Rättsfall

NJA 2006 s. 535

Citera

NJA 2006 s. 535

BibTeX

@misc{nja-2006-s-535,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2006 s. 535}},
  year         = {2006},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

21 hänvisningar i 7 artiklar · 21 stycken/fotnoter

Nödvärn mot flera (angripare)3 hänvisningar

Marie Kagrell · SvJT 2023 s. 788–811 · 3 ställen

Se t.ex. NJA 1992 s. 474; NJA 2006 s. 535; och NJA 2017 s. 531. För medgärningsmannaskap behöver agerandet vara gemensamt i någon mening, se även NJA 2023 s. 114 p. 33.fotnot 43 · s. 796
Se t.ex. NJA 1992 s. 474. Jfr NJA 2006 s. 535.fotnot 44 · s. 797
Se t.ex. NJA 2006 s. 535; NJA 2017 s. 531 p. 44–45; och NJA 2008 s. 1135.fotnot 45 · s. 797

Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2019 s. 1007–1124 · 1 ställe

En medverkande som kört andra personer till en plats där försök till mordbrand förövades ansågs i ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ha gjort sig skyldig till medhjälp till mordbranden och inte till brott i medgärningsmannaskap. Den tilltalade fick visserligen anses ha deltagit i det brottsliga tilltaget på ett sådant sätt att det skulle kunna bli aktuellt att se honom som medgärningsman (jfr NJA 2006 s. 535), men det förutsätter — när fråga inte är om någon som deltar i gärningar som mer direkt anknyter till brottsbeskrivningen — inte bara en viss kvalitet på deltagandet utan också att det är visat att denne agerat tillsammans och i samförstånd med de övriga inblandade. Detta ansågs i fallet inte vara visat.Straffrättens allmänna del · p. 39 · s. 1031

Upphovsrätten och medverkansansvaret i en digital miljö1 hänvisning

Hans Nicander · SvJT 2012 s. 258–281 · 1 ställe

I straffrättslig praxis har förekommit att man i vissa situationer har tillämpat ett utvidgat kollektivt medverkansansvar, se bl.a. NJA 1992 s. 474, NJA 2002 s. 489 och NJA 2006 s. 535. Ett sådant ansvar kan bli aktuellt i fall då det inte går att skapa klarhet i exakt vad var och en av de inblandade haft för roll och vidtagit för åtgärder. För dessa fall krävs att det varit fråga om ett händelseförlopp med ett i tid och rum nära samband mellan handlandet samt att de tilltalade varit medvetna om och godkänt varandras åtgärder.fotnot 2 · s. 260

Straffansvar för bokföringsbrott och skattebrott i bolag: en kommentar till hovrättspraxis om faktiskt företrädarskap1 hänvisning

Henric Fagher · SvJT 2012 s. 765–779 · 1 ställe

Av 23 kap. 4 §, andra stycket, brottsbalken följer att den som inte är att anse som gärningsman döms, om han eller hon har förmått annan till utförandet, för anstiftan och annars för medhjälp till det. I strikt mening är endast den som uppfyllt rekvisiten i ett straffbud gärningsman. Ordalydelsen ”att anse som gärningsman” i det nämnda lagrummet ger dock utrymme för en utvidgning av gärningsmannaansvaret till den som visserligen inte själv uppfyllt samtliga rekvisit i straffbudet, men som haft en så aktiv roll vid genomförandet av den brottsliga gärningen att det ändå är naturligt att betrakta honom eller henne som gärningsman. Vanligtvis måste personen ha deltagit i genomförandet av den brottsliga gärningen. I NJA 1982 s. 525 dömdes dock en person till ansvar för försök till grov varusmuggling av narkotika trots att han inte hade deltagit i smugglingsförsöket. Hans medverkan bestod i att han planerade smugglingsförsöket och att han gav en annan person instruktioner om att under en resa föra narkotikan till Sverige. Högsta domstolen ansåg att han hade en så aktiv och betydelsefull roll för genomförandet av smugglingsförsöket att han skulle anses som gärningsman. Den personen som genomförde smugglingsförsöket hade en underordnad roll och var beroende av de givna instruktionerna för sitt handlande. I NJA 2006 s. 535 togs frågan om gärningsmannaansvar upp på nytt i ett mål om grovt rån. I samband med en redogörelse för gärningsmannaansvaret uttalade Högsta domstolen i det rättsfallet att flera personer kan vara gärningsmän trots att inte alla, och kanske inte ens någon av dem, var för sig uppfyller samtliga rekvisit i straffbudet förutsatt att de tillsammans uppfylller dem (s.k. medgärningsmannaskap). Om genomförandet av den brottsliga gärningen innefattar en arbetsfördelning mellan gärningsmännen uttalade Högsta domstolen vidare att ansvar i medgärningsmannaskap kan drabba också den som mera perifert deltagit i genomförandet. Eftersom det var utrett att de två personer, som var föremål för prövning i målet, inte deltog i genomförandet av själva rånet och att deras roll i förhållande till de andra medverkande var oklar förklarade Högsta domstolen att de inte var att anse som gärningsmän.Gärningsmannaansvar · p. 2 · s. 775

