Rättsfall

NJA 2007 s. 557

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2007 s. 557

BibTeX

@misc{nja-2007-s-557,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2007 s. 557}},
  year         = {2007},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 5 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Dubbelbestraffning, resning och rättskraft1 hänvisning

Viktor Brylla, Erik Sjögren Tergius · SvJT 2025 s. 215–233 · 1 ställe

Se Kingreen & Poscher (2023) s. 368. 1 3 Se BVerfGE 56, 22. 14 Se Kingreen & Poscher (2023) s. 367. 15 Se Gerrit Manssen, Staatsrecht II. Grundrechte (München: C.H. Beck, 2020), s. 258. 16 Se Leena Halila m.fl., Administrativa sanktionsavgifter. En nordisk komparativ studie (Köpenhamn: Nordiska Ministerrådet, 2018), s. 105–113 för en analys av förhållandet mellan Europakonventionens dubbelbestraffningsförbud och administrativa sanktioner. 17 Däremot utgör resning till fördel för den tilltalade (Wiederaufnahme zugunsten des Verurteilten) inte en inskränkning i dubbelbestraffningsförbudets skyddsområde; se Kingreen & Poscher (2023) s. 369. 18 Se Greco (2015) s. 872 med hänvisningar. 19 Jfr Gustav Radbruch, ”Gesetzliches Unrecht und übergesetzliches Recht”, i: dens., Rechtsphilosophie: Studienausgabe. Herausgegeben von Ralf Dreier und Stanley L. Paulson (Heidelberg: C.F. Müller Verlag, 2011), s. 218. 20 Se Schroeder & Verrel (2022) s. 228–230. 2 1 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 4–7 för en historisk redogörelse för utvecklingen av institutet resning till nackdel för den tilltalade i tysk rätt. 22 Se BVerfGE 2, 248 (vår övers.). 23 Se Aust (2024) s. 1257 f. 2 4 Se Gesetzesentwurf der Fraktionen CDU/CSU und SPD vom 8.6.2021, BT-Drs. 19/30399, 8. 25 Se https://www.bundespraesident.de/SharedDocs/Pressemitteilungen/DE/ 2021/12/211222-Gesetzesausfertigung-StPO-362.html. 26 Se Greco (2015) s. 977–981 och Aust (2024) s. 1258 med hänvisningar. 27 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 23. 2 8 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 24. 29 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 23 f. 30 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 24 ff. 3 1 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 37. 32 Se BVerfG, Urteil des Zweiten Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 42. 33 Se Abweichende Meinung des Richters Müller und der Richterin Langenfeld zum Urteil des Zweitens Senats vom 31. Oktober 2023 - 2 BvR 900/22, s. 43–59. 3 4 Se Council of Europe, Guide on Article 4 of Protocol No. 7 (2024), s. 5. 35 Se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III (Stockholm: Norstedts Juridik, 2018), s. 205. Jfr NJA 2007 s. 557. 36 Se Zolotukhin mot Ryssland (2009), p. 107. 37 Se Zolotukhin mot Ryssland (2009), p. 110. 38 Se bet 2015/16:SkU4 beträffande distinktionen mellan dubbelbestraffningsförbud och dubbelprövningsförbud. 