- I 7 kap. 8 § 2 st. medges att förvaltaren vid avvecklingen av boet även ”beaktar vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen, om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas.” I NJA 2004 s. 777 formulerades konkursförvaltarens huvuduppgift som att ”till- godo se borgenärernas intressen genom en rationell och lönsam konkursförvaltning.” Kravet på att en åtgärd ska vara ”lönsam” går rent semantiskt längre än lagtextens ”främja en förmånlig och snabb avveckling”.
- 139, 229NJA 2010 s. 617 197, 251 NJA 2003 s. 465 329NJA 2010 s. 629 60 NJA 2004 s. 345 280, 281NJA 2010 s. 725 251 NJA 2004 s. 561 326NJA 2010 s. 734 243, 325 NJA 2004 s. 777 238NJA 2011 s. 600 208 NJA 2005 s. 11 158NJA 2011 s. 739 297 NJA 2005 s. 142 218NJA 2011 s. 792 342 NJA 2005 s. 342 325, 349NJA 2012 s. 97 30, 285 NJA 2005 s. 425 28NJA 2012 s. 328 317 NJA 2005 s. 443 240NJA 2012 s. 391 125, 298 NJA 2005 s. 510 254NJA 2012 s. 419 160, 314 NJA 2005 s. 557 347NJA 2012 s. 441 157, 237, 287 NJA 2005 s. 608 219, 220NJA 2012 s. 697 221 NJA 2005 s. 792 281NJA 2012 s. 715 313 NJA 2005 s. 871 160NJA 2012 s. 1095 27, 127, 342 NJA 2006 s. 420 239, 333NJA 2013 s. 271 208 NJA 2006 s. 439 157, 176NJA 2013 s. 421 95, 283, 284 NJA 2006 s. 678 348NJA 2013 s. 491 218 NJA 2007 s. 86 199NJA 2013 s. 822 125, 290 NJA 2007 s. 280 158, 159NJA 2013 s. 1017 325 NJA 2007 s. 413 173, 174, 197NJA 2013 s. 1190 232 NJA 2007 s. 455 194NJA 2013 s. 1203 332 NJA 2007 s. 471 280NJA 2014 s. 537 56, 254, 255, 282 NJA 2007 s. 599 318NJA 2014 s. 669 333, 340, 341 NJA 2007 s. 652 174, 197NJA 2014 s. 760 220, 353 NJA 2007 s. 736 240, 251NJA 2014 s. 798 240 NJA 2008 s. 339 256NJA 2014 s. 877 51, 333, 353 NJA 2008 s. 392 26, 299NJA 2014 s. 960 208 NJA 2008 s. 684 58, 170, 172, NJA 2015 s. 346 349
Rättsfall
NJA 2004 s. 777
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 777
BibTeX
@misc{nja-2004-s-777,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 777}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
17 hänvisningar i 7 artiklar · 17 stycken/fotnoter
Abandonering — en insolvensrättslig essä1 hänvisning
Litteratur1 hänvisning
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten4 hänvisningar
- Se Söderlund, Konkursrätten s 224. Se även NJA 2004 s 777, HD:s domskäl st 2: ”Under en konkurs råder emellertid gäldenären inte över sin egendom [...].”
- NJA 2004 s 777, HD:s domskäl st 2. Se även NJA 1979 s 427, HD:s domskäl st 1: ”Även om ett konkursbo inte i alla avseenden framträder som ett i förhållande till kon- kursgäldenären fristående rättssubjekt måste – med hänsyn till vad som gäller om skatt- skyldighet enligt författningarna rörande inkomstskatt och om taxeringsförfarandet – en klar skillnad upprätthållas mellan boet och gäldenären i fråga om ansvaret för efter kon- kursbeslutet uppkomna fordringar avseende inkomstskatt.”
- [Min kursivering.]” Relation mellan konkursboet och gäldenären har även aktualiserats i andra avgöranden från Högsta domstolen, såsom i NJA 2004 s 777. Rättsfallet gällde om en konkursförvaltare hade rätt att avstå (abandonera) egendom till förmån för konkursgäldenären och om konkursförvaltaren i så fall kunde återta beslutet. Domstolen uttalade:
Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt2 hänvisningar
- I 1:1 KonkL uttrycks att ett konkursbo omhändertar gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning under en konkurs. Någon närmare precisering görs inte i KonkL av termen ”konkursbo”. I förarbetena till nuvarande KonkL uttrycks dock att termen kan åsyfta olika saker i olika sammanhang. Dels kan den åsyfta en förmögenhetsmassa, dels det 250 särskilda rättssubjekt som ett konkursbo utgör.[^1039] Med instämmande i lagrådets yttrande framförs också i förarbetena att definitionen i 1:1 KonkL inte i sig kan användas för att lösa rättsliga problem.[^1040] Enligt Palmér och Savin har den förra bestämningen knappast någon praktisk användning, men däremot den senare. Förarbetsuttalandet är enligt deras mening en bekräftelse på att konkursbo utgör en egen juridisk person och inte bara en form för förvaltning och realisation av gäldenärens egendom.[^1041] I linje med detta har Mikael Mellqvist i en lärobok på temat obeståndsrätt uttryckt att ett konkursbo utgör en juridisk person som kan ha rättigheter och skyldigheter, samt att konkursförvaltaren inte företräder konkursgäldenären. Att konkursförvaltaren inte företräder gäldenären spelar enligt honom mindre roll eftersom den egendom som konkursgäldenären kunde förfoga över före konkursutbrottet tillhör konkursboet efter konkursbeslutet.[^1042] Torgny Håstad är mer skeptisk till beskrivningen av konkursbon såsom egna rättssubjekt, fristående från konkursgäldenären. Det skulle nämligen innebära att konkursboets inträde i konkursgäldenärens avtal jämställs med en överlåtelse. Enligt Håstad är utgångspunkten snarare att konkursborgenärerna övertar förvaltningen av gäldenärens tillgångar. Att konkursbo i vissa sammanhang betraktas som egna rättssubjekt beror enligt honom på att det på så sätt blir lättare att förklara uppkomsten av massaskulder.[^1043] I SOU 2001:80 uttalas att konkursbon i vissa sammanhang betraktas som juridiska personer, men att detta inte hindrar en reglering av ett konkursbos möjligheter att inträda i gäldenärens avtal genom att konkursförvaltaren i just detta fall bara anses företräda gäldenären.[^1044] Att ett konkursbo är en särskild juridisk person påpekas också i SOU 2010:2.[^1045] HD har behandlat frågan om konkursbon ska ses som egna rättssubjekt i ett par olika mål. I NJA 1979 s. 427 gjorde staten gällande att ett 251 krav på inkomstskatt, vilket grundade sig på garantibelopp för fastigheter, skulle utgöra en massafordran.[^1046] Skatteskulden skulle enligt staten ses som en förvaltningskostnad i konkursen. Konkursförvaltaren invände att konkursgäldenären var lagfaren ägare till fastigheterna, att skatterna hade påförts denne efter konkursutbrottet och att skatterna därför inte skulle ses som någon massafordran. I domskälen framhöll HD att ett konkursbo inte i alla avseenden framträder som ett fristående rättssubjekt i förhållande till konkursgäldenären. Att inte betrakta konkursboet som ett fristående subjekt i förhållande till konkursgäldenären talade för att skatten skulle kunna ses som en förvaltningskostnad då den uppstått efter konkursutbrottet. Med hänvisning till att konkursboet emellertid inte utgör något eget skattesubjekt ansåg HD att en klar skillnad borde upprätthållas mellan konkursgäldenären och konkursboet ifråga om ansvaret för inkomstskatter. Skatteskulderna var därför gäldenärens egna. Medel skulle inte avsättas för att täcka dennes personliga skatteskulder. Avgörandet är intressant att ställa mot RÅ 1955 ref. 21 där konkursboet inte sågs som något skattesubjekt. Det är inte omöjligt att detta avgörande vilade på föreställningen om att ett konkursbo