Rättsfall
NJA 2004 s. 499
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 499
BibTeX
@misc{nja-2004-s-499,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 499}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
10 hänvisningar i 5 artiklar · 10 stycken/fotnoter
Fordrans uppkomst inom insolvensrätten1 hänvisning
Svensk rättspraxis1 hänvisning
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20046 hänvisningar
- Det är inte ovanligt att styrkeförhållandet mellan parterna är sådant att de utgångspunkter om partsförhållandet i en konsumenttransaktion inte överensstämmer med de faktiska förhållandena. Det är sålunda inte ovanligt att den som enligt lagstiftningen intar ställning som underlägsen och skyddsvärd part i egenskap av konsument i själva verket intar en överlägsen ställning. Man ser därför ibland argumentet att skyddsbestämmelser av skilda slag inte skall tillämpas när de faktiska förhållandena är sådana. Emellertid torde något egentligt utrymme för sådana hänsyn inte ges i denna tvingande lagstiftning. Ett exempel härpå erbjuds av NJA 2004 s. 499 där en stiftelse som varit hyresvärd till två hyresgäster som båda var ”framstående jurister ” som ”genom sin yrkesbakgrund och sina särskilda insikter” enligt stiftelsen ”intagit en överlägsen ställning i förhållande till stiftelsen innan denna anlitade ett juridiskt ombud”. HD konstaterade här utan ytterligare kommmentarer att makarna/hyresgästerna i sin egenskap av hyresgäster var att anse som konsumenter och att därför den treåriga preskriptionstiden i 2 § 2 st. PreskL skulle gälla. 2.1.2 Handelsbruk I NJA 1985 s. 397 II anfördes av entreprenören att ansvarighet för fel skulle vara begränsad till den i avtalet angivna garantitiden, såvida det inte är fråga om ett dolt fel som berott på grov vårdslöshet från entreprenörens sida. Enligt entreprenören utgjorde denna begränsning, som gjorts i AB 72, en allmän kontraktsrättslig eller entreprenadrättslig grundsats. HD konstaterade att det inom entreprenadförhållanden visserligen var vanligt med en motsvarande bestämmelse. Emellertid fann domstolen att när det var fråga om småhusentreprenader, så kunde det inte antas att ”denna ordning vunnit sådan utbredning och stadga att den måste anses tillämplig även i entreprenadförhållanden där avtalsbestämmelse i ämnet saknas”. 2.2 Vad skall presteras? 2.2.1 Naturaprestationer och penningprestationer 2.2.1.1 Överlåtelse av ännu ej existerande egendom I NJA 2001 s. 75 var huvudfrågan om en överlåtelse av en bostadsrätt som ännu inte upplåtits till hyresgästen tillika medlemmen i bostadsrättsföreningen var giltig. HD konstaterade här att huvudregeln i svensk rätt är att bindande avtal kan ingås om överlåtelse av egendom som ännu inte finns eller ägs av överlåtaren. 2.2.1.2 Gränsen mellan vara och tjänst Naturaprestationer kan naturligtvis vara av vitt skilda slag. En viktig distinktion i svensk rätt är den mellan prestation av vara och prestation av tjänst. På konsumentområdet har distinktionen den betydelsen att prestationens art kan bestämma om KKöpL eller KTjL skall vara tillämplig. Efter ett betydande antal lagändringar och då särskilt i KTjL sedan ikraftträdandet av KKöpL har betydelsen av klassificeringen av en prestation som vara eller tjänst minskat betydligt (se särskilt lagändringarna vid anpassningen till 1999 års konsumentköpsdirektiv i lag 2002:587 och 2002:588 samt lag 2005:61 och prop. 2004/05:13 Distans- och hemförsäljningslag m.m.). I vissa situationer har distinktionen dock fortfarande betydelse. Ett exempel härpå erbjuds av NJA 2001 s. 138, där säljaren 1990 hade levererat och installerat en värmepanna hos en privatperson. Konsumenten upptäckte 1996 ett läckage från pannan och det visade sig att det pga. felet var nödvändigt att byta ut hela pannan. Konsumentens försäkringsbolag hävdade att konsumenttjänstlagen med sin 10-åriga preskriptionstid för vissa typer av tjänster skulle anses vara tillämplig för avtalet (se 17 § KTjL), men enligt säljaren var det fråga om ett konsumentköp där rätten att göra felpåföljder gällande upphört två år efter köpet (tiden för s.k. köplagspreskription var i KKöpL fram till och med en lagändring 2005 två år; den är numera tre år). HD fann att en helhetsbedömning bör göras där hänsyn bör tas till framför allt ”värdet på varan och tjänsten, till huruvida särskild fackkunskap, skicklighet eller utrustning erfordrades och till om varan efter installationen lätt kunde frigöras och sålunda behållit sin identitet”. Eftersom kostnaden för värmepannan var väsentligt högre än kostnaden för installationen, arbetet inte var av särskilt kvalificerat slag och inte krävde någon avancerad specialutrustning samt värmepannan även efter installation var tämligen lätt att demontera och sålunda behöll sin identitet, fann majoriteten att avtalet mot denna bakgrund fick anses avse ett köp av en vara och inte en tjänst. 