3 9 Se Zolotukhin mot Ryssland (2009) p. 53. 40 Se Halila m.fl. (2018) s. 105–113. 41 Se Zolotukhin mot Ryssland (2009) p. 78–84. 42 Se NJA 2023 s. 493 p. 11–14. 4 3 För en historisk redogörelse för resningsinstitutet i svensk rätt, se prop. 1939:307 s. 10 och 29. De nuvarande resningsgrunderna i RB är i stort sett överensstämmande med de som infördes i den s.k. lagen den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel, som i sin tur ersatte reglerna i 31 kap. 1734 års rättegångsbalk. 44 Se Ekelöf m.fl. (2018), s. 145 om skillnaden mellan laga kraft och rättskraft. 4 5 Jfr Thorsten Cars, Om resning i rättegångsmål (Stockholm: Nordiska bokhandeln, 1959), s. 27 n. 2. 46 Jfr NJA 1966 s. 12 och NJA 1966 s. 340. 47 Se Per Olof Ekelöf och Henrik Edelstam, Rättsmedlen (Uppsala: Iustus, 2008), s. 195 f. 48 Se Christian Diesen och Karin Häckter, ”HD:s beslut i Christer Pettersson-ärendet klargör orubblighetsprincipens primat”, JT 1998–99, s. 22. 49 Se prop. 2022/23:78 s. 44 och 48. 50 Se prop. 2021/22:233 s. 29 f. 51 Se NJA 2013 s. 75 p. 9. 5 2 Se uttalanden angående 1939 års lag om särskilda rättsmedel i SOU 1926:32 s. 231 f. och prop. 1939:307 s. 29. Några ytterligare uttalanden i frågan ansågs inte nödvändiga när bestämmelsen överfördes till RB — se SOU 1941:7 s. 439 f. samt prop. 1942:5 s. 253 f. och 529 f. 53 Se Ekelöf m.fl. (2018) s. 207. 54 Se SOU 1926:32 s. 231 f., SOU 1938:44 s. 65, Lars Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft (Stockholm: Nordiska bokhandeln, 1949), s. 85 och Cars (1959) s. 173. 55 Se Ekelöf m.fl. (2018) s. 204 ff. 56 Se Christian Diesen, ”Resning till men”, JT 2013–14 s. 638. Jfr Bertil Bengtsson, 14 uppsatser 1983–1991 (Stockholm: Norstedts Juridik, 1992), s. 384. 57 Se Ekelöf & Edelstam (2008) s. 176. 5 8 Se NJA 1998 s. 321, NJA 2001 s. 687, NJA 2011 s. 254 p. 15 och NJA 2022 s. 424 p. 29. Detta framgick redan av SOU 1926:32 s. 238 f. 59 Se prop. 2021/22:233 s. 17–19 och 28 f. 60 Bevistalan innebär kortfattat ett slags fastställelsetalan om att ett barn under 15 år har begått ett visst brott. Institutet möjliggör för polis och åklagare att utreda om den unge gjort sig skyldig till brott och att få frågan prövad av domstol; se prop. 2022/23:78 s. 33 f. 61 Se prop. 2022/23:78 s. 44 f. 6 2 Se NJA II 1943 s. 731. 6 3 Se NJA 2020 s. 518 p. 3 f. 64 Se t.ex. NJA 2001 s. 687 (senare erkännande), NJA 2020 s. 518 (ny telefonanalys) och NJA 2022 s. 424 (DNA-bevisning). 65 Se prop. 2021/22:233 s. 23 och s. 25 f. 6 6 Se Lars Welamson & Johan Munck, Rättegång VI (Stockholm: Norstedts juridik, 2022), s. 198 f. och s. 210. 67 Se Welamson & Munck (2022) s. 216. 68 Se prop. 2021/22:233 s. 27. 69 Jfr Bengt Lindell (red.), Straffprocessen (Uppsala: Iustus, 2005), s. 270. 70 Se prop. 2021/22:233 s. 26 f. 71 Jfr NJA 1998 s. 321. 7 2 Jfr Ekelöf m.fl. (2018) s. 206.fotnot 12 · s. 217