The Pirate Bay — en kommentar1 hänvisning

Petter Asp, Jan Rosén · SvJT 2011 s. 103–119 · 1 ställe

Jfr här tingsrättens dom. 1 0 Se t.ex. NJA 2008 s. 1135 s. 1153 f, Holmqvist m.fl., Kommentar till brottsbalken, del I, Kap. 1–12 s. 2:41 samt Asp, Internationell straffrätt, Uppsala 2011 avsnitt 2.2 punkt 8. 11 Se NJA 2000 s. 292 (NIR 2000 s. 487). Se Rosén, Mornington — automatik eller mänsklig gärning? i Rättsfall att minnas. Till Jan Hellner den 28 oktober 1997, s. 279 ff. 12 Se NJA 1980 s. 123 (NIR 1980 s 258). Jfr NJA 1986 s. 702 (NIR)1987 s. 89), Wickstrand, och NJA 1988 s. 715 (NIR 1989 s. 223), Landstingsmålet. 1 3 Se NJA 1996 s. 74 (NIR 1997 s. 282), BBS-målet. 14 Se Rosén, BBS-målet och ansvaret för elektroniska förmedlingstjänster, SvJT 1996 s. 414 ff. 15 Jfr påpekandet vid nr 27 i Infosocdirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, att ”Enbart tillhandahållandet av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring skall inte i sig betraktas som en överföring i den mening som avses i detta direktiv”. 1 6 Norges Högsta domstol tycktes i ett uppmärksammat avgörande om hypertextlänkning till musikfiler vara tveksam till om länkning som inte helt klart anknöt till i sig olovliga filer vore att anse som brott mot upphovsrätten som en otillåten överföring/offentligt framförande. Så som målet var anlagt kunde Högsta domstolen välja att bara pröva länkning till olovliga filer, något som befanns göra intrång i rättsinnehavarnas rätt till verken i fråga; se Rt 2005 p. 41, napster.no. 1 7 Se t.ex. Lernestedt, Upplösta kroppar, upplösta sinnen: medverkansläran och bortom, i Asp, Lernestedt & Ulväng, Katedralen. Tre texter om straffrätt. 18 Jfr här bl.a. NJA 2006 s. 535 där Högsta domstolen kan sägas sätta upp vissa riktlinjer för vem som kan vara att anse som gärningsman. 1 9 Se även Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010 avsnitt 6.4.3 (I) punkt 5. 2 0 I sammanhanget hänvisar hovrätten till Jareborg, Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001 s. 212 f, 233 ff och 290 f. 21 Se Asp, Ulväng & Jareborg, Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010 avsnitt 1.4.2 punkterna 4 och 6 f. 2 2 Är det viktiga värden eller mindre viktiga värden som riskeras? Jfr här hovrättens hänvisning till 2 kap. 19 § regeringsformen. 23 Jfr här hovrättens hänvisning till att inga försiktighetsåtgärder vidtogs. 2 4 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Stockholm 1976 s. 262. 25 Jareborg, Allmän kriminalrätt, Uppsala 2001 s. 398. 26 Herlitz, Parties to a Crime and the Notion of a Complicity Object, Uppsala 1992 s. 176. 27 Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, Stockholm 1976 s. 262.fotnot 9 · s. 107

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 3 ställen

Katedralen - tre texter om straffrätt11 hänvisningar

Petter Asp, Magnus Ulväng, Claes Lernestedt · 2009, s. 3–2008 · 11 ställen