2008 s. 1135 i avsnitt 4.1 ovan.
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Se rörande legalitetsprincipen även NJA 2001 s. 214, NJA 2003 s. 133, NJA 2004 s. 97, NJA 2006 s. 708, NJA 2007 s. 219, NJA 2007 s. 227, NJA 2007 s. 326, NJA 2007 s. 941, NJA 2008 s. 930 (den skiljaktiga meningen), NJA 2008 s. 1135 och NJA 2009 s. 111.
- Frågan om det på grund av nationella begränsningar förelegat hinder mot ansvar har berörts i NJA 2008 s. 1135. I fallet ansågs lagen (1996:1152) om handel med läkemedel i överensstämmelse med ursprungslandsprincipen kunna tillämpas på handel med läkemedel via Internet som bedrivits i Sverige men riktat sig mot utländska marknader. Gärningarna ansågs följaktligen utgöra brott mot svensk lag. (Se nedan avsnitt 6.1 angående frågan om jurisdiktion.) (Den i målet tilllämpade lagstiftningen har sedermera ersatts av lagen [2009:366] om handel med läkemedel.) 3.2 Osjälvständiga brottsformer 3.2.1 Försök till brott I NJA 2003 s. 670 — angående ansvar för försök till mord — bedömdes huruvida faran för fullbordat brott varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Fråga var om en person som skjutit ett skott mot en säkerhetsdörr genom vilken kulan omöjligen kunde ha passerat. HD framhöll att syftet med bestämmelsen är att ansvar bara skall ådömas sådana försök som är värda att ta på allvar samt att det gjorts gällande delvis olikartade synpunkter i doktrinen: Enligt Nils Jareborg skall det för straffbarhet krävas att det utifrån en objektiv bedömning från gärningsmannens synpunkt framstår som plausibelt att hans uppsåt kommer att förverkligas. Enligt Suzanne Wennberg skall man se till vilka handlingsalternativ en person har haft och om något av dem varit tjänligt men han råkat välja ett otjänligt.
- 6.1 Jurisdiktion Handel som bedrivits via Internet ansågs i NJA 2008 s. 1135 ha bedrivits i Sverige varför svensk jurisdiktion ansågs föreligga beträffande gärningarna enligt 2 kap. 1 § brottsbalken. På grund härav behövdes heller inte något åtalsförordnande. Beträffande två tilltalade som endast ansvarat för avgränsade gärningar som företagits utomlands och bedömts som medhjälp till handeln ansågs jurisdiktion också föreligga med stöd av nämnda bestämmelse eftersom medverkanshandlingar kan anses vara begångna inte bara där de utförts ”utan också där huvudgärningen beg[åtts]”. (Se ovan avsnitt 3.1 angående bedömningen av om gärningarna också utgjort brott mot svensk lag.)