Fördragskonform tolkning av MR-traktat1 hänvisning

Maria Grahn-farley · SvJT 2018 s. 450–463 · 1 ställe

NJA 2007 s. 557; NJA 1995 C 71 (SÖ 233); NJA 2000 s. 622; NJA 1984 s. 903; NJA 1986 s. 262; NJA 1973 s. 423 (NJA 1973:75); NJA 2006 s. 467; NJA 2006 s. 683; NJA 1999 s. 702; NJA 1985 s. 226; NJA 1978 s. 3; NJA 1979 s. 657; NJA 2013 s. 1143; NJA 2008 s. 963; NJA 2014 s. 307; NJA 1993 s. 666; NJA 2013 s. 1241; NJA 2006 s. 40; NJA 2006 s. 505; NJA 1998 s. 293; NJA 1996 s. 509; NJA 1997 s. 103; RH 1998:8; RH 1997:140; RH 1997:144; RH 1997:141; RH 2014:9; RH 1998:8; RÅ 2002 ref 79; RÅ 2008 ref 55; RÅ 1998 not 210; RÅ 1994 not 467; RÅ 2009 not 186; RÅ 1991 ref 41; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2017:12; MIG 2010:18; MIG 2013:8; MIG 2012:2; MIG 2010:21; MIG 2012:3; MIG 2009:8; MIG 2008:3; MIG 2009:9. Det här målet publicerades efter att första intervallen av sökningar stängts den 19:e oktober 2017 men innan den andra intervallen av sökningar stängdes den 31 oktober. Målet hör tekniskt till den första intervallen av sökningar eftersom det gäller en FN konvention eftersom dessa faller inom den första intervallen. Den andra intervallen av sökningar rörde enbart ILO:s konventioner. Målet är ett sådant betydande brott mot tidigare AD-praxis att det är viktigt att inkludera i den här artikeln trots att det inte återfanns i en Rättsbankssökning innan den 19 oktober 2017. AD 51/2017. 12 Petra Herzfeld Olsson, Folkrätten i arbetsrätten, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 214. 13 Karin Åhman, Normprövning, domstolskontroll av svensk lags förenlighet med regeringsformen och europarätten 2000–2010, Norstedts juridik (2011). 14 Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, en kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, Norstedts juridik (2015). 15 Ian Cameron, Normkonflikter och EKMR, SvJT 2007. 16 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 17 Ove Bring, Monism och dualism i går och idag, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 31. 18 Anna-Sara Lind, Folkrätten i den svenska konstitutionen, i Folkrätten i svensk rätt (Rebecca Stern och Inger Österdahl, Red.) s. 158. 19 Praxis sedan 2012 gör en tydlig distinktion mellan EKMR som folkrättsligt traktat och EKMR som svensk rätt. Se NJA 2012 s. 1038 pp. 11–16 (kompensatoriskt rättsmedel), följt av NJA 2013 s. 502 (dubbel bestraffning) och NJA 2012 s. 746 (extraordinärt rättsmedel). 20 Prop. 1993/94:117 s. 38. 21 Prop. 2009/10:80 s. 148. 22 Propositionen nämner bland annat: ”två konventioner mellan Sverige och Australien respektive Kanada” och ”ett förbättrat samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt.” 23 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 24 Prop. 1999/2000:61 s. 72. 25 NJA 1988 s. 572; Nja 1991 s. 532; och NJA 1992 s. 532 — samtliga mål innan inkorporeringen av Europakonventionen. 26 NJA 1992 s. 532. 27 NJA 1991 s. 188. Prop. 2013/14:146 s. 78. 29 Prop. 2013/14:146 s. 78. (understrykning tillagd av författaren). 30 Prop. 2009/10:80 s. 148. 31 Prop. 1993/94:117 s. 37. 32 ”Av tradition tillämpas nämligen principen om fördragskonform tolkning.” Prop. 1999/2000:61 s. 72.fotnot 9 · s. 455

Dag Victor som läroboksförfattare — samma gärning?1 hänvisning

Lena Holmqvist · SvJT 2015 s. 409–414 · 1 ställe

Straffrättens konkurrenslära är utvecklad för att lösa just konkurrensfrågor. Rättskraftsfrågor är av ett annat slag, men detta hindrar inte att det har hävdats att konkurrensläran kan ha haft betydelse för tillämpningen av 30 kap. 9 § RB. 2.3 Andra exempel I de nämnda artiklarna finns flera exempel avseende narkotikabrott. Se även NJA 2003 s. 435 och NJA 2007 s. 557. Frågan om det är möjligt att döma till ansvar för uppsåtsbrott om gärningsbeskrivningen innehåller påstående om oaktsamhet är en fråga som diskuterats av Dag Victor. En i dessa sammanhang motsvarande fråga kan ställas om ansvar för försöksbrott kan dömas ut med en gärningsbeskrivning som avser fullbordat brott.Samma gärning eller inte? · p. 12 · s. 413

