Att bedöma personer med kriminell belastning*2 hänvisningar
- Se t.ex. RB 35 kap. 14 § som begränsar möjligheten att åberopa nedtecknade utsagor och RB 36 kap. 5 § som begränsar möjligheten att höra någon om sekretessbelagda uppgifter. Dessutom kan Europakonventionen artikel 6 innebära att bevisning som anskaffats på ett olagligt sätt är otillåten. Se t.ex. judge Tulkens yttrande om olovlig avlyssning i P.G. and J.H. v. The United Kingdom, 44787/98, dom 25 september 2001. 1 1 NJA II 1943, s. 451. Se även Westberg Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål, bok 3, s. 235 f. 12 Det kan tilläggas att en advokat enligt god advokatsed inte bör föra in bevisning som i onödan kränker eller sårar motparten. Se Vägledande regler om god advokatsed, https://www.advokatsamfundet.se, s. 29. 13 Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, 1963, s. 75–76. 14 NJA 2007 s. 547. Den tilltalade åberopade vittnesförhör med sju personer i hovrätten. Samtliga personer skulle höras om sina kontakter med tilltalad och målsägande till styrkande av att målsäganden var en notorisk lögnare. Hovrätten tillät vittnesförhör med tre personer om den tilltalades förehavanden, alibi och berättelse. Hovrätten tillät inte bevisningen om målsäganden som notorisk lögnare eftersom vittnesförhören uppenbart skulle bli utan verkan. 1 5 Diesen ”HD tillåter karaktärsbevisning”, JT 2008–09 s. 98. 16 Jfr Axberger m.fl., Felaktigt dömda — Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Justitiekanslern, 2006, s. 473. 17 Se Lambertz i NJA 2010 s. 671. 18 Trankell, ”Trovärdighetsutredningarnas metodik”, SvJT 1956 s. 83. 19 Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Stockholms universitet, 2006, s. 234. 20 Se exempelvis Svea hovrätts domskäl i mål nr B 3373-14. 2 1 Undeutsch ”Courtroom Evaluation of Eyewitness Testimony”, Applied Psychology, 1984, s. 51. 22 Se t.ex. Ainsworth, Psychology, Law and Eyewitness Testimony, Wiley, 1998, Thompson m.fl. (red.), Eyewitness Memory: Theoretical and Applied Perspectives, Psychology Press, 1998, Christianson och Wentz, Brott och minne: Berättelser om grova brott I känslo- och minnesperspektiv, Natur och Kultur, 2002, samt Christianson och Ehrenkrona, Psykologi och bevisvärdering: Myter om trovärdighet och tillförlitlighet, Norstedts, 2011. 23 Se t.ex. Lykken, A Tremor in the Blood: Uses and Abuses of Lie Detector, Plenum Press, 1998, DePaulo m.fl., “Cues to Deception”, Psychological Bulletin, vol. 129, 2003 och Vrij, Detecting Lies and Deceit: Pitfalls and Opportunities, Wiley, 2003. 24 Sutorius och Diesen, Bevisprövning vid sexualbrott, 2 uppl., Norstedts, 2014, s. 118. En liknande distinktion, där ”trovärdighet” kopplas till en subjektiv bedömning medan ”tillförlitlighet” står får något mer objektivt finns hos Axberger m.fl., Felaktigt dömda — Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, Justitiekanslern, 2006, s. 474. Se även Lavén, Hur domstolar dömer i brottmål, Norstedts, 2013, s. 80 f. 25 Kahneman, Thinking, Fast and Slow, Macmillan, 2001, s. 21 ff. 2 6 Se t.ex. dom i Södertörns tingsrätt 2011-10-05 i mål nr B 8693-10, s. 7 och dom i Blekinge tingsrätt 2012-11-14 i mål nr B 2046-12, s. 16. 27 Dom i Blekinge tingsrätt 2012-11-14 i mål nr B 2046-12, s. 16. 28 Dom i Göta hovrätt 2013-03-28 i mål nr B 421-13 s. 6. 29 Dom i Södertörns tingsrätt 2011-10-05 i mål nr B 8693-10, s. 7. 3 0 Dom i Gällivare tingsrätt 2012-07-26 i mål nr B 543-12, s. 16. 31 Klami, “Kriminalregister och bevisvärdering”, SvJT 1990 s. 343. 32 Allport, Personality: A Psychological Interpretation, Holt, 1937. 