Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20181 hänvisning
Rättsfall
NJA 2004 s. 354
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 354
BibTeX
@misc{nja-2004-s-354,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 354}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
12 hänvisningar i 8 artiklar · 12 stycken/fotnoter
Påföljdsbestämning i narkotikamål2 hänvisningar
- NJA 2004 s. 354: En person dömdes för innehav av 788 tabletter ecstasy samt för en del i sammanhanget mindre betydelsefull brottslighet. Det rörde sig om en tämligen passiv förvaring för annans räkning. Påföljden bestämdes till fängelse två år sex månader, vilket får bedömas som ett milt straff med hänsyn till den stora mängden narkotika och den praxis som tillämpades då.
- Den reflektionen kan göras, att HD har varit lyhörd för lagstiftarens efter hand skärpta syn på narkotikabrottsligheten. Detta är i och för sig helt naturligt. I HD:s praxis har dock mängdrekvisitet i en del fall getts en ganska stor betydelse trots innebörden av främst 1981 års lagstiftning. I och för sig har HD i flera rättsfall, se t.ex. NJA 2004 s. 354 och NJA 2008 s. 653, framhållit att man måste iaktta försiktighet med att fastställa och tillämpa generella schabloner avseende sort och mängd narkotika som grund för straffvärdebedömningen i enskilda fall. Det framstår emellertid inte som om HD i sitt eget dömande, i vart fall inte genomgående och fullt ut, har varit tillräckligt försiktig. I linje med detta ligger att underdomstolarna knappast — fram till mitten av år 2011 — hade tagit något starkt intryck av dessa uttalanden. Möjligen kan detta tillskrivas det förhållandet att HD inte på ett tydligt sätt hade beskrivit en resonemangsmodell för underdomstolarna.
Högsta domstolen revolutionerar narkotikabrotten1 hänvisning
Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Se även NJA 2004 s. 354 enligt vilket motsvarande hänsyn som enligt 23 kap. 5 § brottsbalken i vissa fall skall tas även i fall där den tilltalade döms såsom ensam gärningsman (varför bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken — enligt HD — formellt inte är tillämplig). I målet var fråga om en person som dömts som gärningsman för grovt narkotikabrott samtidigt som hans roll i narkotikahanteringen i vidare mening (omsättning etc.) varit relativt begränsad. Det skulle möjligen kunna ifrågasättas om inte de hänsyn som enligt HD skall tas skulle kunna sägas följa direkt av 23 kap. 5 § brottsbalken; med den tolkning HD gör av bestämmelsen blir dess tillämplighet beroende av hur åklagaren skär till åtalet mot en viss individ.
- Frågan om rubricering av innehav av i första hand 788 tabletter ecstasy behandlades i NJA 2004 s. 354. I målet betonade HD framför allt att det finns skäl att iaktta försiktighet med att låta art- och mängdresonemang bli ensamt utslagsgivande vad gäller gränsen mellan normalbrott och grova brott. Härvid framhölls särskilt att det vad gäller allvarlig narkotikabrottslighet inte är ovanligt att gärningar som i och för sig skulle kunna ses som medverkansgärningar lagförs som självständiga brott varför bestämmelsen i 23 kap. 5 § brottsbalken inte är tillämplig. Detta betyder att det är viktigt att man vid rubriceringen (och straffvärdebedömningen) tar hänsyn inte bara till arten och mängden utan också till den roll som gärningsmannen har haft när det gäller narkotikahanteringen sedd i ett litet större perspektiv. I målet fann HD att brottet med hänsyn till framför allt arten och mängden var att bedöma som grovt.
- I NJA 2004 s. 354 behandlades straffmätningen vid grovt narkotikabrott (avseende 788 ecstasytabletter). Som ovan nämnts (se avsnitt 4.2.2) framhölls att man vid rubriceringen inte bara kan bygga på artoch mängdresonemang utan också måste ta hänsyn till den tilltalades roll i omsättningen av narkotikan. Detta har, också om det inte framgår särskilt tydligt av domen, också ha påtaglig betydelse för straffvärdebedömningen. Med hänsyn till att art och mängd trots allt blivit avgörande för rubriceringen fanns enligt HD skäl till viss försiktighet med att tillmäta dessa omständigheter ytterligare betydelse inom ramen för den tillämpliga straffskalan. Visst genomslag ansågs dock dessa faktorer kunna få också inom ramen för straffskalan för grovt brott. I målet sänkte HD det utdömda straffet från fyra år och sex månader (vilket ligger i linje med vad som anges i tabellform i t.ex. Martin Borgeke & Georg Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 2009 s. 655) till två år och sex månader. Domen bör, trots att det i straffvärdedelen talas mycket om mängd och art, förstås så att den ganska påtagliga skillnaden mellan underrätterna och HD beror på att HD tillmätt den tilltalades roll i hanteringen större betydelse och därmed varit mer återhållsam med att bygga på renodlade art- och mängdresonemang. (Jfr angående fallet även ovan avsnitt 3.2.3.)
Påföljdskonkurrens - problem och principer1 hänvisning