inte utgör ett eget rättssubjekt. I NJA 1979 s. 427 lägger i sin tur HD detta till grund för att tvärtom betrakta konkursboet som just ett eget rättssubjekt ifråga om ansvaret för skatter. I NJA 1996 s. 46 hade en konkursförvaltare lämnat en förklaring om att denne inte önskade inträda i en rättegång som konkursgäldenären var involverad i. Frågan var om denna förklaring kunde återtas. HD framhöll att relationen mellan en konkursgäldenär och dennes konkursbo är speciell. Det är inte en vanlig relation mellan två olika parter som har motstridiga intressen. Att konkursförvaltaren skulle inträda i processen och eventuellt nå framgång ansågs inte strida mot gäldenärens intressen eftersom vinsten kommer gäldenärens egna borgenärer till godo. Bland annat på grund av detta ansågs konkursförvaltaren kunna återta sin förklaring och inträda i processen. Här betraktades alltså inte konkursboet som ett helt fristående subjekt. Enligt NJA 2004 s. 777 är en konkursförvaltares förklaring att abandonera viss egendom inte heller bindande i förhållande till konkursgäldenären. HD uttryckte i målet att konkursgäldenären inte råder över sin 252 egendom under en konkurs, samt att konkursboet och konkursgäldenären därför inte kan ”betraktas som två skilda parter med möjlighet att utan lagstöd träffa bindande förmögenhetsrättsliga avtal sinsemellan.” I skatterättslitteraturen har det tidigare hänvisats till NJA 1945 s. 177 för att understödja påståendet om att konkursgäldenären och inte konkursboet äger konkurstillgångarna.[^1047] HD konstaterade i detta mål att ett konkursbo inte kan försättas i konkurs.[^1048] Justitieråd Hellquist anförde i ett tillägg att konkursgäldenären förvisso är berövad rådigheten över konkursegendomen, men ändå behåller äganderätten till den. Därefter har emellertid HD framhållit i flera mål att frågan om huruvida konkursegendomen anses ha övergått till, eller blott blivit omhändertagna av, konkursboet saknar betydelse. Sålunda ansågs denna fråga inte påverka konkursboets möjligheter att göra gällande samma obligationsrättsliga invändningar som konkursgäldenären mot en av konkursgäldenärens avtalsparter i NJA 2010 s. 617.[^1049] Inte heller hade frågan betydelse för HD:s ställningstagande i NJA 2013 s. 304, vilket innebar att ett konkursbo inte kunde undkomma rättegångskostnader genom att återkalla sitt tidigare beslut att inträda i processen.[^1050] Det kan också nämnas att justitieråd Lindskog för egen del tillade i NJA 2011 s. 306 att det äldre synsättet – att konkursgäldenären äger konkursegendomen – har övergivits och att nuvarande utgångspunkt snarare är att egendomen övergår till konkursboet såsom en särskild juridisk person.[^1051] Någon entydig linje syns inte i HD:s praxis. I vissa sammanhang har konkursbon betraktats som ett från konkursgäldenären fristående rättssubjekt, medan denna gräns i andra sammanhang har upplösts. Frågan om huruvida konkursboet förvärvar eller bara omhändertar konkursegendomen har HD tagit avstånd ifrån i senare avgöranden. Två argument ser ut att ha framförts i den skatterättsliga litteraturen till stöd för att konkursbon inte skulle utgöra juridiska personer.[^1052] Det ena argumentet går ut på att konkursbon inte kan bli föremål för exekutiva 253 åtgärder och det andra går ut på att konkursgäldenären fortfarande äger de tillgångar som ingår i konkursen. Såvitt gäller det första argumentet kan noteras att det numera framgår av 1:4 KonkL att ett konkursbo kan försättas i konkurs.[^1053] I sin tur har HD även ansett att utmätning kan ske hos ett konkursbo.[^1054] Påståendet att ett konkursbo inte kan bli föremål för exekutiva åtgärder stämmer alltså inte längre och stödjer därför inte slutsatsen att konkursbon inte utgör juridiska personer. Till stöd för påståendet att konkursgäldenären fortfarande äger de tillgångar som ingår i konkursen har det hänvisats till ett litteraturuttalande av Lars Welamson från 1961.[^1055] Han uttrycker att det är ”en numera allmänt vedertagen uppfattning, att boet icke äger någon egendom”.[^1056] Samtidigt framför han dock att termen ”konkursbo” å ena sidan kan beteckna en förmögenhetsmassa och å andra sidan ett rättssubjekt. Enligt honom följer reglerna för konkursbon i de allra flesta avseenden samma regler som gäller för det som brukar betecknas ”juridiska personer”. Vissa rester av ”normal ägarposition” kvarblir dock hos gäldenären, enligt Welamson. Det han åsyftar är att egendom som inte blir såld under konkursen återgår till gäldenären, att gäldenären inte kan straffas för tillgrepp eller förskingring om denne förfogar över konkursegendomen och att konkursboet inte behöver söka lagfart för de fastigheter som ingår i konkursen. Vad som däremot talar för att äganderätten övergått är att konkursgäldenären inte personligen svarar för de massaskulder som boet ådrar sig. Boet svarar för dessa skulder med konkursegendomen. Sammantaget anför Welamson att några slutsatser på olika rättsliga problem inte bör härledas ur antagandet att konkursbo utgör eller inte utgör en juridisk person.[^1057] Motsvarande påpekas i Welamsons och Mellqvists monografi ”Konkurs och annan insolvensrätt” från 2017. Ett ytterligare argument 254 som de anför till stöd för att äganderätten inte åvilar konkursboet består i att konkursen inte betraktas som ett fång.[^1058] Ifråga om att konkursboet inte skulle göra något fång har emellertid Stefan Lindskog, med stöd av NJA 1993 s. 641, beskrivit konkursen som en universalsuccession.[^1059] Han invänder också överlag mot föreställningen att konkursgäldenären skulle ha äganderätt till konkursegendomen. Enligt Lindskog förekom det ett äldre synsätt enligt vilket endast rådigheten, men inte äganderätten till konkurstillgångarna ansågs övergå på konkursboet. Detta stöddes på 3:1 KonkL som föreskriver att gäldenären inte får råda över konkursegendomen. Enligt Lindskog kan emellertid 3:3 och 3:5 KonkL anföras till stöd för att äganderätten tillkommer konkursboet. I 3:3 KonkL talas om egendom som ”till ett konkursbo räknas” och i 3:5 om egendom som gäldenären ”har rätt att av konkursboet få ut”. Det äldre synsättet är enligt Lindskogs mening därför inte längre hållbart.[^1060] Lindskog ger också tydligt uttryck för uppfattningen att konkursbo utgör en juridisk person. Till stöd för detta framför han bland annat att krav på en massafordran inte kan riktas mot konkursgäldenären personligen,[^1061] att konkursbon kan uppträda som part i tvister, att konkursbon är skattesubjekt för mervärdesskatt och att konkursbon kan sluta olika typer av avtal.[^1062] Av detta ska man dock inte dra förhastade slutsatser enligt Lindskog. Rättspersonligheten kan vara mer eller mindre fullgången.[^1063] Frågan om huruvida konkursbon ska betraktas såsom egna rättssubjekt eller inte är också central i Jenny Söderlunds avhandling ”Konkursrätten – om konkursboet ses som en association i tvångslikvidation med borgenärerna som medlemmar” från 2009. Enligt Söderlund borde det numera vara obestridligt att konkursboet har juridisk personlighet.