- NJA 1995 s. 367, NJA 2000 s. 88, NJA 2007 s. 413 (Nya Vitala), NJA 2008 s. 684. Se också Lindskog, Denuntiation och subjektivt tillräknande, i Lambertz m.fl. (red.), Fs Torgny Håstad, Iustus (2010) (Lindskog, Denuntiation) s. 514 ff. Lindskog, Betalning s. 580 menar att det av- görande i fråga om kravet på rådighetsavskärande när det sakrättsliga momentet är denuntia- tion bör vara de förpliktelser mot rättighetsförvärvaren som följer med denuntiationen.
- Här noteras NJA 1998 s. 545, NJA 2000 s. 88, NJA 2007 s. 413 (Nya Vitala), NJA 2007 s. 652 samt NJA 2008 s. 684.
- Se NJA 2019 s. 259 (Likvidators retentionsrätt) jämfört med NJA 1981 s. 1050. Jfr NJA 1997 s. 660. Målet handlade om skydd mot säljarens borgenärer vid förvärv av en flytdocka i och med avtal och inskrivning enligt 24 kap. JB. HD upprätthöll i detta fall ett krav på tradition vid överlåtelse av lösöre. Även praxis vad gäller traditionsprincipen har dock utvecklats till att bli mer ändamålsorienterad, se NJA 2007 s. 413 (Nya Vitala), NJA 2007 s. 652 och NJA 2008 s. 684 samt Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden II s. 77.
Rättsfall
NJA 2007 s. 413
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2007 s. 413
BibTeX
@misc{nja-2007-s-413,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2007 s. 413}},
year = {2007},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
19 hänvisningar i 5 artiklar · 19 stycken/fotnoter
Bedrägeri medelst tingsrätt?1 hänvisning
Svensk rättspraxis i associationsrätt 2001–20101 hänvisning
Oklarheter med traditionsprincipen8 hänvisningar
- Även flertalet författare och rättsfall ger enligt min mening stöd åt vad som ovan angetts om de olika avskärandenas relevans för borgenärsskydd. I NJA 1995 s. 367 (avseende s.k. investorleasing) kom dock Högsta domstolen, trots att den inledde sitt resonemang med att slå fast att traditionsprincipen syftade till att förhindra borgenärsbedrägerier, fram till att avskärandet av förfogandelegitimationen, men inte betalnings- och mottagandelegitimationerna, var av betydelse för borgenärsskydd. Därefter har dock Högsta domstolen i NJA 2007 s. 413 på nytt öppnat dörren för de sistnämnda legitimationerna. I NJA 2008 s. 684 anger vidare Håstad i ett särskilt yttrande att förfogandelegitimationen inte bör ha någon relevans för borgenärsskyddet.
- Förfogandelegitimationens betydelse betonas av Zackariasson, men utifrån en annan utgångspunkt. Efter en genomgång av ett stort antal rättsfall avseende borgenärsskydd kommer hon, om jag har förstått det rätt, fram till att Högsta domstolen i princip utan undantag har resonerat utifrån straffrättsliga utgångspunkter. Borgenärsskydd har därvid uppkommit eftersom överlåtaren (eller dennes ombud) skulle göra sig skyldig till stöld eller annat tillgreppsbrott (respektive förskingring eller trolöshet mot huvudman) genom att sälja egendomen på nytt. Resonemanget, som är baserat på hennes under avsnitt 2.1 omnämnda antagande om syftet med borgenärsskyddsreglerna, kan knappast vara riktigt. Detta framgår inte minst av avsaknaden av straffrättsliga resonemang i de domar som genomgången omfattar (förutom NJA 2007 s. 413, se nedan). Däremot är ett betonande av förfogandelegitimationen de lege ferenda lättare att acceptera om man väl, som Zackariasson, inte godtar syftet att förhindra borgenärsbedrägerier. 2.3 Publicitet Sedan en lång tid tillbaka har traditionsprincipen varit förknippad med publicitet (eller synbarhet eller manifestation). Publiciteten har ansetts vara ett syfte med kravet på tradition, men även ett krav som bör ställas på det sakrättsliga momentet (eller rådigheten). Publicitetstanken är dock oklar i flera avseenden. Således är det oklart vad publiciteten avser (köpeavtalet eller det sakrättsliga momentet), för vem publiciteten ska föreligga (för vem som helst, allmänheten, eller en domstol?), när publiciteten ska föreligga (i samband med att avtalet träffas, när det sakrättsliga momentet företas, eller senare, t.ex. vid en domstolsprocess?) samt vilken grad av tydlighet (publicitetshöjd) som ska krävas för att publicitet ska föreligga. Den sammantaget märkliga avsaknaden av precision vad gäller publicitetsbegreppet har säkerligen bidragit till oklarheten kring traditionsprincipens närmare innebörd.