33 Se t.ex. Cattell, The Scientific Analysis of Personality, Penguin, 1965 och Eysenck The Structure of Personality, 3:e uppl., Methuen, 1970. Allport ställde samman en lista med personlighetsdrag, som innehöll över fyra tusen olika egenskaper. Listan har sedan reducerats på olika sätt. På 1960-talet reducerades den av Cattell till en lista med sexton nyckeldrag, och de flesta forskare idag ansluter sig till en teori som delar upp personlighetsdrag i fem huvudtyper (”big five”-teorin): vänlighet, samvetsgrannhet, extraversion, neuroticism och öppenhet. Se t.ex. Fleeson och Gallagher, “The Implications of Big Five Standing for the Distribution of Trait Manifestation in Behavior: Fifteen Experience-Sampling Studies and a MetaAnalysis”, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 97, 2009 och Matthews, Deary och Whiteman, Personality Traits, 2:a uppl., Cambridge University Press, 2003. 34 Se Fleeson och Gallagher, “The Implications of Big Five Standing for the Distribution of Trait Manifestation in Behavior: Fifteen Experience-Sampling Studies and a Meta-Analysis”, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 97, nr 6, 2009. På senare tid har en modell utvecklats där “ärlighet”/”ödmjukhet” lagts till som en sjätte huvudkategori vid sidan om “big five”. Se Ashton och Lee, “HonestyHumility - The Big Five, and the Five-Factor Model”, Journal of Personality, vol. 73, 2005, och Hilbig, Glöckner och Zettler, “Personality and Prosocial Behavior: Linking Basic Traits and Social Value Orientations”, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 107, 2014. 35 Se Costa och McCrae, “Age Differences in Personality Structure Revisited: Studies in Validity, Stability and Change”, Aging and Human Development, vol. 8, 1977, Caspi och Roberts, ”Personality Continuity and Change Across the Life Course”, i Pervin och John (red.), Handbook of Personality: Theory and Research, 2:a uppl., Guilford, 1999 och Rantanen, Metsapelto, Feldt, Pulkkinen, och Kokko, “LongTerm Stability in the Big Five Personality Traits in Adulthood”, Scandinavian Journal of Psychology, vol. 48, 2007, Wilks, ”The Stability of Personality over Time as a Function of Personality Trait Dominance”, Griffith University Undergraduate Student Psychology Journal, vol. 1, 2009. 36 Mischel och Peake, ”Analyzing the Construction of Consistency in Personality” i Page (red.) Personality: Current Theory and Research, University of Nebraska Press, 1983, Mischel och Shoda, “A Cognitive-Affective System Theory of Personality: Reconceptualizing Situations, Dispositions, Dynamics, and Invariance in Personality Structure”, Psychological Review, vol. 102, 1995, och Funder och Colvin, “Explorations in Behavioral Consistency: Properties of Persons, Situations, and Behaviors”, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 60, nr 5, 1991. 37 Epstein och O’Brien, ”The Person-Situation Debate in Historical and Current Perspective”, Psychological Bulletin, vol. 98, 1985, s. 515. 3 8 Green, “Deceit and the Classification of Crimes: Federal Rule of Evidence 609 (A)(2) and the Origins of Crimen Falsi”, Journal of Criminal Law and Criminology, vol. 90 nr 4, s. 1095 ff. 39 Federal Rules of Evidence 609 (a). 4 0 Om man låter tidsfaktorn spela en avgörande roll behöver man alltså motivera detta på något annat sätt. En motivering skulle kunna vara att det av rättviseskäl bör finnas en preskriptionstid för betydelsen av kriminell belastning i förhållande till trovärdighet. Sänkt trovärdighet får i många situationer praktiska konsekvenser som kan jämställas med en ytterligare bestraffning, utöver den straffrättsliga påföljd som har dömts ut. NJA 1986 s. 358 är ett utmärkt exempel på detta. Här blir ju konsekvensen av högsta domstolens dom att en person som en gång är dömd för försäkringsbedrägeri har ett sämre försäkringsskydd än andra försäkringstagare, trots att vederbörande har tecknat samma avtal som alla andra. Detta framstår inte som rättvist. Att personer som har begått brott drabbas av dylika konsekvenser under en tid är kanske acceptabelt, men det blir orättvist om denne får leva med dem under resten av sitt liv, vilket talar för att det bör finnas en preskriptionstid för betydelsen av kriminell belastning i förhållande till trovärdighet. Det bör nämnas i detta sammanhang