[^1064] 255 Vidare är hon kritisk till påståendet att konkursboet inte äger konkurstillgångarna och därför skulle ha en ”haltande” rättspersonlighet. Enligt henne måste den juridiska personligheten uppgå till hundra procent – antingen är något en juridisk person eller inte.[^1065] Vidare anför hon att äganderätten till konkursegendomen bör anses åvila konkursboet.[^1066] Hon framhåller att det med fog kan ifrågasättas huruvida konkursgäldenären ens har några ägarbefogenheter kvar.[^1067] Som argument framför hon att så länge konkursboet kan ådra sig och bära skulder måste det också kunna äga tillgångar – i annat fall skulle avsaknaden av äganderätt för konkursboet strida mot den allmänna rättsgrundsatsen att man inte kan använda andras tillgångar till uppfyllelse av egna förpliktelser.[^1068] Att konkursboet har äganderätt avspeglar sig enligt henne också i att konkursgäldenärens restvärdesanspråk inte ger denne någon rätt att bestämma över vad som ska göras med konkurstillgångarna under konkursen.[^1069] Söderlund bemöter också tre av de argument som har anförts till stöd för att konkursgäldenären antas äga konkursegendomen. Det första argumentet är att egendom som inte tas i anspråk av konkursboet tillfaller konkursgäldenären efter konkursens avslutande. Söderlund framför dock att vad som händer med konkursboets egendom efter konkursboets upplösande saknar betydelse för vad som gäller under konkursboets bestånd. I annat fall borde inte heller ett aktiebolag anses äga något eftersom tillgångarna återgår till bolagets ägare efter dess upplösande.[^1070] Det andra argumentet består i att konkursgäldenären inte kan straffas för tillgrepp eller förskingring om denne olovligen tillägnar sig konkurstillgångarna under konkursen. Enligt Söderlund är det emellertid gäldenärens besittning av (och inte äganderätt till) konkurstillgångarna som avgör detta. Enligt henne är det därför inte alls säkert att gäldenärsbrott är rätt klassificering när gäldenären förfogat över tillgångar som åter 256 förts i dennes besittning eller som förvärvats eller producerats av konkursboet.[^1071] Det tredje argumentet består slutligen i att konkursboet inte behöver söka lagfart på en fastighet som ingår i konkursen, detta eftersom konkursboet inte gör något fång. Mot detta invänder Söderlund framförallt att äganderättsplaceringen snarare knyter an till vad konkursboet har rätt att göra än vad det kan och måste göra. Den som äger en fastighet kan befrias från lagfartsplikt utan att äganderätten måste placeras hos annan. Så är exempelvis fallet med dödsbon.[^1072] Sammanfattningsvis finns det ingen bestämning av termen konkursbo i KonkL. I förarbetena framhålls att termen kan ges olika innebörd i olika sammanhang. Termen konkursbo kan dels förstås som en förmögenhetsmassa, dels som ett särskilt rättssubjekt. I HD:s praxis framträder inte heller någon helt entydig bild av huruvida konkursbon betraktas som egna juridiska personer eller inte. Inte heller är så fallet i rättslitteraturen. Till stöd för att konkursbon inte skulle vara juridiska personer har det tidigare hävdats att konkursbon inte själva kan bli föremål för exekutiva åtgärder. Detta har emellertid förändrats i senare civilrättslig lagstiftning och rättspraxis. Ett annat argument som har framförts är att konkursboet inte äger konkursegendomen. Detta argument har underbyggts med att konkursgäldenären har ett restvärdesanspråk, att konkursgäldenären inte kan straffas för tillgrepp eller förskingring genom att förfoga över konkursegendomen och att konkursboet inte behöver söka lagfart på de fastigheter som ingår i konkursen. Att dessa förhållanden skulle ha något med äganderätt att göra har under senare tid emellertid ifrågasatts i den civilrättsliga rättslitteraturen.
- NJA 1907 s. 42 NJA 1939 s. 159 NJA 1939 s. 346 NJA 1912 s. 156 NJA 1913 s. 462 NJA 1945 s. 177 NJA 1913 s. 494 NJA 1949 s. 757 NJA 1920 s. 231 NJA 1951 s. 6 I-II NJA 1922 s. 122 NJA 1952 s. 256 NJA 1925 s. 488 NJA 1952 s. 407 NJA 1925 s. 535 NJA 1954 s. 455 NJA 1928 s. 80 NJA 1955 s. 449 NJA 1955 s. 473 NJA 1930 s. 306 NJA 1957 s. 733 NJA 1934 s. 193 NJA 1937 s. 330 NJA 1962 s. 129 532 NJA 1962 s. 461 NJA 1989 s. 519 NJA 1966 s. 66 NJA 1966 s. 475 NJA 1990 s. 343 NJA 1990 s. 562 NJA 1970 s. 469 NJA 1991 s. 253 NJA 1971 s. 129 NJA 1991 s. 376 NJA 1971 s. 516 NJA 1991 s. 465 NJA 1973 s. 42 NJA 1991 s. 748 NJA 1973 s. 341 NJA 1992 s. 375 NJA 1974 s. 314 NJA 1992 s. 618 NJA 1974 s. 376 NJA 1993 s. 324 NJA 1975 s. 45 NJA 1993 s. 468 NJA 1976 s. 134 NJA 1993 s. 641 NJA 1975 s. 638 NJA 1994 s. 236 NJA 1976 s. 230 NJA 1995 s. 197 NJA 1976 s. 235 NJA 1995 s. 235 NJA 1978 s. 317 NJA 1995 s. 367 NJA 1979 s. 427 NJA 1995 s. 492 NJA 1995 s. 742 NJA 1980 s. 311 NJA 1996 s. 46 NJA 1980 s. 740 NJA 1996 s. 400 NJA 1980 s. 743 NJA 1996 s. 624 NJA 1981 s. 562 NJA 1997 s. 418 NJA 1981 s. 897 NJA 1998 s. 610 NJA 1981 s. 1117 NJA 1998 s. 620 NJA 1983 s. 229 NJA 1984 s. 113 NJA 2000 s. 48 NJA 1984 s. 205 NJA 2000 s. 639 NJA 1984 s. 595 NJA 2000 s. 667 NJA 1984 s. 673 NJA 2000 s. 685 NJA 1986 s. 16 NJA 2001 s. 10 NJA 1986 s. 205 NJA 2001 s. 872 NJA 1986 s. 513 NJA 2002 s. 244 NJA 1986 s. 623 I NJA 2002 s. 668 NJA 1987 s. 394 NJA 2004 s. 777 NJA 1988 s. 620 NJA 2005 s. 44 533 NJA 2007 s. 237 NJA 2010 s. 617 NJA 2007 s. 1018 NJA 2011 s. 306 NJA 2008 s. 457 NJA 2013 s. 117 NJA 2008 s. 668 NJA 2013 s. 304 NJA 2008 s. 805 NJA 2013 s. 886 NJA 2008 s. 1129 NJA 2013 s. 1174 NJA 2009 s. 79 NJA 2014 s. 760 NJA 2014 s. 877 NJA 2010 s. 227 NJA 2017 s. 569 NJA 2010 s. 390 NJA 2017 s. 622 NJA 2010 s. 467
Konkursgäldenärens talerätt i tillgångsfrågor — en uppsats om kommissionstalerätt och abandonering6 hänvisningar
- Konkursförvaltningens taleavstående föranleder då inte till någon förändring i fråga om ”för vems räkning” talan förs utan taleavståendet betyder endast att talan skall föras i konkursgäldenärens till skillnad från konkursboets namn. 1 1 Jfr NJA 2006 s. 420 beträffande obemedlat konkursbos rätt till rättegång; ävensom NJA 2000 s. 144 beträffande rätt till rättegång efter beslutad likvidation. Rätten till rättegång behandlas av Lindskog, Om fattig mans rätt till rättegång (Festskrift till Heuman, Stockholm 2009). Se även H Andersson, Processrisker och skadeståndsansvar, http://www.pointlex.se, augusti 2006; Söderlund, Konkursrätten, § 10 (s. 363 not 1435). 