- Högsta domstolen lade vikt vid publiciteten i NJA 1995 s. 367 (”yttre manifestation”). Detta är inte särskilt förvånande, eftersom borgenärsskyddets samband med förfogandelegitimationen betonades i rättsfallet och publiciteten hänger mer samman med omsättningsskyddet än med borgenärsskyddet (en senare förvärvare ska ju t.ex. vara i god tro för att göra ett godtrosförvärv). Redan året därefter, i NJA 1996 s. 52, synes dock Högsta domstolen ha menat att publiciteten (”synlig för tredje man”) inte var relevant för borgenärsskyddet. I NJA 2007 s. 413 har Högsta domstolen på nytt diskuterat publiciteten (”tydlig för en utomstående”) och, som domskälen torde förstås, återigen kommit fram till att den saknar betydelse för det nämnda skyddet.
- Att saken i dessa fall inte är klar har att göra med vad jag tidigare anfört om en mer simultant (och mindre ”fyrkantigt”) betonad rättsfallstolkning av vissa fall där frågan om tradition har prövats, t.ex. NJA 2000 s. 88 och även NJA 2007 s. 413 och 2008 s. 684.
- I rättsfallen NJA 1972 s. 246, 2000 s. 88 och 2007 s. 413 samt NJA 2008 s. 684 bedöms fall där det finns en viss närmare bestämd personunion mellan överlåtare (pantsättare) och förvärvare (panthavare). Innebörden av denna praxis är att en sådan personunion inte behöver hindra att överlåtaren anses avskuren sin rådighet över objektet så att förvärvaren kan åtnjuta skydd mot överlåtarens borgenärer. Avgörande vid bedömningen i dessa fall blir något förenklat i vems intresse den bakomliggande transaktionen har skett. Det kan tilläggas att Högsta domstolen i NJA 2007 s. 413 också slår fast att publicitet i sig inte är av någon avgörande vikt vid bedömningen av om sakrättsligt skydd har uppkommit. I och med det tas avstånd från vad som uttalats i rättsfallet NJA 1986 s. 217 där det vid sidan av kravet på rådighetsavskärande också fästs vikt vid publiciteten. Ett intressant sakligt och rättsligt samband finns också mellan nu nämnda rättsfall och rättfallet NJA 1998 s. 545. Där uttalar Högsta domstolen att det vid överlåtelse av andel av lösöre som är sambesuttet mellan överlåtare och förvärvare inte krävs besittningsrubbning för sakrättsligt skydd. Förvärvarens skydd mot överlåtarens borgenärer uppkommer i sådana fall alltså redan genom överlåtelseavtalet.
- I sitt tillägg i NJA 2008 s. 684 skriver Torgny Håstad: ”Det bör tillfogas att oskäliga verkningar av traditionsprincipen inte låter sig hanteras genom en bedömning av om den påstådda överlåtelsen framstår som reell eller skenbar. Poängen med traditionsprincipen är att den innehåller ett från den underliggande överlåtelsen (och bevisningen rörande denna) självständigt moment, som syftar till att göra en bedömning av den underliggande överlåtelsen initialt irrelevant. Först om traditionskravet är uppfyllt skall det dessutom bedömas om överlåtelsen ändå saknar verkan därför att den utgör en skenöverlåtelse”. Frågan är om det citerade uttalandet i belysning av senare praxis verkligen är helt och hållet korrekt. Visserligen speglar uttalandet Högsta domstolens avgöranden i NJA 2007 s. 413 och 2008 s. 684 (justitierådet Håstad var referent i båda dessa mål). Men uttalandet stämmer inte överens med t.ex. avgörandet i NJA 2000 s. 88.