2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter
Ulf Wallentheim, Joakim Zetterstedt · SvJT 2021 s. 104–121 · 1 ställe
- Ett undantag är lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, som genomförde rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (prop. 2002/03:38). 1 8 Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7). 19 Se prop. 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 20 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EUT L 239, 22.9.2000, s. 19). Se vidare avsnitt 5.1. 21 Se bl.a. Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO) s. 99 ff. samt ”Vapen vid fronten” NJA 2019 s. 909. 22 Se EU-domstolens dom i mål C-399/11, Melloni, pp. 58 och 59. 23 Se artikel 9 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser till Lissabonfördraget. 2 4 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål C-579/15, Poplawski. 25 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-60/12, Balaz angående begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. Se även Mancano, Judicial Harmonisation through Autonomous Concepts of European Union Law: The Example of the European Arrest Warrant Framework Decision, European Law Review, vol. 43, 2018, s. 69 ff. 26 Se EU-domstolens domar i mål C-182/15, Petruhhin och C-247/17, Raugevicius. I avgörandet C-897/19 PPU, I.N. ansågs en EES-medborgare omfattas av unionsrättens skydd mot icke-diskriminering. Se även NJA 2016 s. 1024 och ”Utlämningen av unionsmedborgaren” NJA 2019 s. 377. 2 7 Jfr 30 kap. 9 § RB. 28 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino, (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 29 Risk för dubbelbestraffning i strid med ne bis in idem har i NJA 2003 s. 435 ansetts utgöra hinder mot utlämning från Sverige. Frågan om en utländsk dom utgör hinder mot lagföring i Sverige prövades i RH 2000:84. Däremot har fråga uppkommit om huruvida nationella förfaranden levt upp till aktuell princip, se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-617/10, Åkerberg Fransson. 30 Beträffande Europaparlamentets ledamöter, se EU-domstolens dom i mål C-502/19, Junqueras Vies. 31 Se bl.a. 5 kap. 5–7 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 32 Se 5 kap. 8 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och 4 kap. 6 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. 33 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). 34 Inom Norden — inbegripet Danmark och Finland — är specialitetsprincipens räckvidd betydligt mindre än vad som gäller i EU-samarbetet, se Friman m.fl., avsnitt V.6.2. Principen gäller förstås även i förhållande till länder utanför EU och Norden. 35 Se Påle, Villkor för utlämning (2003) s. 290 ff. Se även EU-domstolens dom i mål C-388/08, Leymann och Pustovarov, p. 44. 36 16 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Jfr även 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen. 37 HD:s dom den 2 maj 2018 i mål B 2181-17. 38 20 kap. 3 § andra stycket och 34 kap. RB. 39 Se Friman m.fl., avsnitt IV.6.2.4. 40 C-388/08, Leymann och Pustovarov, ssk. pp. 52–59. 4 1 Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (prop. 2014/15:29). 42 Se HD:s beslut den 2 februari 2010 i mål Ö 498-10 och den 21 december 2010 i mål Ö 1851-10. 43 4 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder och 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 4 4 Prop. 2012/13:182 s. 9 f. 45 Prop. 2012/13:182 s. 27 f. 46 Jfr JK:s beslut den 18 april 2007 (dnr 4276-05-40). 47 Se 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15). Medlemsländer som ännu inte ratificerat EUkonventionen tillämpar i stället Schengenkonventionens bestämmelser. 48 Den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42). 49 Uppgift om vilken myndighet som är behörig kan hittas på det europeiska rättsliga nätverkets (EJN) hemsida, se särskilt sökfunktionen Atlas (www.ejncrimjust.europa.eu/ejn/). 50 Se artikel 5.2 i 2000 års EU-konvention. Jfr artikel 52 i Schengenkonventionen. 51 3 § förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. På länsstyrelsens hemsida finns mer information (www.lansstyrelsen.se /stockholm/samhalle) 5 2 33 kap. 6 § RB. 53 NJA 2006 s. 588. 54 Se EU-domstolens dom i mål C-108/16, Dworzecki. 55 3 § andra stycket delgivningslagen, se även NJA 2004 s. 407. 56 3 § tredje stycket delgivningslagen. En kallelse enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt får dock förenas med vitesäventyr. 57 9 kap. 7 § RB. 58 Tidsfristerna framgår av ländernas förklaringar till artikel 7.3 i europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (www.coe.int/en/web/conventions/ full-list/-/conventions/treaty/030). 5 9 Se artikel 5 i 2000 års EU-konvention och 33 kap. 9 § andra stycket RB. 60 6 § förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem. 61 I förhållande till Danmark och Finland är samarbetet med en nordisk arresteringsorder ett alternativ till den europeiska arresteringsordern. I artikeln hänvisas dock genomgående till den senare. 62 Prop. 2016/17:218 s. 250 f. 63 På regeringens hemsida finns en förteckning över möjligheten att hålla telefonförhör i olika länder (www.regeringen.se/sveriges-regering/justitiedepartementet /internationellt-rattsligt-samarbete). 6 4 2 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder, även prop. 2016/17:218 s. 250 f. Det är det andra landets lag som styr. 65 2 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 66 Jfr 4 a § lagen (1998:620) om belastningsregister. 