Utrymmesbrist — om straffet för mord2 hänvisningar
- Den lagändringen följdes av en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2014 i syfte att i betydligt större utsträckning kunna döma till fängelse på livstid. Detta syfte kom dock inte till annat uttryck i lagtexten än att det för att döma till fängelse på livstid krävdes att omständigheterna var försvårande. Utgångspunkten för denna lagändring var att mord där det förelåg varken försvårande eller förmildrande omständigheter skulle vara fängelse i 14 år. Ambitionen bakom lagändringen var att livstidsstraff skulle vara fängelse på livstid i de fall straffvärdet ansågs överstiga fängelse i 14 år, vilket enligt uttalanden i propositionen statistiskt sett motsvarade majoriteten av alla fängelsedömda för mord. Trots påpekanden från Lagrådet om att utformningen av lagtexten snarast kommer att innebära en begränsning av möjligheten att döma till fängelse på livstid, antogs den föreslagna lagtexten. Föga oväntat kom Högsta domstolen i NJA 2016 s. 3 att ”underkänna” lagändringen i det att det där uttalades att ”Lagtextens utformning är därmed svår att förena med den ökade användning av livstidsstraffet som lagändringen, enligt propositionstexten, syftar till” (punkten 18 i domen). Det följer domstolen sedan upp genom att uttala följande. Uttalandet i propositionen att livstids fängelse ska utgöra ett normalstraff i den bemärkelsen att det förutses dömas ut i en majoritet av fallen uttrycker en ambition att genomföra en mycket betydelsefull förändring av påföljdsbestämningen för mord. Livstids fängelse är lagens strängaste straff och utgör ett synnerligen hårt ingripande mot den dömde. Detta ställer särskilda krav på att lagstiftningen inte får vara otydlig. (Punkten 22 i domen.) Det kan då först konstateras att för den som först läser den nya lagtexten och sedan motiven måste det komma som en överraskning att det tillägg som har gjorts i 3 kap. 1 § brottsbalken ska ha den i förarbeten angivna innebörden. […] (Punkten 23 i domen.) Det står därmed klart att den i motiven till lagändringen förespråkade tilllämpningen av livstidsstraffet inte på ett godtagbart sätt kan inordnas under lagtexten. […] (Punkten 24 i domen.) Högsta domstolens slutsats blir alltså att den aktuella lagändringen inte förändrar det rättsläge som uppkom genom reformen år 2009 och som i NJA 2013 s. 376 uttryckts som att utgångspunkten för mord ska vara fängelse i 14 år och att livstidsstraffet ska tillämpas endast i de undantagsfall då ett tidsbestämt fängelsestraff på 18 år inte är tillräckligt. Detta exemplifierar Högsta domstolen med att fall där gärningsmannen har mördat mer än en person eller då omständigheterna annars är synnerligen försvårande. Det rimmar också väl med vad Högsta domstolen uttalade i NJA 2007 s. 194 om att livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen.
- För domstolarnas tillämpning av regleringen lyfts i förarbeten — som en sammanfattande avslutning — följande principiella utgångspunkter fram som vägledande. Domstolarna ska göra en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som är relevanta för straffmätningen i det enskilda fallet. Det ska också beaktas att dessa kan föreligga i olika grad. Att det ska göras en samlad bedömning innebär att straffmätningen kan resultera i ett tidsbestämt straff, trots att det finns omständigheter som talar för ett livstidsstraff. Så kan t.ex. vara fallet om det samtidigt finns förmildrande omständigheter av viss styrka. Det kan exempelvis röra sig om att brottet har föregåtts av kraftigt provocerande beteende (jfr prop. 2008/09:118 s. 43). Om det saknas omständigheter som talar för livstids fängelse, ska ett tidsbestämt straff dömas ut, oavsett om det föreligger några förmildrande omständigheter eller inte. Som en effekt av lagändringen höjs straffnivån även för mord som inte bestraffas med fängelse på livstid. Hela straffskalan bör användas vid straffmätningen. Med hänsyn till dessa principiella uttalanden och till utformningen av den nu gällande lagtexten i 3 kap. 1 § brottsbalken måste det sägas stå klart att livstids fängelse som straff för mord kräver att särskilt kvalificerade omständigheter (vad gäller såväl omständigheternas art som dess grad av allvar) är för handen. Det står lika klart att grundläggande straffprocessuella principer som proportionalitet, ekvivalens och förutsebarhet alltjämt är ledstjärnor som inte på något sätt har ifrågasatts under de lagstiftningsärenden som det här har hänvisats till — tvärtom har vikten av dessa principer understrukits. Det ska dessutom framhållas att det inte i några förarbeten eller i några avgöranden från Högsta domstolen har tagits något klart avstånd från uttalandet i NJA 2007 s. 194 att livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen av mord. I stället har diskussionen varit inriktad på vilka fall som är att hänföra till de ”allvarligaste fallen”. De konkreta anvisningarna rörande kvalifikationsgrunden enligt prop. 2018/19:138 Jag kommer att lämna grundläggande principer och i stället fokusera på vilka konkreta anvisningar som ges tillämparen. I lagtexten i 3 kap. 1 § brottsbalken anges att det som skäl för att gärningen ska bestraffas med livstids fängelse särskilt ska beaktas följande.