att uppgifter i belastningsregistret gallras ut efter viss tid. Domar där den tilltalade dömts till fängelse gallras ut tio år efter frigivningen, och domar där den tilltalade dömts till böter gallras ut fem år efter domen meddelades (lagen 1998:620 om belastningsregister 17 § p. 1 och p. 9). I många situationer blir effekten av detta jämställbar med en preskriptionstid. Om domstolen inte vet att en person är kriminellt belastad så påverkas förstås inte domstolens trovärdighetsbedömning. Man bör dock ha i minnet att domstolen kan få kännedom om en persons kriminella belastning på andra sätt än genom belastningsregistret. Det kan exempelvis framkomma under huvudförhandlingen i förhör eller motförhör. 4 1 Dom i Hovrätten för västra Sverige 2014-07-16 i mål nr T 1242-14, s. 2 f. 42 En bedömning som verkar ligga närmare hovrättens uppfattning än högsta domstolens har uttrycks av Justitieombudsmannen i ett yttrande från 1968. Se Justitieombudsmännens ämbetsberättelse, 1968, s. 40. 4 3 Ekelöf m.fl., Rättegång – fjärde häftet, 7:e uppl., Norstedts, 2009, s. 192. Som exempel på resonemang om modus operandi se dom i Västmanlands tingsrätt 2011-05-03 i mål nr B 6769-10, s. 17. 44 Se t.ex. dom i Södertälje tingsrätt 2011-12-16 i mål nr B 1983-11, där domstolen noterar att den tilltalade måste ha varit medveten om att knivhugg mot mitten av kroppen innebär en avsevärd risk för att den huggne avlider eftersom den tilltalade tidigare dömts för försök till mord genom en likartad gärning, och dom i Helsingborgs tingsrätt 2012-07-27 i mål nr B 7110-11, där domstolen i ett skattebrottsmål säger att det faktum att den tilltalade tidigare dömts för liknande brott visar att han var medveten om att hans agerande kunde medföra att staten undandrogs skatt. 45 Dahlman, ”Belastningsparadoxen — när kriminell belastning talar till den tilltalades fördel”, JT 2013–14 s. 563 ff. 46 I situationer där den tilltalade är tidigare ostraffad uppkommer ibland argumentet att detta talar till den tilltalades fördel i skuldfrågan. Denna ”ickebel astningstes” följer inte med logisk nödvändighet av belastningstesen, men kan beskrivas som en systertes till belastningstesen. Frånvaron av kriminell belastning minskar sannolikheten för skuld. I vår genomgång av rättsfall hittade vi några domar som ger uttryck för en sådan ”icke-belastningstesen”, t.ex. följande uttalande i en dom från Varbergs tingsrätt (i mål nr B 2016-12, s. 14): ”Av den av åklagaren åberopade bevisningen framgår att det har funnits amfetamin i Os urinprov. Detta talar med styrka för att han olovligen har brukat amfetamin. Trots att rätten under andra åtalspunkter inte har trott på Os uppgifter tar rätten intryck av hans invändning och hans obestridda påstående att han aldrig har brukat droger och alltid har ’pissat negativt’. Inte heller har han så vitt rätten kunnat konstatera tidigare dömts för narkotikabrott. Hans uppgifter kan därför inte lämnas utan avseende, i följd varav åtalet för narkotikabrott ska ogillas.” 47 Se Westberg, ”Förklaringsbörda och knölargument i brottmål — den moderne domarens vapen i kampen mot brottsligheten”, JT 1992–93 s. 891–895. 48 Dom i Solna tingsrätt 2012-04-10 i mål nr B 1576-12, s. 17. 49 Dom i Värmlands tingsrätt 2012-04-18 i mål nr B 5623-11, s. 7. 50 Dom i Södertälje tingsrätt 2013-05-06 i mål nr B 739-13, s. 6. 51 Dom i Göteborgs tingsrätt 2012-01-25 i mål nr B 17577-11, s. 10. 52 Dom i Svea hovrätt 2012-05-16 i mål nr B 1632-11, s. 7. 5 3 Dom i Lunds tingsrätt 2012-03-05 i mål nr B 31-12, s. 7. 54 Dom i Hovrätten för Västra Sverige 2013-05-03 i mål nr B 2999-12, s. 4. 55 Bolding, ”Sannolikhet och bevisvärdering i brottmål”, SvJT 1953 s. 325 och 327. 56 Ekelöf, ”Om värdering av strukturala bevis”, i Klami (red.), Rätt och Sanning, Iustus, 1990, s. 26. 5 7 Ekelöf, Rättegång – fjärde häftet, 5:e uppl., Norstedts, 1982, s. 23. 58 Klami, ”Kriminalregister och bevisvärdering”, SvJT 1990 s. 345. 