Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Den följande framställningen omfattar enbart rättsfall där ordalydelsen utgjort den avgörande eller i vart fall dominerande tolkningsfaktorn. Vid sidan härom återfinns naturligtvis rättsfall där ordalydelsen visserligen påverkat villkorstolkningen men då endast i egenskap av en bland flera verksamma tolkningsfaktorer (se exempelvis NJA 1996 s. 727 där ordalydelsen tillsammans med den omtvistade avtalsbestämmelsens syfte fick avgörande betydelse vid tolkningen och även NJA 2004 s. 534 där tolkningsresultatet påverkades av ordalydelsen tillsammans med avtalets systematik) samt rättsfall där ordalydelsen endast fått begränsad betydelse vid tolkningen men där Högsta domstolen explicit förklarat skälet härtill vara att ordalydelsen inte ger tydlig ledning (se exempelvis NJA 2012 s. 3, NJA 2010 s. 227, NJA 2001 s. 750 samt NJA 1988 s. 408). Även sådana här ej behandlade rättsfall kan naturligtvis sägas påvisa ordalydelsens ställning som en faktor med inflytande vid tolkning av försäkringsvillkor.
- I NJA 2004 s. 534 hade försäkringstagaren framkallat ett försäkringsfall på ett sådant sätt att denne saknade rätt till ersättning ur föreliggande egendomsförsäkring. Frågan i målet gällde huruvida en bank, som var innehavare av företagshypotek i den skadade egendomen, hade en självständig rätt till ersättning ur försäkringen som inte påverkades av försäkringstagarens agerande. I försäkringsvillkoren angavs de försäkrade såsom ”försäkringstagaren” och ”annan ägare av försäkrad egendom”. Vidare framgick att försäkringen ”gäller för det intresse som består i att värdet av den försäkrade egendomen inte minskar eller går förlorat”. Slutligen återfanns i villkoren en bestämmelse med följande lydelse: ”Om den som innehar rätt enligt företagshypotek för fordran anmäler namn och adress hos [försäkringsgivaren], så har denne, om skadan avser egendom som omfattas av företagshypotek, företrädesrätt till ersättning för skada genom brand, åskslag eller explosion. Företrädesrätten gäller om ersättningsbeloppet överstiger 10 % av försäkringsbeloppet för ifrågavarande slag av egendom.” Enligt Högsta domstolen gav begreppet ”företrädesrätt” närmast vid handen att det var fråga om ”en rätt för företagshypoteksinnehavare att ta emot den försäkringsersättning som må tillkomma försäkringshavaren”. En sådan tolkning fick också stöd av den tillkommande regeln om att rätten till utbetalning av försäkringsersättning ”till skillnad mot vad som skulle vara fallet om en innehavare av företagshypotek skulle anses ha ställning av försäkringshavare, endast kan göras gällande under vissa specifika förutsättningar såvitt avser skadans orsak och omfattning”. Med beaktande härav ”och av avtalets systematik” kunde den ifrågavarande bestämmelsen enligt Högsta domstolens uppfattning inte anses innebära någon utvidgning av kretsen försäkrade, med följd att banken inte kunde anses äga någon självständig rätt till ersättning ur försäkringen.
- 1.2.2.5 NJA 2002 s. 244 1.1 NJA 2003 s. 89 2.6 NJA 2004 s. 534 1.2.2.1; 1.2.2.2 NJA 2004 s. 566 3.2 NJA 2004 s. 609 3 NJA 2005 s. 324 3.6.2 NJA 2005 s. 335 3.6.3; 3.6.3 NJA 2005 s. 745 6.7 NJA 2006 s. 32 6.3 NJA 2006 s. 53 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4 NJA 2006 s. 367 1.2.2.4; 1.6.3 NJA 2006 s. 721 1.6.1.1 NJA 2007 s. 17 1.2.2.2; 1.2.2.4 NJA 2007 s. 461 3 NJA 2007 s. 482 6.4 NJA 2007 s. 997 3.1 NJA 2008 s. 668 1.2.2.1 NJA 2008 s. 1217 I och II 3 NJA 2009 s. 94 1.7.1 NJA 2009 s. 104 3 NJA 2009 s. 244 3.6.1 NJA 2009 s. 355 1.2.2.1 NJA 2009 s. 408 1.2.2.1; 1.4 NJA 2009 s. 846 6.6 NJA 2009 s. 877 1.2.2.1; 1.4 NJA 2010 s. 227 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3 NJA 2010 s. 661 3 NJA 2011 s. 331 I och II 3.2 NJA 2012 s. 3 1.2.2.1; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 2012 s. 414 1.7; 3.6.4 NJA 2012 s. 584 3.5.1 NJA 2012 s. 685 3 NJA 2013 s. 233 2.7.2 NJA 2013 s. 253 1.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4; 1.7 NJA 2013 s. 438 3 NJA 2013 s. 560 3.4 NJA 2013 s. 659 1.1 NJA 2013 s. 1121 4.2 NJA 2014 s. 3 6.2 NJA 2014 s. 684 1.1 NJA 2015 s. 365 2.3.2 Marknadsdomstolen MD 2011:21 1.5 Regeringsrätten (numera Högsta förvaltningsdomstolen) RÅ 1990 ref. 106 5.1 RÅ 1992 ref. 29 5.2 Övriga domstolar Hovrätten för Övre Norrlands dom den 8 april 2011 i mål nr T 483-09 1.4