Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Frivillig rättelse i den mening som avses i 12 § skattebrottslagen (1971:69) ansågs inte ha förelegat i NJA 2004 s. 692. Åklagaren ansågs i målet ha visat (jfr här NJA 2000 s. 355) att rättelsen inte var frivillig. Av allmänt intresse är att HD i målet uttalade att en ansvarsbefriande rättelse ”kan ske oberoende av om den som gör rättelsen vid ett tidigare tillfälle befunnit sig i en sådan situation att en rättelse då inte skulle kunna ha bedömts vara frivillig”, dvs. det förhållandet att en person vid ett visst tillfälle är i en sådan position att en eventuell rättelse inte kan anses frivillig hindrar inte att positionen senare förändras så att en frivillig rättelse kan göras (ett exempel skulle kunna vara att någon i ett skede är föremål för revision och brottsmisstankar som senare helt avskrivs). 4.2.4 Smugglingslagen m.m. I NJA 2001 s. 172 behandlades frågan om fullbordanspunkten för brott mot 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen. Brottet var, enligt den lag som var tillämplig i förhållande till gärningen, uppbyggt så att det avgörande inte var själva införseln, utan underlåtenheten att deklarera. Enligt HD kunde därför brott inte anses fullbordat redan när någon kört in i ”blå fil” (dvs. fil för den som inte har något att deklarera) men väl om denne stoppas och då lämnar oriktiga uppgifter eller för in varorna utan att stoppas.
- I NJA 2004 s. 692 förelåg med hänsyn till den tilltalades psykiska hälsa starka skäl att, trots brottslighetens straffvärde och art (fråga var om grovt skattebrott), inte bestämma påföljden till fängelse. Den tilltalade hade genomgått 4 månaders verkställighet efter hovrättens dom och fälldes i HD även för grovt skattebrott. HD menade att de skäl för fängelse som brottslighetens straffvärde och art utgjorde i huvudsak var tillgodosedda genom den verkställighet som genomgåtts. I målet ansågs vara principiellt tveksamt att undanröja den tidigare utdömda påföljden och döma till en icke frihetsberövande påföljd. HD fann i denna situation att det — också om bestämmelsen inte alls tillkommit för denna typ av fall — var möjligt att låta det av hovrätten utdömda fängelsestraffet bestå och sedan döma särskilt till skyddstillsyn för det grova skattebrottet enligt 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken.
- NJA 2006 s. 339