12 Se NJA 1900 s. 17 (konkursgäldenären ansågs obehörig att påkalla skiljeförfarande om fordran på försäkringsersättning för en avliden häst; konkursgäldenären hade inte styrkt att konkursborgenärerna lämnat samtycke till skiljeförfarandet eller att behörighet förelåg på annan grund); NJA 1912 s. 40 (konkursgäldenären ansågs behörig att föra talan i mål om fordran avseende inkomst på grund av konkursgäldenärens arbete efter konkursutbrottet); NJA 1915 s. 294 (konkursgäldenären ansågs obehörig att anställa talan om fordran på grund av arbete före konkursen; inget förhållande på grund varav konkursgäldenären lagligen skulle ha ägt föra talan i målet hade ådagalagts); NJA 1918 s. 301 (konkursgäldenären ansågs obehörig att anhängiggöra talan angående rättighet som övergått på konkursboet i och med konkursutbrottet); NJA 1922 s. 541 (konkursgäldenären ansågs ej behörig att föra klagan över exekutiv auktion av fastighet som ingick i konkursen). I rättsfallet NJA 1959 s. 734 förefaller det som att kommissionstalan fick föras. — Eftersom avvisningsrättsföljden har kommit att brukas vid såväl processhinder som bristande saklegitimation, kan man inte av rättsföljden dra slutsats om på vilken grund avvisning skall ske. 13 Beträffande processtanken, se Söderlund, Konkursrätten, § 3.1.3.4 (s. 136), § 5.4.4 (s. 217 ff.). 1 4 Äganderättsövergången medför att konkursgäldenären regelmässigt saknar erforderligt fastställelseintresse av att föra talan för egen räkning. 15 Jfr NJA 1999 s. 777; Palmér/Savin, Konkurslagen (Stockholm 2006), § 3:9; Welamson/Mellqvist, Konkurs (10 uppl., Stockholm 2003), § 5.1.3 (s. 126 not 5). En rättegång som fullföljs under konkursen under förbiseende av konkursgäldenärens talerättsbrist saknar rättskraft mot konkursboet. Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 618 vid not 37. 16 Jfr Engströmer, Om konkursgäldenärs vid konkursens inträde anhängiga rättegångar med hänsyn till nya rättegångsbalken (Uppsala universitets årsskrift 1943:6, Uppsala 1943), s. 8. 17 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 617 f.; jfr Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 8. — Kraven för att kommissionstalan skall få ske behöver inte vara lika hårt skruvade; ett talemedgivande måste rimligen räcka. Möjligen kan ett uttryckligt taleavstående behandlas som ett implicit talemedgivande. Betydligt mer tvivelaktigt är att behandla ren passivitet från konkursboets sida som ett talemedgivande. Av betydelse är dels vilket skydd konkursboet har mot eller behöver i händelse av konkursboskadliga processrättshandlingar (rätten att återkalla ett taleavstående inkluderad), dels hur konkursboet behandlas i (rättegångs)kostnadshänseende om det ångrar sitt taleavstående och vill inträda i konkursgäldenärens process. 1 8 Jfr JustR Lindskog i NJA 2011 s. 306. 19 Annorlunda JustR Lindskog i NJA 2011 s. 306. 20 JustR Lindskog tillade i praktiken för egen del (alltså dissiderade inte i fråga om skälen) att återvinningsanspråket gav upphov till en tillgångstvist och konkursbofråga. Skillnaden mellan min ståndpunkt och Lindskogs (ävensom hela HD:s) är att jag menar att obligationsrätten i anledning av en tillgångsåtervinning inte kan prövas annat än med eller efter en prövning av sakrätten. Jfr Söderlund, Konkursrätten, § 5.2.2.4 (s. 171), § 5.3.2.4 (s. 197 f.). 2 1 Se NJA II 1943, s. 7, jfr NJA II 1947, s. 148 och 159. 22 Se NJA II 1947, s. 160. 23 Se NJA II 1947, s. 160 vid not 2; jfr Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18. 24 Se NJA II 1947, s. 161 vid not 1; jfr Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 19 f. 25 NJA II 1947, s. 159. 26 Förarbetena till KL 1921 säger ingenting om någon redovisningsskyldighet. Snarare kan förarbetena uppfattas så att någon redovisningsregel inte antogs finnas. No tera bland annat att konkursgäldenären inte omnämndes i sammanfattningen av vilka som har rätt att föra talan på konkursboets vägnar. De enda som nämns är konkursförvaltaren (gode männen och sysslomännen) samt, beträffande återvinning, konkursborgenärerna. Se Förslag 1911, s. 319. 27 Se NJA II 1947, s. 159. 2 8 Förklaringen kan vara att den omtvistade tillgången civilrättsligt övergått i konkursgäldenärens ägo, men också att konkursgäldenären förutsattes tala i kommission för — dvs. med redovisningsskyldighet gentemot — konkursboet. 29 Jfr t.ex. 4:20 2 st. KL; Lagrådet i prop. 1979/80:143, s. 191; Lagrådet i prop. 2004/05:85, s. 1438; Lindskog, Handelsbolagslagen. En kommentar (1 uppl., Stockholm 2001, ”HBL”), 2:15–4.2.4 (1 uppl. s. 455); Nial/Hemström, Lagen om handelsbolag och enkla bolag (3 uppl., Stockholm 1993), s. 108; Palmér/Savin, Konkurslagen I, § 4:20 (s. 4:153). 3 0 Se Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 14, not 3. 31 Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 14, not 3. Min kurs. 32 Se även Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 14 strax ovanför not 1; jfr Kallenberg, Svensk Civilprocessrätt III, s. 617 vid not 34. 33 Typiskt för Lawski var att han, i enlighet med processtanken/tvångsförvaltningstanken, utgick från att konkursen innebär en tvångsförvaltning (representationsväxling) av konkursgäldenärens förmögenhetsrättsliga förhållanden. Alla konkursrättsliga ståndpunkter färgades därmed av utgångspunkten att konkursgäldenären behåller äganderätten till konkursmassan under konkursen och att konkursförvaltarens uppdrag är att vara konkursgäldenärens ställföreträdare beträffande de tillgångar som sålunda hör till boet. Se Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 13 f. Jfr även Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 4; Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 614 not 28. Konsekvensenligt menade Lawski att, såväl vid taleavstående som vid inträde, konkursgäldenären kvarstår som part i någon mening; konkursboet var endast konkursgäldenärens representant, inte ett särskilt rättssubjekt med egna rättigheter i sammanhanget. Se Lawski, a.a. s. 14 i och vid not 1 som — med hänvisning till Hagerup (jfr Konkurs og akkordforhandling (4 uppl., Oslo 1932), s. 186) och Wrede — torde ha menat att konkursgäldenären kvarstod som part vid sidan av konkursboet (beträffande Wrede, se de tre första versionerna av Finlands gällande civilprocessrätt, § 45 in fine; i den fjärde upplagan (Helsingfors 1953 s. 324 vid not 13), dvs. efter Palmgrens övertagande, intas en annan ståndpunkt). I linje härmed ansåg Lawski att konkursgäldenären måste bindas av en dom som meddelats i en av konkursboet utförd tillgångstvist (konkursboet var ju konkursgäldenärens representant), men också att konkursboet måste bindas av en konkursgäldenärens rättegång (med eller utan konkursboets kännedom). Se Lawski, a.a. s. 17. Likaså fan n Lawski det vara uteslutet att domstolen skulle kunna ha en ovillkorlig skyldighet att föranstalta om konkursförvaltningens hörande (a.a. s. 16 vid not 1 med hänvisning till NJA 1879 s. 80; NJA 1897 s. 146; NJA 1913 s. 417; NJA 1914 s. 430; NJA 1915 s. 29). Beträffande konkursboets massaansvar för rättegångskostnader menade Lawski att konkursboet inte kunde bli massaansvarigt för motpartens rättegångskostnader utan partsinträde, och aldrig hållas för massaansvarigt gentemot konkursgäldenären för dennes rättegångskostnader (a.a. s. 17). Det var föga uppseendeväckande. Mer kontroversiellt kan vara att Lawski gjorde gällande att det, vid partsinträde, måste göras en uppdelning på kostnader före och efter inträdet. Endast de senare kostnaderna kunde enligt Lawski omfattas av konkursboets massaansvar (a.a. s. 18). 