67 Se avsnitt 5.4 om registerutdragets betydelse. 68 Frågor om överförande av verkställighet kommer att behandlas i en kommande artikel. 6 9 6 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Se även prop. 2014/15:138 s. 62 f. 70 RH 2018:4. 71 NJA 2016 s. 1024 p. 21. 72 NJA 2016 s. 1024 p. 23. 73 NJA 2016 s. 1024 p. 24. 74 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 7 5 Jfr dock EU-domstolens dom i mål C-897/19 PPU, I.N. 76 Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). 77 3 § förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 7 8 Vikten av en sådan prövning framgår av EU-domstolens dom i mål C-625/19 PPU, XD, p. 47–52. 79 Se NJA 2007 s. 337 för motsatt utgång i ett fall där åklagaren ansågs inte ha visat att andra åtgärder än häktning inte var möjliga. 8 0 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 81 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 82 Jfr NJA 2016 s. 1024. 83 2 kap. 4 och 6 §§ lagen om en europeisk utredningsorder. 84 Se dock 26 kap. 3 § tredje stycket BrB. 85 Se bl.a. NJA 1967 s. 496, NJA 1981 s. 439, RH 2012:54 och RH 2016:7. 86 Se Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. s. 523 ff. och Ulväng, Påföljdskonkurrens — Problem och principer, 2005, s. 316 ff. 8 7 NJA 2008 s. 503. 88 Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 15.8.2008, s. 32). 89 Se regeringens beslut att anta rambeslutet (Ju2008/1389/L5) och Regeringskansliets underrättelse om uppfyllande av rambeslutets åtaganden (Ju2011/3703/L5). 9 0 I förhållande till de nordiska länderna gäller en annan reglering och där kan, även om en påföljd inte har förts över till Sverige för verkställighet, en dom meddelad i ett annat nordiskt land undanröjas eller villkorligt medgiven frihet förverkas, se 14 och 21 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m.m.fotnot 17 · s. 106
Michael Bogdan · SvJT 2006 s. 601–644 · 1 ställe
- I NJA 2002 s. 130 ansökte en norsk advokat om inträde i Sveriges advokatsamfund. Enligt 8 kap. 2 § 3 st. RB skall den, som genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom EES och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, anses uppfylla kraven på kunskapsprov och erforderlig praktisk och teoretisk utbildning enligt 8 kap. 2 § 1 st. Advokatsamfundet har träffat överenskommelse med Stockholms universitet om tillhandahållande av kurser som enligt samfundets mening uppfyller kraven på ett prov som visar att den sökande har erforderliga kunskaper om den svenska rättsordningen. Den sökande norska advokaten hade inte deltagit i två obligatoriska rättegångsspel som ingått i processrättskursen och inte heller genomgått kursen om advokatens yrkesroll, vilket enligt Advokatsamfundet innebar att hon inte kunde anses uppfylla kunskapskravet. Sökanden överklagade samfundets beslut till HD, som tolkade det bakom 8 kap. 2 § 3 st. RB liggande EG/EES-direktivet så att prov inte fick krävas när det mellan den svenska och den aktuella utländska utbildningen inte förelåg några väsentliga skillnader. En jämförelse fick alltså göras mellan den svenska och den aktuella utländska utbildningen. Vad som hade upplysts om den utbildning som erfordras för att bli advokat i Norge respektive Sverige gav enligt HD vid handen att det inte förelåg sådana skillnader som gjorde att ett kompletterande prov kunde krävas. Advokatsamfundets avslag upphävdes därför och målet återförvisades till samfundet för prövning av övriga förutsättningar för bifall. 5.4 Gränsöverskridande delgivning I NJA 2004 s. 407 medgav Svea hovrätt på det cypriotiska kärandebolagets begäran att stämningsansökan skulle delges det ukrainska svarandebolaget genom kärandens försorg. Käranden inkom med olika handlingar enligt vilka stämningen mottagits av det uppgivna svarandeombudet, översänts till svarandens adress i Ukraina respektive överlämnats till och mottagits av en person med registratorsuppgifter hos svaranden. För det fall hovrätten inte skulle anse att svaranden behörigen delgivits hemställde käranden att hovrätten skulle återta ansvaret för delgivningen. Hovrätten fann att delgivning inte skett på föreskrivet sätt och att hovrätten saknade förutsättningar att återta ansvaret för delgivningen. Målet skulle därför skrivas av. Käranden överklagade till HD, som undanröjde hovrättens beslut och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt behandling. I den föredragande revisionssekreterarens betänkande, som HD la till grund för sitt beslut, noterades att det i målet inte förelåg någon utredning om ukrainsk delgivningsrätt och att det därför inte var visat att delgivning i Ukraina skett enligt det landets lag, se 5 § 1 st. delgivningslagen (1970:428). De genomförda åtgärderna fick däremot anses motsvara delgivning enligt 13 § delgivningslagen, så att det fick anses visat att svaranden blivit delgiven i enlighet med svensk rätt. 5.5 Skiljemannaförfarande 5.5.1 Tillämplig lag för skiljeavtal och skiljeförfarande Lagen (1999:116) om skiljeförfarande trädde i kraft den 1 april 1999, då den ersatte bl.a. lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar. Enligt övergångsreglerna tillämpas den äldre lagen om skiljeförfarandet har inletts före ikraftträdandet eller, såvitt angår verkställighet av en utländsk skiljedom, om ansökan om verkställighet har gjorts före ikraftträdandet.Civilprocess- och exekutionsrätt · p. 11 · s. 635