2.2.1.3 Gränsen mellan fast och lös egendom En annan viktig distinktion är den mellan fast och lös egendom. Distinktionen har betydelse exempelvis vid köp. Den grundläggande definitionen av fast egendom finner man i 1 kap. 1 § JB, där det anges att fast egendom är jord och att jorden är indelad i fastigheter. Till fastigheter finns sedan olika typer av egendom som när de väl betraktas som tillbehör till fastigheten också betraktas som fast egendom. Någon definition av lös egendom finns inte i svensk rätt. I stället brukar lös egendom definieras negativt som all egendom som inte är fast. Frågan om viss lös egendom som tillförts fastighet eller tillbehör till fastighet skall betraktas som fast eller lös egendom har prövats i ett antal avgöranden. I NJA 1985 s. 365 hade en av fastighetsägarna tillfört fastigheten en silo som denne införskaffat genom ett leasingavtal med ett äganderättsförbehåll. HD fann att silon fick anses vara en anläggning anbragd för stadigvarande bruk på fastigheten på sätt som stadgas i 2 kap. 1 § JB. Sådan egendom, som inte samtidigt utgör industritillbehör enligt 2 kap. 3 § JB, anses tillhöra fastigheten trots ett återtagande- eller äganderättsförbehåll. Till följd av processföringen kom den viktiga frågan om vad som skall anses gälla vid tillämpning av 2 kap. 4 § JB när ett föremål ägt av en person tillförs en fastighet som ägs av flera inte att prövas. I NJA 2001 s. 46 fann HD att s.k. mjölkkvoter inte hade en fast och beständig anknytning till viss fastighet (jfr 2 kap. 1 § JB) och att kvoterna därför skilde sig från rättigheter som är direkt förbundna med en fastighet, t.ex. servitut och andelar i samfälligheter. De huvudsakliga skälen härför var att kvoterna tilldelades fysisk eller juridisk person som producent och inte som fastighetsägare, att en producent kunde bedriva verksamhet på flera fastigheter med en mjölkkvot, att en fastighet där produktion sker kan ägas av flera trots att endast en är innehavare av mjölkkvoten samt att mjölkkvoten var möjlig att överlåta utan att samtidigt överlåta fastigheten.
- Enligt 2 § 2 st. PreskL är preskriptionstiden, räknad från tillkomsten av fordringen, tre år för ”fordran mot en konsument, om fordringen avser en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. Detsamma gäller fordran mot den som har gått i borgen för betalningen av en sådan fordran.” Vad som skall utgöra utgångspunkten för beräkningen när en person tecknat borgen såsom för egen skuld för en hyresgästs skyldigheter enligt ett hyreskontrakt prövades i NJA 2000 s. 569. Här hade en person 1988 tecknat borgen för skyldigheterna enligt ett hyresavtal och hyresgästen försummat att erlägga hyror under 1995, vilket föranlett hyresvärden att i januari 1996 kräva betalning av borgensmannen. Här anförde HD att det framgick av 2 § 2 st. PreskL att bestämmelsen gäller självständig preskription eftersom den accessoriska preskriptionen regleras i 8 § PreskL. HD fann här att preskriptionstiden avseende borgen skulle anses börja löpa när borgensförbindelsen ingicks och att preskriptionstiden skulle vara tre år från denna dag, varför borgensförbindelsen preskriberats. HD fäste här avseende vid att lagtexten inte gav stöd för att den självständiga preskriptionen skulle vara tio år vid borgen för framtida fordringar, något som hävdats i litteraturen, och inte heller gav stöd för att preskriptionstiden skulle börja löpa först när preskriptionstiden för huvudfordringen tar sin början. I avgörandet anförde HD också att ”borgenärens fordran hos huvudgäldenären på betalning för prestationer som skall fullgöras i framtiden [torde] i preskriptionshänseende anses ha tillkommit först när prestation skett eller fordringen eljest förfallit till betalning... En fordran på hyra får alltså anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller, vid förskottsbetalning, när hyran förfallit till betalning”. I detta avseende kan jämföras med NJA 2004 s. 499, där en av frågorna var från vilken tidpunkt preskriptionsfristen skulle räknas beträffande hyresfordringar. HD anförde här att fordringarna fick anses ha uppkommit ”på respektive hyras förfallodag” i ett fall där hyran betalades i förskott.