34 Min kurs. Se Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 16. 35 Se Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 16. 36 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 613. 37 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 613 f. och 614 not 28. 38 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 615 f. 3 9 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 615 f. 40 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 616 not 31; densamme, De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen (Lund 1922), s. 76 not 14. 41 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 616 i och vid not 32 i polemik med Lawski och dennes uppfattning att det vid konkursutbrottet blott försiggår en representantväxling. 42 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 618. Övertog konkursboet rättegången var det endast bundet av processhandlingar som vidtagits före konkursutbrottet, inte av handlingar som vidtagits under konkursen men före taleövertagandet. Se Kallenberg, a.a. s. 619 i och vid not 38; så även Lawski, Konkursens inverkan på gäldenärens rättegångar, SvJT 1919 s. 14, 16; Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18; Welamson, Konkursrätt, s. 306 not 22. 43 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 619. 44 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 617. 45 Se Kallenberg, Svensk civilprocessrätt III, s. 617 f. 4 6 Ett uppenbart exempel är att konkursförvaltaren förser sin avståendeförklaring med ett uttryckligt förbehåll om att konkursboet inte ger upp sitt anspråk på vinsten av en framgångsrik process. En legal förpliktelse ter sig tvivelaktig ur den synvinkeln att den sätter konkursgäldenärens privatekonomiska intressen högre än konkursborgenärernas intresse av fordringstäckning. 47 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 13. 48 Se Söderlund, Konkursrätten § 2.6.3 (s. 119 f.). 49 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 15. 50 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 16 f. med hänvisning till Kallenberg. 51 Ståndpunkten torde ha legat i linje med äldre rättspraxis (dock att det inte är helt givet vad som tidigare ansågs gälla på sakrättslig nivå), jfr Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 8 f.; Lawski, Konkurs- och ackordslagarna jämte dithörande författningar (13 uppl., Stockholm 1947), s. 162; Welamson, Konkursrätt , s. 306 not 21; NJA 1879 s. 80; NJA 1888 s. 102; NJA 1913 s. 417; NJA 1914 s. 430; NJA 1915 s. 29; SvJT 1932 ref. s. 57. 52 Se härtill och till det nedan sagda Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 17 f. 53 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18. 54 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18. 55 Se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18. 56 Beträffande tidpunkten för tillgångsövergången, se Engströmer, Om konkursgäldenärs rättegångar, s. 18. 5 7 Se Söderlund, Konkursrätten § 5.2.4.2 (s. 187 f. not 659). 58 Se Söderlund, Konkursrätten § 12.8.1.2. (s. 458). I dansk rätt torde konkursboet bli ansvarigt för rättegångskostnader endast i den mån kostnaderna beror på att konkursboet har utnyttjat sina partsbefogenheter till att aktivt motsätta sig käromålet eller utvidga och förlänga den pågående processen. Jfr Betænkning 606/1971, s. 224; Deuntzer, Den Danske Skifteret (Köpenhamn 1885), s. 257 ff.; Gomard, Skifteret (2 uppl., Köpenhamn 1969), s. 178; Munch, Konkursloven med kommentarer (10 uppl., Köpenhamn 2005), § 93, § 141; UfR 1886, s. 1041; UfR 1888, s. 227 (annorlunda UfR 1878, s. 815; UfR 1903, s. 255; UfR 1904, s. 471); UfR 1902, s. 829; UfR 1967, s. 851. Möjligt är till och med att konkursboet endast ansvarar för de merkostnader som konkursboet har skapat, inte för alla kostnader som hänför sig till tiden efter inträdet. Jfr Munch, a.a. § 93; UfR 1968, s. 930; UfR 1977, s. 991; i annan riktning UfR 1979, s. 209. I UfR 1967, s. 851 gjorde konkursboet gällande att konkursboets processverksamhet inte hade gjort saken vare sig mer omfattande eller mer kostsam för motparten. Domstolen fann att detta saknade betydelse då konkursboet under alla förhållanden hade inställt sig hos domstolen och bestridit kravets existens och storlek. Konkursgäldenären anses behålla sin partsställning i rättegångskostnadshänseende (i den mån kostnadsersättningen inte utgör en massafordring) även om konkursboet inträder i målet. Se Munch, Konkursloven a.st.; UfR 1977, s. 991. I norsk rätt ådrar sig konkursboet ett massaansvar för motpartens rättegångskostnader om konkursboet rent faktiskt inträder i målet, dvs. utnyttjar sina partsbefogenheter till att aktivt motsätta sig käromålet. Se Ro, Prøving av fordringer i konkursboer (Lov og Rett 1992), s. 135; Tønnessen, Virkningene av konkurs på verserende tvistemål (Lov og Rett 1995), s. 640. 59 Jfr NJA 2000 s. 144 (tvångslikvidator); ävensom NJA 2006 s. 420 (konkursförvaltare). 6 0 Kostnadsargumentet är inte helt lättbegripligt. Jfr Heuman, Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97 s. 30 f., låt vara från en något avvikande utgångspunkt. Abandoneringsregeln i 3:9 1 st. KL brukar mycket riktigt sägas sammanhänga med ansvaret för motpartens rättegångskostnader, men de samband som då avses bör väl ändå vara dels att konkursboet inte skall kunna påtvingas partsställning med kostnadsansvar i konkursgäldenärens rättegångar, dels att konkursboet — till förhindrande av spekulation — av hänsyn till motparten inte bör få behålla den omtvistade tillgången på sakrättslig nivå, om konkursboet inte är berett att utsätta sig för den med rättegången förenade kostnadsrisken. 61 NJA 1996 s. 46 (ref. s. 51). 62 Jfr 2.1 ovan om NJA 2006 s. 420 och konkursgäldenärens rätt till rättegång. 63 Konkursboet skall inte ens ärva ansvarsgrundandselement hänförliga till konkursgäldenärens förhållanden före konkursutbrottet. Se Söderlund, Konkursrätten § 14.4.4 (s. 53 ff.). 6 4 Till distinktionen, jfr Söderlund, Konkursrätten § 5.2.4 (s. 178 ff.). 65 JustR Söderlund, som tillhörde majoriteten, utvecklade i sitt särskilda tillägg att ”[d]et synes icke kunna göras gällande att egendom, som boet på angivna sätt avstått, skall anses ha tillfallit gäldenären under konkursen”. Därför ansåg JustR Söder lund att föreskriften i (numera) 3:3 KL inte ägde tillämpning. Resonemanget är lite märkligt. Hade den omtvistade tillgången inte ens ”tillfallit” konkursgäldenären borde väl slutsatsen ha blivit att utmätning inte fick ske? 66 Däremot kan det vara värt att uppmärksamma konflikten mellan å ena sidan NJA 1968 s. 270 och NJA 2004 s. 777, där HD förutsatte att konkursgäldenären och konkursboet inte kan ingå civilrättsligt bindande avtal med varandra utan stöd i särskild undantagsregel. Ett underkänt tillgångsförvärv var mer närliggande år 1968 än nu, eftersom, vid den tidpunkten, konkursboet saknade juridisk personlighet. 