Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Rätt till skyddsjakt enligt dåvarande 28 § jaktförordningen (bestämmelsen har sedermera gjorts mer generös; jfr t.ex. RH 2009:48) ansågs i NJA 2004 s. 786 inte föreligga i ett fall där en person hade dödat en varg inför ett befarat angrepp på tamdjur. Vad gällde frågan om nöd ansågs en nödsituation i och för sig föreligga (fara hotade djuren), men försvarsgärningen befanns, med hänsyn dels till att utrymmet för att med stöd av nödreglerna döda en varg som angriper tamdjur får antas vara begränsat, dels till att nödhandlingen inte varit behövlig för att avvärja angreppet (den tilltalade hade exempelvis inte skjutit något varningsskott), vara oförsvarlig. Med hänsyn till att den tilltalade haft gott om tid att förbereda sig och invänta vargen ansågs omständigheterna inte heller ha varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig.
- Bestämmelsen i 29 kap. 3 § första stycket 5 brottsbalken tillämpades också i NJA 2004 s. 786 (se ovan avsnitt 3.4) där en person inte ansågs kunna gå fri från ansvar för jaktbrott vare sig med hänvisning till bestämmelserna om skyddsjakt, nöd, nödexcess eller straffrättsvillfarelse. Även om brottet bedömdes som grovt med hänsyn till att det avsett ett hotat, sällsynt och särskilt skyddsvärt vilt bedömdes straffvärdet inte uppgå till mer än 4 månaders fängelse (domstolen kan alltså sägas ha nyttjat den möjlighet som finns i 29 kap. 3 § andra stycket att gå under den föreskrivna straffskalans minimum).
- Påföljden för ett grovt jaktbrott med ett straffvärde om 4 månader ansågs i NJA 2004 s. 786 med hänsyn till omständigheterna (jfr ovan avsnitt 3.4 samt 5.1.1.2 ”trots brottets art” kunna stanna vid villkorlig dom i förening med samhällstjänst.