Ett förtydligande av uppsåtets nedre gräns?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2004 s. 479
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 479
BibTeX
@misc{nja-2004-s-479,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 479}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Likgiltighetsuppsåt i teori och praktik2 hänvisningar
- S.k. likgiltighetsmarkörer. 1 2 Se betänkandet Straffansvarets gränser (SOU 1996:185) s. 113 f. Jfr också hovrättens motivering i ”den flyende rattfylleristen”, NJA 2002 s. 449. 1 3 Det är här en fråga om hur man uppfattar dessa språkliga uttryck ”mycket hög sannolikhet” och ”avsevärd risk”. Ordet ”avsevärd” betyder något som det finns anledning att fästa avseende vid. Därmed behöver det strängt taget inte röra sig om särskilt mycket. Men ordet torde också, åtminstone i dagligt tal, kunna ge uttryck för vad som kan beskrivas som ”mycket” eller åtminstone ”ganska mycket”. I Svensk ordbok, som utges av Svenska akademin, anges som betydelse av avsevärd något ”som har stor mängd eller omfattning och därför är värd att beaktas”. Vad som kan betraktas som avsevärt torde variera med vad saken gäller. En avsevärd aktiepost i ett stort bolag kan kanske motsvara ”så litet” som tio procent av aktierna. Och en avsevärd rabatt kan kanske vara ”endast” 30 procent. Samtidigt bör avsevärda förluster kunna motsvara en mycket stor del av t.ex. det i ett företag arbetande kapitalet. Den brist på precision som både ”avsevärd” och ”mycket hög” är förenade med innebär påtagliga svårigheter vid hanteringen av likgiltighetsuppsåtet. Möjligen har vi här en förklaring till den osäkra rättstillämpning som råder (se i det följande). 14 Så kan HD:s domskäl i ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 läsas. HD skriver: ”Typiskt sett kan dock åtminstone det tredje knivhugget anses ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att P.B. hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende.” 15 Finns på Åklagarmyndighetens hemsida. 16 Jfr här Petter Asp m.fl. Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 298 där det sägs att ”det är svårt att påvisa likgiltighet utifrån dessa faktorer [de av HD i NJA 2004 s. 176 angivna bevisfaktorerna för likgiltighetsuppsåt — de s.k. likgiltighetsmarkörerna] om gärningsmannen inte har uppfattat sannolikheten som hög”. 1 7 Se bl.a. ”HIV-domen”, NJA 2004 s. 176 och ”rusdomen”, NJA 2011 s. 563 p. 12. 18 Här kan hänvisas till Magnus Ulväng, Likgiltighet — kan man bevisa en attityd i JFT (Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland) 5–6/2008 s. 642. 1 9 Se not 16. 20 Exemplen är tagna ur till HD överklagade domar som inte har föranlett prövningstillstånd eller, i något fall, ur domar i mål där det har sökts resning. 21 Jfr NJA 1986 s. 392. 2 2 En annan sak är att den objektiva risken kan vara av betydelse som bevisfaktum för den av gärningsmannen uppfattade (subjektiva) risken. 2 3 Det hypotetiska provet kan formuleras som en fråga som går ut på om det kan hållas för visst att den tilltalade, som alltså insåg risken för att effekten skulle inträffa, skulle ha handlat som hen gjorde även om hen hade varit säker på att effekten skulle inträda, se ”stureplansskjutningen”, NJA 1996 s. 27, särskilt s. 43 y. Det kan sägas att om ett tankeschema som det föreslagna tillämpas behövs knappast en kontroll med hjälp av det hypotetiska provet vid eventuellt uppsåt annat än om den subjektivt uppfattade sannolikheten inte var avsevärd, men domstolen ändå kommer fram till att likgiltighetsuppsåt har förelegat. En sådan kontroll kan däremot mera generellt vara viktig om man tillämpar den av riksåklagaren förespråkade modellen för beslutsfattande. Det kan nämnas att hovrätten i NJA 2002 s. 449 kom fram till att förutsättningarna för uppsåt enligt formeln eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov inte var uppfyllda samtidigt som domstolen fällde till ansvar med tillämpning av ett kvalificerat sannolikhetsuppsåt. Här skulle alltså inte en kontroll med hjälp av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov ha inneburit en inskränkning av det uppsåtliga området. 2 4 Se noterna 8 och 22. 2 5 Det förutsätts i alla exemplen avseende uppsåt till gärningsomständigheter att den handlande kände till vad amfetamin är.
- Hur uppsåtsbegreppet närmare ska förstås, när det gäller gränsen mot medveten oaktsamhet, framgår främst av ”HIV-fallet”, NJA 2004 s. 176 samt av ”femtonåringens knivhugg”, NJA 2004 s. 479 och ”busschaufförens knuff”, NJA 2005 s. 732.
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 2004 s. 479 var frågan huruvida en 15-åring som tillsammans och i samråd med en annan hade misshandlat en person med bl.a. knivhugg i ansikte och kropp. Händelseförloppet gick att dela upp i två delar där den tilltalade först tilldelat offret två knivhugg mot ansiktet och sedan ett knivhugg i ryggen. Prövningen avsåg det sistnämnda hugget. HD framhöll att det var oklart hur stor sannolikheten faktiskt var att knivhuggen mot målsäganden skulle leda till döden och vilken föreställning den tilltalade hyste om dödsrisken. Det tredje knivhugget ansågs emellertid typiskt sett ha inneburit en avsevärd risk för att målsäganden skulle berövas livet. När detta konstaterats uttalade HD följande: ”När gärningsmannen som här var endast 15 år kan dock detta förhållande inte som ofta annars tas till intäkt för att han varit likgiltig inför effekten av sitt handlande. Det finns inget belägg för att [den tilltalade] hade nått en sådan utveckling i sin personlighet och hade fått sådan erfarenhet att han trots sin ungdom kan jämställas med en vuxen i nu aktuellt hänseende
- NJA 2005 s. 897 NJA 2004 s. 437 NJA 2004 s. 479