67 I HovR:ns av HD fastställda utslag anförs endast att det inte förelåg ”hinder — jämlikt 23 § 1 st. konkurslagen eller eljest — mot utmätning”. 68 Att konkursgäldenären har ”separationsrätt” till de tillgångar han kan vinna på framgångsrik process antogs sålunda i förarbetena till 1975 års konkurslagstiftning. Se SOU 1970:75, s. 105 f.; prop. 1975:6, s. 189 ff., där det uttryckligen — men utan särskild motivering — förutsätts att rättsföljden av ett avstående enligt 3:9 1 st. KL är a tt konkursboet avstår från den omtvistade tillgången till förmån för konkursgäldenären personligen. Liknande uttalanden återfinns i doktrinen. Så t.ex. kan noteras att Welamson, Konkursrätt, s. 309 inte ifrågasätter HD:s premiss, ej heller Palmér/Savin, Konkurslagen, § 3:9 eller Heuman, Kan aktieägare i ett konkursbolag åtkomma bolagets tvistiga tillgångar med förvaltarens medgivande?, JT 1992– 93, s. 277. 69 Se härom Welamson, Konkurs, s. 127 med flera hänvisningar. Motivet till utmätningsförbudet var att avståendet i annat fall blir värdelöst för konkursgäldenären och att det strider mot konkursinstitutets syfte att tillåta säraktioner under konkursen. Se prop. 1975:6, s. 189 ff. 70 Det kan tyckas som att ett civilrättsligt taleavstående (som inte tillika utgör ett tillgångsavstående) inte borde vara till hinder för konkursboet att, i strid mot avtalet, återkalla sitt processavstående och inträda i målet (sålunda att det rättsliga efterspelet av konkursboets kontraktsbrott stannar vid en skadeståndsfråga mellan parterna). Även civilrättsligt bindande taleavståenden torde dock ha att beaktas av domstolen, se NJA 1980 s. 56 och Heuman, Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97, s. 32 f. 71 Motiveringen till att konkursboets ”taleavstående” då inte kan återkallas skall vara att det inte föreligger återkallelserätt enligt den allmänna avtalsrättens regler, inte att det föreligger ”särskilda omständigheter” som gör att ”taleavståendet” inte ens är (som andra processbeteenden) återkalleligt i den instans det avgivits ("avgivningsinstansen"). HD:s uttalande i NJA 1996 s. 46 (att ett taleavstående enligt 3:9 KL är en processhandling) kan inte gärna förstås som en legaldefinition av alla konkursförvaltarens beteenden i anslutning till en pågående process. Vissa beteenden kan kvalificera som civilrättshandlingar, andra som (också eller bara) processhandlingar. 72 Se närmare Söderlund, Konkursrätten, § 5.4.4.3 (s. 224 ff.), § 6.3.4 (s. 246). 7 3 Walin har beskrivit rättsfallet som ”överraskande” (Se Walin/Palmér, Konkurslagen (Stockholm 1989), III:4 (9 §)). Welamson verkar ha blivit lika perplex; han kommenterar tillgångsavståenderegeln i 3:9 § 1 st. KL så att konkursförvaltaren ”emellertid” har ansetts ha rätt att återta sin avståendeförklaring (Welamson/Mellqvist, Konkurs, s. 127 not 8). För Heuman bör rättsfallets utgång inte ha varit helt oväntad, om det fästs avgörande vikt vid hans tidigare uttalande att 3:9 KL sannolikt endast innefattar en processuell reglering. Se Heuman, Kan aktieägare i ett konkursbolag åtkomma bolagets tvistiga tillgångar med förvaltarens medgivande, JT 1992–93, s. 275 f. Emellertid torde Heuman med ”processuell reglering” avse något mer och annat än de regler som gäller för processhandlingar (Heuman gör skillnad på processuella utfästelser, som inte får återkallas, och civilrättsligt bindande taleavståenden). Sålunda torde Heuman till den ”processuella regleringen” hänföra även principen att processuella utfästelser inte får återkallas, varför det faller sig naturligt att även Heuman har ställt sig kritisk till HD:s resonemang. Hans mest allvarliga kritik mot rättsfallet har just varit att det saknas argumentation om ”gäldenärens befogade tillit till den oreserverade avståendeförklaringen och hans därpå grundade processföring”. Se Heuman, Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996– 97, s. 29. Se även a.a. s. 32 där det ifrågasätts om en avståendeförklaring inte bör hänföras till de processuella utfästelserna samt tilläggs att denna fråga aldrig blev föremål för prövning av HD i målet. 74 Förvaltaren hade meddelat att konkursboet inte avsåg att överta målet, inte att konkursboet avstod från att föra talan i målet. Heuman, Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97, s. 29 not 24 påpekar att formuleringen inte kan ha haft någon betydelse. Rättsfallet avslöjar inte om ren passivitet från konkursförvaltarens sida är en processhandling. Förmodligen får så antas vara fallet, i alla fall om konkursgäldenärens talerätt efter taleavståendet är en kommissionsprocess för konkursboet. 75 Se Ref. s. 51: ”Emellertid anses en s.k. processhandling kunna ändras och återtas i den instans den avgetts, om inte särskilda omständigheter föranleder annat […]. Eftersom en [avståendeförklaring] medför särskilda rättsverkningar för gäldenären, blir frågan om det av hänsyn till denne kan vara motiverat att göra ett avsteg från nämnda huvudregel i detta fall.” Min kurs. — En annan ståndpunkt i återkallelsefrågan intogs, som nämnts, av PLB-ledamoten Engströmer. Se 3.3.3 ovan. 7 6 Ref. s. 51 med hänvisning till NJA 1980 s. 56. 77 Ref. s. 51. Min kurs. 78 Min kurs. 79 HD:s tal om 3:10 KL (”[i] detta fall är gäldenären redovisningsskyldig gentemot konkursboet …”, min kurs.) kan tolkas så att någon redovisningsskyldighet inte föreligger enligt 3:9 KL. Intentionsdjupet kan dock ifrågasättas. 8 0 Beträffande skillnaden mellan olika processhandlingar, jfr Heuman, Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97, s. 31. Ett beteende som inte kvalificerar som något slags rättshandling, vare sig som en civilrättshandling eller som en processhandling, bör givetvis vara fritt återkalleligt alldeles oavsett instans. Processhandlingar som medgivanden, erkännanden, kärandens återkallelse av talan, yrkanden, grunder, invändningar etc. har betydelse i sak. 81 Därmed är inte sagt att processbeteendena saknar processuell betydelse. Partsställningen etc. har betydelse för processaspekter såsom kostnadsansvar och processbefogenheter. Får partssuccession (t.ex. efter tillgångsöverlåtelse) ske när som helst — utan instansbegränsning och krav på alldeles speciella förhållanden — är det svårt att motivera att det skall vara otillåtet att åstadkomma partsbyte i konkurssituationen, t.ex. genom inträdesförklaring efter avståendeåterkallelse. Huvudsaken för motparten bör vara att hans rätt till ersättning för rättegångskostnaderna inte försämras. 