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott — en kort kommentar2 hänvisningar

Martin Sunnqvist · SvJT 2012 s. 58–61 · 2 ställen

Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2011 s. 495–516 · 1 ställe

Interiören beskrivs av Olle Ekstedt, Mitt liv hos fru Justitia. Del 1 1958–87, Rottne 2010, s. 73–74. 1 2 Zeteo, kommentaren till 11 kap. 5 § brottsbalken (Madeleine Leijonhufvud), 25.11.2010. 13 NJA 1999 s. 647. Jfr att i NJA 1988 s. 481 talar Högsta domstolen om ”bokföringsbrottet” avseende ett och ett halvt räkenskapsår. 14 Se NJA 1999 s. 769 (underinstanserna). 1 5 NJA 1999 s. 102. 16 NJA 2003 s. 144. 17 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. 18 Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010. 19 Till stöd för min uppfattning: Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 512. Se också prop. 1997/98:55 s. 78. Annorlunda Zeteo, kommentaren till 4 kap. 4 a § brottsbalken (Per-Ole Träskman), 25.11.2010: ”Efter en fällande dom för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) torde en åklagare inte som regel kunna komma tillbaka med ett nytt åtal som gäller ett brott av normalgraden som ingått i den tidigare helheten, också om denna gärning inte uttryckligen beaktats vid den tidigare lagföringen. Denna gärning kan alltså anses utgöra en del av den helhet som domen för grov fridskränkning (respektive grov kvinnofridskränkning) utgör. Däremot torde inte något hinder föreligga för att senare väcka åtal t.ex. för en grov misshandel som inte beaktats vid den tidigare domen.” 20 Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1962, s. 267–278, och Tjuvabalken i Åke Holmbäck och Elias Wessén, Magnus Erikssons stadslag i nusvensk tolkning, Stockholm 1966, s. 278– 283. 2 1 ”Drottning Christinae Straff-Ordning dat. Stockholm den 18 Maji åhr 1653” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Första delen, Stockholm 1706, s. 294–296. 22 ”Swar till Ammiralitetz Collegium om stöldz afstraffande […] Stockholm den 9 Junii 1699” i J. Schmedeman (utg.), Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref, Resolutioner […], Andra delen, Stockholm 1706, s. 1551–1552. 23 ”Till Swea hofrätt [den 27 oktober 1699] angående tiufwar som stulit i åthskillige härader och orter men ey blifwit derföre lagförde och afstraffade” i Justitierevisionens registratur 1699 (Riksarkivet), se även Svea hovrätts brev till underlydande domare den 18 november 1699 (lösblad, Lunds universitetsbibliotek) och Åbo hovrätts brev till underlydande domare den 8 december 1699 (Lunds universitetsbibliotek, Schrevelius samling av kungl. brev m.m., bd 9, nr 126). 24 Petter Abrahamsson (utg.), Swerikes Rijkes Lands-Lag, […], 2 uppl., Stockholm 1726, s. 804. 2 5 ”Till Göta hofrätt [den 25 november 1762] angående them, som flera gånger och på särskilte ställen begå snatteri” i Justitierevisionens registratur 1762 (Riksarkivet). 26 15 § Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning [den 4 maj 1855] om answar för stöld och snatteri samt rån, SFS 1855:61 s. 1. 27 Philibert Humbla, Om strafflagens användande vid sammanträffande af brott. Afhandling i fäderneslandets gällande criminalrätt, Lund 1851. 28 Humbla 1851 s. 17. 29 Humbla 1851 s. 1–18. 30 Juridiska föreningens tidskrift, 11 häftet, Stockholm 1855, s. 152–153. 3 1 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 109–137, jfr s. 177 till identifieringen av initialerna A. L. v. S. 32 Juridiska föreningens tidskrift, 12 häftet, Stockholm 1856, s. 176–178. 33 Sjunnesson 1900 s. 10–11. 34 Sjunnesson 1900 s. 131–133. 