59 Westberg, ”Förklaringsbörda och knölargument i brottmål”, JT 1992–93 s. 893. 60 Diesen, Bevisprövning i brottmål, Norstedts, 2002, s. 13. 61 Klami, ”Kriminalregister och bevisvärdering” SvJT 1990 s. 345. Att den som bedömer en person ibland gör misstaget att tillmäta en viss omständighet överdriven betydelse är ett välkänt fenomen som kallas Halo/Devil-Effect i psykologisk forskning. Se Nisbett och Wilson “The Halo Effect — Evidence for Unconscious Alteration of Judgements”, Journal of Personality and Social Psychology, vol. 35, nr 3, 1977, s. 254. 62 Dahlman, ”Belastningsparadoxen — när kriminell belastning talar till den tilltalades fördel”, JT 2013–14 s. 573 ff. 6 3 Dom i Kalmar tingsrätt 2010-10-01 i mål nr B 2411-10, dom i Malmö tingsrätt 2010-11-09 i mål nr B 8985-10, dom i Kalmar tingsrätt 2011-02-14 i mål nr B 5160-10, dom i Hovrätten för Västra Sverige 2011-02-24 i mål nr B 2782-10, dom i Linköpings tingsrätt 2011-07-06 i mål nr B 4834-10, dom i Göteborgs tingsrätt 2012-01-25 i mål nr B 17577-11, dom i Lunds tingsrätt 2012-03-05 i mål nr B 31-12, dom i Solna tingsrätt 2012-04-10 i mål nr B 1576-12, dom i Värmlands tingsrätt 2012-04-18 i mål nr B 5623-11, dom i Svea hovrätt 2012-05-16 i mål nr B 1632-11, dom i Malmö tingsrätt 2012-09-17 i mål nr B 5266-12, dom i Örebro tingsrätt 2012-10-25 i mål nr B 2972-12, dom i Malmö tingsrätt 2013-04-11 i mål nr B 7 075-12, dom i Hovrätten för Västra Sverige 2013-05-03 i mål nr B 2999-12, dom i Södertälje tingsrätt 2013-05-06 i mål nr B 739-13, dom i Värmlands tingsrätt 2013-07-17 i mål nr B 2447-13, dom i Borås tingsrätt 2013-08-07 i mål nr B 1412-13. 64 Lippke, ”The Case for Reasoned Criminal Trial Verdicts”, Canadian Journal of Law and Jurisprudence, vol. 22, nr 2, 2009, s. 320–322. 65 Fawcett, The Application of the European Convention on Human Rights, Clarendon, 1969, s. 148. 66 Bergholtz, Ratio et Auctoritas, Juridiska föreningen i Lund, 1987, s. 367–376. 67 Eckhoff och Sundby, Rettssystemer — Systemteoretisk innføring i rettsfilosofien, Tanum-Norli, 1976, s. 218. 68 Se Koriat, Lichtenstein och Fischhoff, “Reasons for Confidence”, Journal of Experimental Psychology, vol. 6, 1980, Sieck och Yates, “Exposition Effects on Decision Making — Choice and Confidence in Choice”, Organization Behavior and Human Decision Processes, vol. 70, 1997, samt Hodgkinson, Brown, Maule, Glaister och Pearman, “Breaking the Frame — An Analysis of Strategic Cognition and Decision Making under Uncertainty”, Strategic Management Journal, vol. 20, 1999. 69 Det ska dock noteras att artikel 6 om rättvis rättegång i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna inte ställer upp något krav på att brottmålsdomar motiveras med domskäl. Se t.ex. Europadomstolens dom 2010-11-16 i fallet Taxquet mot Belgien (926/05). 70 Jfr Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II, SOU 1938:44, s. 218.
- Avvisning av bevisning enligt rättegångsbalken 35 kap. 7 § med hänvisning till chikanöst syfte har prövats av högsta domstolen i NJA 2007 s. 547. Målet rör inte kriminell belastning, men det är intressant för vår undersökning eftersom det handlar om möjligheten att föra fram karaktärsbevisning. Det rörde sig om ett brottmål där den tilltalade stod åtalad för kvinnofridskränkning. Den tilltalade hävdade att målsäganden var en notorisk lögnare och hade kallat vittnen till stöd för detta. Det handlade bl.a. om vittnesmål som skulle stödja att målsäganden vid ett tillfälle lämnat felaktiga uppgifter om vem som var far till hennes barn. Hovrätten avvisade bevisningen med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. Avvisningsbeslutet överklagades till Högsta domstolen som ändrade hovrättens beslut och tilllät bevisningen. Enligt Högsta domstolen kunde bevisningen inte anses helt sakna värde. Domen har kritiserats av Christian Diesen. Enligt Diesen är det problematiskt att göra rättegången ännu mer plågsam för målsäganden, i synnerhet i sexualbrottmål.