82 Notera att de särskilda skäl för undantag som HD diskuterade inte är sådana ”särskilda omständigheter” som gör att processhandlingar, undantagsvis, får återkallas i jämväl högre instans. Frågan var alltså om det av hänsyn till konkursgäldenären är motiverat att uppställa ett undantag från principen att processhandlingar är fritt återkalleliga i samma instans. En annan sak är att det kan diskuteras om de skäl som HD angav inte bör ha samma bäring som särskilda omständigheter i en flerinstanssituation. — I HD:s Mål nr Ö 3865-03 (Luaps konkurs) hade konkursförvaltaren, i en skuldtvist som föll in under 3:9 2 st. KL, först avgivit en inträdesförklaring i tingsrätten och därefter återkallat inträdesförklaringen i samma instans. Skuldtvisten kallas nedan ”huvudmålet”, återkallelsen ”inträdesåterkallelsen.” Tvist uppkom huruvida inträdesåterkallelse fick ske. När återkallelsemålet låg på HD:s bord, återkallade konkursförvaltaren sin i TR:n avgivna inträdesåterkallelse hos HD (med följd att konkursboet åter skulle bli att betrakta som medpart i huvudmålet). Denna återkallelse kallas nedan ”återkallelseåterkallelsen”. Motparten yrkade att HD skulle avskriva det i HD liggande återkallelsemålet. Konkursboet medgav avskrivningsyrkandet. HD biföll yrkandet och avskrev återkallelsemålet. Konkursboets rätt att återkalla den i TR:n avgivna inträdesåterkallelsen genom återkallelseåterkallelse i HD, verkar inte vara helt förenlig med HD:s ståndpunkt i 1996 års mål, varunder processrättshandlingar anges vara fritt återkalleliga endast inom samma instans. Häremot kan vändas att den korrekta ordningen nog borde ha varit att återkalla återkallelsemålet i HD för att sedan återkalla inträdesåterkallelsen i TR:n, där inträdesåterkallelsen hade ägt rum. En annan väg skulle ha kunnat vara att göra en återkallelseåterkallelse i TR:n med följd att HD-målet blev ostridigt. 8 3 I rättsfallet NJA 2003 s. 356 utgick HD från att avvisning skall ske om konkursförvaltaren inte avstår från den omtvistade tillgången till konkursgäldenären; konkursboet bör beredas tillfälle till taleövertagande (jfr NJA 1978 s. 347 I–II). Fallet var såtillvida ”klart” som det inte kan ha förelegat några tvivel om att konkursförvaltarens förklaring i målet (förklaringen löd att den egendom varur betalning söktes syntes ha överlåtits till tredje man före konkursen) inte utgjorde vare sig ett processuellt avstående eller en civilrättslig tillgångsöverlåtelse till förmån för konkursgäldenären. 84 En annan sak är att det är svårt att se att ens ett talemedgivande skall kunna leda till rättsföljden tillgångsförlust på sakrättslig nivå (frånsett återkallelserätten i NJA 1996 s. 46) — utan en underliggande civilrättshandling med ett innehåll som stöder en äganderättsövergång till konkursgäldenären personligen. 85 Se NJA 1998 C 74; NJA 1999 s. 777. 8 6 Jfr Elwing, Ett notisfall i skymundan (Rättsfall att minnas, 2 uppl., Stockholm 1998), s. 365. 87 Preskription brukar ibland beskrivas så att part förlorar sin ”rätt till talan”, men begreppsanvändningen vilseleder eftersom det länge har stått klart att en berättigad preskriptionsinvändning inte utgör ett processhinder; talan skall ogillas, inte avvisas (se Lindskog, Preskription. Om civilrättsliga förpliktelsers upphörande efter viss tid (2 uppl., Stockholm 2002), § 15–2.3.2 med flera hänvisningar; Jacobsson, Preskriptionens funktioner. Fordringsrättsliga och ersättningsrättsliga problem i komparativ belysning (Stockholm 2005), s. 333 ff.; jfr NJA 1988 s. 580). Preskriptionsfrågan är inte ens en talerättsfråga, som ändrar skepnad beroende på vem som utför talan i målet. 8 8 Annat kan gälla vid tredjemanslöfte. 8 9 Så t.ex. kan konkursboet av olika skäl vilja avvakta med ett ställningstagande i frågan. Läget kan också vara att konkursgäldenären har undanhållit konkursboet relevant beslutsunderlag. 90 Jfr NJA 1998 C 74. Möjligen föreligger det en skillnad mellan notismålet och NJA 1999 s. 777 i det att HD släppte uppmärksamheten på konkursförvaltarens subjektiva avsikt och efterhandsförklaring och lade större tonvikt på konkursförvaltarens meddelande till konkursgäldenären. Möjligt är dock att notismålet handlar om kommissionstalerätt och det senare om sakägartalerätt. 9 1 Kollisionsrisken kan inte förklaras och undanröjas så att 3:9 1 st. KL, till skillnad från 3:10 KL, förutsätter (som talerättsgrund) en civilrättshandling med innehållet tillgångsöverlåtelse. Se t.ex. NJA 1996 s. 46, där HD utgick från att ett taleavstående enligt 3:9 1 st. KL utgör en processrättshandling. Se även NJA 2004 s. 777, som gör det tvivelaktigt om konkursboet kan civilrättshandla med konkursgäldenären över huvud. 92 Föregångarna till 3:10 KL saknade uttrycklig redovisningsregel. En sådan var ursprungligen inte heller tänkt att ingå i 3:10 KL. Departementschefen kom dock på andra tankar när Lagrådet påpekade att redovisningsskyldigheten borde uttryckligen framgå av lagtexten. Se prop. 1986/ 87:90, s. 212. I den äldre litteraturen verkar Lawski ha menat att redovisningsskyldighet förelåg (se 3.3.1 ovan). Kallenberg och Engströmer kan ha varit av annan uppfattning. Welamson ansåg att rättsläget inte var klart. Å ena sidan, anförde Welamson, talade ordalydelsen av 78 § KL 1921 (att konkursgäldenären själv ”utför tvisten”) närmast för att konkursgäldenären har ”redovisningsskyldighet för vad som må vinnas utöver förlikningserbjudandet”. Skulle ett undantag gälla var det med avseende på konkursgäldenärens fordring på motparten för nedlagda rättegångskostnader, vilken konkursgäldenären själv borde få behålla. Se Welamson, Konkursrätt, s. 309 not 29 med hänvisning till 39 § KL 1921, jfr 4:20 2 st. KL, vilken enligt Welamson borde kunna tillämpas analogt. Jfr i sammanhanget även motiven till den nya finska konkurslagen (RP 26/2003, s. 53), där det anförs att ett undantag från redovisningsskyldigheten bör göras för konkursgäldenärens fordring på rättegångskostnader, eftersom det är skäligt att den som har lagt ned kostnader på en rättegång bör få behålla ersättningen för sina utgifter. Å andra sidan, menade Welamson, verkade det inte heller orimligt att göra en analogi till (numera) 3:9 1 st. KL, vilket i sådana fall skulle innebära att konkursgäldenären får behålla den omtvistade tillgången (utan redovisningsskyldighet gentemot konkursboet). Se Welamson, a.a. s. 309 vid not 29. 93 Jfr Lennander, Karnov-KL (www.westlaw.se per den 1 juli 2009), § 3:10 not 73; Palmér/Savin, Konkurslagen, § 3:10. Se även HD i NJA 1996 s. 46. 