35 Se härtill Lars Björne, Den konstruktiva riktningen. Den nordiska rättsvetenskapens historia. Del III. 1871–1910, Lund 2002, speciellt om Sjunnesson s. 148 och 498. 36 Sjunnesson 1900 s. 180. 3 7 Johan Hagströmer, Svensk straffrätt. Föreläsningar, band 1, Uppsala 1901–05, s. 694–695 och 716–732. 38 Johan C. W. Thyrén, Kommentar till strafflagen kap. 20, Lund 1908, s. 136. 39 Thyrén 1908 s. 134–135. 40 NJA II 1938 s. 488–489. 4 1 NJA II 1938 s. 489–490. 42 NJA II 1942 s. 267–268. 43 NJA II 1942 s. 268. 4 4 Se härtill Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010, som också synes uppfatta det på detta sätt: ”Om i en serie av stölder ingår en eller annan gärning som i och för sig är endast snatteri, kan det vara tillräckligt att för hela brottsligheten döma för stöld. Så skedde i NJA 1944 s. 555. Likaså kan det vara tillräckligt att döma för förskingring för hela brottsligheten även om däri skulle ingå en eller annan gärning som i och för sig är endast undandräkt. Motsvarande gäller om förhållandet mellan bedrägeri och bedrägligt beteende. Att märka är emellertid att brott inte skall hänföras till högre grad för det att det skall dömas till gemensam påföljd för detta brott jämte annat och brotten tillsammans avser högt värde. Flera snatterier skall alltså inte bedömas som stöld för det att de tillsammans avser högt värde.” 45 Se också Birger Ekeberg, Ivar Strahl och Nils Beckman, Strafflagen jämte förklaringar till den nya lagstiftningen om förmögenhetsbrott, Stockholm 1952, s. 51, samt Ivar Strahl m.fl., Om påföljder för brott, 2 uppl., Stockholm 1955, s. 205. 4 6 Fängelsestraffkommitténs betänkande Påföljd för brott, del 2, SOU 1986:14 s. 114–116. 4 7 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 48 Jfr numera NJA 2007 s. 557 angående att mottagande och förvaring av ett narkotikaparti utgör en gärning i lis pendens- (och res judicata-) hänseende, oavsett att olika delmängder sedan hanterats på olika sätt. 4 9 Jfr SOU 1986:14 s. 114–116. 50 NJA II 1942 s. 268. 51 En intressant bifråga är vad detta ställningstagande rent processuellt är för något. Enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken skall ”domslutet” anges i domen, och enligt 2 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister antecknas bland annat ”de brott som den registrerade har begått samt påföljden”. Enligt 21 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol får Domstolsverket meddela föreskrifter om utformningen av tings- och hovrätters domar och beslut i brottmål. Enligt 5 § förordningen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem skall tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen lämna uppgift om bland annat ”dom i brottmål”. Enligt 8 § i den sistnämnda förordningen får Domstolsverket meddela närmare föreskrifter om omfattningen av uppgiftsskyldigheten enligt bland annat 5 § och om sättet för att fullgöra den; det anges vidare att uppgifter som lämnas på annat sätt än elektroniskt via domstolens verksamhetsstöd skall undertecknas av en lagfaren tjänsteman eller av en annan tjänsteman som förordnats till detta. Domstolsverket har med stöd av 1996 års förordning utfärdat föreskriften DVFS 1998:4 och med stöd av 1970 och 1996 års förordningar DVFS 2006:9. I bilaga A till den sistnämnda föreskriften i lydelse enligt DVFS 2008:1 anges beträffande domslut ”Vid likartad brottskonkurrens (flera brott av samma slag) anges rubriceringen endast en gång” (s. 17) och beträffande rapporteringsskyldighet till belastningsregistret ”För varje slag av brott ska alltid antalet