- I NJA 1987 s. 468, som rörde ett fall där en checkinnehavare mottagit check från en indossent och därefter varit passiv på ett sådant sätt att preskription inträtt. Frågan var här om innehavaren skulle anses berättigad att kräva indossenten på checkbeloppet på grundval av det bakomliggande rättsförhållandet. HD fann här att det inte framstod som motiverat att indossenten under alla förhållanden skulle bära risken för slutlig förlust framför checkinnehavaren. Vidare fann domstolen att checkinnehavaren genom att mottaga checken fick anses ha åtagit sig att bevaka checkrätten, åtminstone, som i fallet, när indossentens rätt var beroende av sådan bevakning. När detta försummas borde det enligt HD drabba checkinnehavaren. Enda möjligheten för innehavaren att i detta fall få betalt vore enligt HD om betalning skulle ske med stöd av 57 § checklagen om obehörig vinst. 5.3.3 Preskriptionsavbrott Av 5 § preskriptionslagen följer att preskription kan avbrytas exempelvis genom att gäldenären ”erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären”. Bestämmelsen gäller inte för erkännanden av en fordran efter det att preskription faktiskt inträtt. Sådana erkännanden kan medföra att gäldenären gjort ett nytt åtagande. Frågan om så är fallet bör normalt avgöras enligt allmänna avtalsrättsliga principer. I NJA 2002 s. 358 hade en konsument med en näringsidkare ingått avtal om amortering av en skuld som preskriberats. HD:s majoritet (3 av 5 JustR) fann att det för betalningsskyldighet i dessa fall borde krävas att gäldenären ”på ett otvetydigt sätt har åtagit sig att betala fordringen trots att han haft vetskap om att den är preskriberad eller att det framgår att han, oavsett hur det förhåller sig med frågan om preskription, är villig att åta sig betalningsskyldighet”. Minoriteten fann dock att huvudregeln, som borde gälla även i relationen mellan näringsidkare och konsument, borde vara att en gäldenärs erkännande av en skuld återuppväcker fordringen oberoende av ”parts insikt i preskriptionsfrågan och motpartens uppfattning därom”. Minoriteten jämför här med situationen där en gäldenär erlagt betalning för en preskriberad skuld, där betalningen inte anses kunna återkrävas ens om den föranletts av att gäldenären saknade kunskap om att preskription inträtt. Eftersom majoriteten särskilt påpekar att insikt eller liknande faktum krävs när gäldenären är konsument bör, särskilt med beaktande av vad minoriteten anför, inte krävas att sådan vilja hos gäldenären manifesterats för att gäldenären skall anses ha gjort ett nytt åtagande. Principen i NJA 2002 s. 358 har sedermera tillämpats i NJA 2004 s. 499. Här hade en hyresgäst i ett brev efter det att preskription inträtt tillbakavisat hyresvärdens krav på betalning med hänvisning till tidigare framställda motkrav och i ett annat brev som svar på frågan om deras ståndpunkt beträffande motkraven anfört att deras krav täckte och översteg hyrorna. HD anförde att det av handlingarna inte framgick att hyresgästen på ett otvetydigt sätt hade ”åtagit sig att betala hyresfordringarna med vetskap om att de var preskriberade” och att det inte heller i övrigt framgick att hyresgästen ”velat återuppväcka preskriberade fordringar genom att erkänna dem”.