94 I NJA 1959 s. 734 hade konkursgäldenären väckt talan efter konkursutbrottet om en fordring av beskaffenhet att kunna ingå i konkursen. Konkursen handlades som en fattigkonkurs enligt 185 § KL 1921. Den gode mannen (konkursförvaltaren) hade förklarat dels att konkursboet inte hade något att erinra emot konkursgäldenärens stämningsansökan, dels att konkursboet inte övertog målet. Å andra sidan hade konkursförvaltaren också klargjort att konkursboet inte heller definitivt avstod från ett taleövertagande; enligt konkursförvaltarens förmenande kunde frågan huruvida konkursboet skulle överta målet endast prövas om konkursen upptogs till handläggning i ett ordinärt konkursförfarande. Motparternas uppfattning var att konkursförvaltarens (preliminära) taleavstående inte var tillräckligt för att avvärja avvisning; målet skulle avvisas eftersom konkursgäldenären inte var behörig att föra tillgångstalan under konkursen. HD underkände invändningen och anförde: ”Efter det medgivande som [konkursförvaltaren] enligt sitt beprövande sålunda lämnat [konkursgäldenären] har ej av hänsyn till borgenärernas intressen förelegat skäl att förvägra [konkursgäldenären] att själv väcka sagda talan. Den omständigheten att [konkursförvaltarens] medgivande ej utgjorde hinder för konkursboet att senare övertaga rättegången kan ej heller hava föranlett, att [konkursgäldenären] ej ägt att, om hon så önskade, begagna sig av medgivandet, så län ge det stod vid makt.” I doktrinen har det framhållits att omständigheterna i rättsfallet var så speciella att det inte bör dras några större principiella växlar på det. Så Welamson, Konkursrätt, s. 303 not 8, dock förmodligen annorlunda Hassler, Svensk rättspraxis, SvJT 1961 s. 125. Konkursens karaktär av fattigkonkurs innefattade en särskild risk för att konkursen skulle avskrivas med följd att konkursgäldenären återfick rådigheten över boet. Konkursgäldenärens intresse av att kunna rädda värdet på konkurstillgångarna förstärktes i motsvarande mån. Konkursgäldenären har dock ett speciellt kommissionstaleintresse rent generellt (inte bara när avskrivningsrisk föreligger eller när det yppas dolda konkurstillgångar efter konkursens avslutande). Talerättsregeln i 3:10 KL gör inte heller skillnad på olika fall. Rättsfallet kan åberopas till stöd för att konkursgäldenären har en subsidiär kommissionstalerätt på grunden (temporärt) talemedgivande. Den förutsatta återkallelserätten låter sig väl inpassas i kommissionsmodellen. Det sades ingenting om någon instansbegränsning (såsom i NJA 1996 s. 46). — Konkursgäldenärens kommissionstalerätt är inte oförenlig med rättsfallet NJA 1978 s. 347 I–II. Omständigheterna i NJA 1978 s. 347 I var att en bodelningsförrättare hade verkställt bodelning mellan konkursgäldenären och dennes maka. Konkursgäldenären klandrade bodelningen genom att väcka talan (mot sin före detta maka). Skilsmässoansökan hade ingivits före konkursutbrottet. Skilsmässodom hade meddelats och vunnit laga kraft efter konkursutbrottet. Konkursgäldenärens klandertalan avvisades utan att konkursboet hade beretts tillfälle till taleövertagande. Rättsfallet NJA 1978 s. 347 II gällde talan om en skadeståndsfordring som ingick i konkursen. Det var inte konkursboet som klagade på domstolens försummelse att skrida till skydd av konkursboets rätt. I stället var det konkursgäldenären som gjorde gällande att han hade haft talerätt, i vart fall att domstolen, genom att avvisa målet utan ett underrätta konkursboet, hade begått ett sådant rättegångsfel att avvisningsbeslutet skulle eller fick undanröjas av högre rätt på talan av konkursgäldenären enligt 50:26 eller 50:28 RB. HD bedömde att konkursgäldenären saknar talerätt i ”ny” tillgångstvist under konkursen. Rättsfallen NJA 1959 s. 734 och NJA 1978 s. 347 går ihop, om det förra rättsfallet gäller kommissionstalerätt och det andra rättsfallet gäller situationer då konkursgäldenären vill föra talan för egen räkning (sakägarprocess). Konkursgäldenären hade inte åberopat någon särskild grund för sin talerätt utan påstod rätt och slätt att talerätt var för handen. 9 5 Här förutsätts att NJA 2004 s. 777 inte hindrar att konkursboet och konkursgäldenären ingår bindande avtal med varandra enligt den avtalsrättsliga tillitsregeln. Vad HD ville säga i denna del är inte givet. 96 Sådana frågor kan komma upp även om, i traditionell ordning, den konkursrättsliga äganderätten till konkursmassan placeras hos konkursgäldenären. 97 Det verkar kuriöst att göra skillnad på fallen. Jfr Lindskog i NJA 2011 s. 306. 9 8 Rättsfallet NJA 2004 s. 777 implicerar dock att en abandonering föreligger även när avståenderättshandlingen har innehållet tillgångsöverlåtelse. Rättshandlingen blir oförbindande för konkursboet inte på grund av sitt innehåll utan på grund av att konkursboet inte kan ingå bindande avtal med konkursgäldenären (utan särskild undantagsregel). Abandoneringsdefinitionen verkar emellertid vara att konkursboet ”låter viss egendom utgå ur boet och i stället lämnar egendomen till gäldenären”, som därmed återfår rådigheten över denna.
- 4.1 Rättsfallet NJA 2004 s. 777 Att döma av NJA 2004 s. 777 krävs det stöd i särskild undantagsregel för att konkursboet och konkursgäldenären skall kunna ingå civilrättsligt bindande avtal med varandra. Föreligger ingen undantagsregel kan konkursboet när helst det vill återta en tillgång som abandonerats till konkursgäldenären. Skall rättsfallet tolkas i linje med, och inte som ett avsteg från, utmätningsförbudet i 3:9 1 st. KL och HD:s prejudicialbedömning i NJA 1968 s. 270, får det anses föreligga en undantagsregel uppfångande fallet att konkursförvaltaren vidtar en rättshandling med innehållet tillgångsöverlåtelse. Hur rättsfallet skall tolkas är dock inte alldeles givet. 4.2 Rättsfallet NJA 1996 s. 46 Rättsfallet NJA 1996 s. 46 gällde frågan huruvida ett taleavstående som görs under 3:9 1 st. KL är oåterkalleligt eller får återkallas som andra processrättshandlingar.
- Rättsfallet är inte helt lättolkat i denna del, eftersom processrättshandlingen, och dess återkallelse, ser ut att ha tillagts äganderättsförändrande effekt. Antingen menade HD att ett taleavstående alltid har effekten äganderättsöverföring i och för sig, i vilket fall rättsfallet hamnar i konflikt med NJA 2004 s. 777, eller så skall den initiala äganderättsförändringen endast uppfattas så att konkursgäldenären får (kommissions)talerätt över en tillgång som äganderättsligt tillkommer konkursboet. I det senare fallet är prejudikatet att konkursboet som huvudregel förlorar sin rätt att göra ett taleövertagande (och omvandla processen till en sakägarprocess) när instansbegränsningen slår till. En sådan tolkning rimmar väl med NJA 2004 s. 777, men mindre väl med prejudicialbedömningen i NJA 1968 s. 270 (förutsatt att prejudikatet inte skall begränsas till fall av konkludent och definitiv tillgångsöverlåtelse) samt den nyss citerade satsen att "oåterkallelighet" skulle innebära att konkursboet definitivt förlorade sin rätt i och till såväl tillgången som processen. Ytterligare en beaktansvärd aspekt är att det ter sig besynnerligt att tillämpa processrättens återkallelseregler på en processhandling som (om processen inte omvandlas till en sakägarprocess) endast bestämmer subjekten i målet, dvs. inte har någon betydelse i sak. Rätten till partssuccession och intervention är inte instansbegränsad.