brott anges. Antalet anges med siffra.” (s. 22). Se även den så kallade RI-pärmen för tingsrätt, avsnitt RI-uppgift 3.4. — Detta är således den rättsliga grunden för att antalet brott registreras i domstolarnas datasystem och förs vidare till belastningsregistret. Antalet anges som framgått inte i domslutet, utan där anges bara brottsrubriceringen en gång. Antalet återfinns således i bästa fall i domskälen, och kan därifrån rapporteras. Men om antalet brott inte angetts i skälen, något som är mycket vanligt, uppkommer frågan om rapporteringen av antalet brott är något slags särskilt beslut, vem som i så fall skall fatta det och om det i så fall kan överklagas. De lege ferenda borde angivandet av antalet brott finnas i domslutet, eftersom det är rättens ställningstagande. Skulle å andra sidan utgångspunkten vara att rätten inte behöver ta ställning till antalet brott, kan det ifrågasättas om Domstolsverket har haft rätt att föreskriva att antalet ska ll registreras. — Det kan också konstateras att några uttalanden i doktrinen inte säger hela sanningen: ”Frågan huruvida det föreligger flera brott i likartad brottskonkurrens behöver domstolen inte besvara, om den finner att påföljden skall bli densamma vare sig förfarandet bedöms som ett eller flera brott” (Zeteo, kommentaren till 30 kap. 1 § brottsbalken (Johan Munck), 25.11.2010); ”I detta avseende är det en brist i lagstiftningen att den inte ålägger en domstol att i detalj redovisa hur många brott som har förövats vid likartad konkurrens” (Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 504). Åliggandet för domstolen finns, bristen är snarare att det inte är angivet i lag och att det inte är klarlagt vem som skall utföra det. 52 Nils Jareborg anser att detta senare alternativ knappast kan ske utan lagstiftning, se Jareborg 1995 s. 215. Jag instämmer inte i detta, eftersom praxis är motstridig och då entydig och klargörande lagreglering saknas. För det fall principen i NJA 1944 s. 555 skulle anses fortsatt giltig krävs efter NJA 2007 s. 973 ett avgörande från Högsta domstolen som klargör detta. 53 NJA II 1942 s. 268. 54 Jfr NJA 1944 s. 555 och 1984 s. 889. 55 Se bl.a. SOU 1986:14 s. 115. 5 6 I Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 24 juni 2010 i mål B 1170-10 rubricerade majoriteten tre narkotikaöverlåtelser den 14 mars 2009, den 17 december 2009 och den 30 december 2009 samt ett innehav den 28 januari 2010, där alla brotten sedda för sig skulle ha varit att bedöma som brott av normalgraden, som sammanlagt fyra grova narkotikabrott, eftersom dessa varit led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och som avsett en särskilt stor mängd narkotika, sammantaget 33,57 gram heroin. En skiljaktig ledamot (jag) ansåg att ingen av gärningarna avsåg en så stor mängd narkotika eller var så farlig eller hänsynslös att någon av dem, sedd för sig själv, borde bedömas som grovt narkotikabrott. Vidare ansåg jag att gärningen den 14 mars 2009 var så tidsmässigt avlägsen från de andra att den inte kunde anses omfattas av en brottsplan eller utgöra en del av ett systematiskt brottsligt förfarande, varför den skulle bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Slutligen ansåg jag, när det gällde gärningarna den 17 december 2009, den 30 december 2009 och den 28 januari 2010, att de hade ett närmare tidsmässigt samband. De hade också det gemensamt att det i samband med överlåtelserna och innehavet enligt avlyssning hade förekommit kodat språk, vilket tydde på att det varit fråga om systematisk och organiserad narkotikaförsäljning. Samtidigt måste det beaktas att åtalet endast omfattade just de specificerade överlåtelserna och innehavet, och att det inte kunde spekuleras om en eventuell verksamhet utöver detta. Den planering och systematik som hade förekommit var enligt min uppfattning inte tillräcklig för att gärningarna sammantagna skulle anses utgöra ett grovt narkotikabrott. Även dessa skulle därför bedömas som narkotikabrott av normalgraden. Majoritet och minoritet var — trots de olika rubriceringarna av brotten — ense om den samlade brottslighetens straffvärde. 57 Se Borgeke 2008 s. 139–148. 58 Jfr Borgeke 2008 s. 144–145. 5 9 Jfr SOU 1986:14 s. 115, Magnus Ulväng, Påföljdskonkurrens — problem och principer, Uppsala 2005, s. 34, jfr även s. 254, Jareborg 1995 s. 215 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513. 60 Också i SOU 1986:14 s. 155 tas avstånd från detta synsätt: det är inte ”en tillfredsställande lösning”. Utredningen föreslog en särskild straffskala för systematisk brottslighet, jfr vid not 46 ovan. 61 Resonemangen i lagmotiven (se prop. 1997/98:55 s. 74–82 och 1998/99:145) innehåller dock inga hänvisningar till det historiska materialet. 62 Se vid not 9 ovan. 63 Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 503–504 not 445. 64 Jareborg 1995 s. 213. 6 5 Jareborg 1995 s. 215. Se också Dag Victor, ”Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningen” i 35 års utredande. En vänbok till Erland Aspelin, Malmö 1996, s. 248–254, Pekka Koskinen, ”Synpunkter på några straffrättsliga konkurrensproblem” i Lov og frihet. Festskrift till Johs. Andenæs, Oslo 1982, s. 190–191 (avseende finsk rätt) och Ulväng 2005 s. 33. 66 Se Martin Borgeke, ”Hur säkerställer vi en enhetlig påföljdsbestämning?” i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 2010 nr 3, s. 401–411. 67 Prop. 1987/88:120 s. 79. 68 Rekvisitet att ”brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet” finns både i den allmänna uppräkningen av straffvärdehöjande omständigheter i 29 kap. 2 § sjätte punkten brottsbalken och — med liknande ordalydelse — i beskrivningarna av ett antal grova brott. 6 9 Man kan visserligen tänka sig att det skulle gå att döma för ett samlat grovt brott innefattande även de inledande gärningar som gärningsmannen utfört innan han hade ens likgiltighetsuppsåt i förhållande till brottslighetens hela omfattning. Det skulle åtminstone vara mera rimligt att se ett sådant inledande ringa brott som ett led i ett grovt brott konstituerat av det brottet och övriga brott sammantagna, än att retroaktivt — på grund av de efterföljande gärningarna — se det som ett grovt brott i sig självt. Minst problematiskt är dock att låta uppgraderingen omfatta först den gärning där uppsåtsrekvisitet är uppfyllt. 70 Jfr Borgeke 2008 s. 142 som varnar för att straffvärdesbedömningen kan bli för sträng om flera brott ”bakas samman” till ett. 71 Exempel på ett sådant avgörande finns i Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 4 juni 2010 i mål B 922-10. Gärningsmannen hade vid över 150 tillfällen under omkring ett års tid, med tyngdpunkt i periodens senare del, systematiskt överlåtit små mängder cannabis, delvis till mycket unga personer. Han dömdes för dessa överlåtelser och för innehav i överlåtelsesyfte till fängelse två år för ett grovt narkotikabrott. 72 Martin Borgeke och Georg Sterzel m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 4 uppl., Stockholm 2009, s. 338. 7 3 Jfr SvJT 1970 rf. s. 50, Jareborg 1995 s. 213–215, Ulväng 2005 s. 32–36 och 254 samt Asp, Jareborg och Ulväng 2010 s. 513.fotnot 11 · s. 498