Rättsfall
NJA 2004 s. 34
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2004 s. 34
BibTeX
@misc{nja-2004-s-34,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2004 s. 34}},
year = {2004},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 4 artiklar · 8 stycken/fotnoter
Straffbar oaktsamhet1 hänvisning
Om straffrättslig oaktsamhetsbedömning vid frivillig verksamhet förknippad med förhöjd risk3 hänvisningar
- En frågeställning som är särskilt intressant i detta sammanhang är bedömningen av det fall att gärningsmannen förhållit sig till en praxis som utformats inom en viss lokal organisation, men det senare visar sig att denna praxis är bristfällig. Frågan aktualiserades i NJA 2004 s. 34 där en värnpliktig drunknat i ett vattenhinder på en stridshinderbana under en militär övning. HD fann här att den tilltalade inte kunde klandras. Grunden var dels att ansvaret för att vattenhindret kom att genomföras i enlighet med en på reglementet utbildad praxis och delvis i strid med grunderna för säkerhetsbestämmelserna inte i första hand bör läggas på den för dagen utsedde övningsledaren för stridshinderbanan, dels att de säkerhetsbestämmelser som den tilltalade förutsattes tillämpa var förhållandevis svårtolkade.
- Även om man godtar HD:s position torde därför en distinktion behöva göras utifrån vilken typ av organisation det är fråga om, eftersom detta kan påverka de krav som kan ställas på enskilda aktörer verksamma inom organisationen. I vissa fall är den klart hierarkisk med bl.a. centraliserad utbildning (s.k. ”utbildningsmonopol”), t.ex. polisen eller militären. Bedömningen av de krav som bör ställas på t.ex. en polisman bör då endast relateras till den nationella utbildning som tillämpas. Om en polisman sålunda följt den modell som lärs ut på den nationella utbildningen, t.ex. beträffande användningen av våld, så bör han, även om det efteråt visat sig att just denna modell varit bristfällig, normalt inte klandras. Man kan alltså med hänvisning till utbildningsmonopolet inte gärna kräva att den enskilde aktören tillämpar annan kunskap än den som lärs ut inom organisationen. Denna utgångspunkt kan möjligen förklara utgången i NJA 2004 s. 34.
- Här torde också omständigheter som de tillämpliga säkerhetsföreskrifternas karaktär, t.ex. att de är komplicerade och svårtolkade, kunna beaktas (se även NJA 2004 s. 34). Av betydelse blir då den kunskap som gärningsmannen utifrån sitt livsområde borde ha haft. Det framstår följaktligen knappast orimligt att av sådana yrkesverksamma personer, t.ex. i de fall som diskuteras här, som utgångspunkt kan begäras att de känner till innehållet i centrala föreskrifter och handlingsmodeller på livsområdet ifråga. En bedömningsgrund kan vara innehållet i den utbildning som han erhållit, men denna kan inte vara avgörande. Också erfarenheten bör tillmätas relevans. En guide/instruktör som åtagit sig ledaruppgifter inom området torde t.ex. normalt ha läst facklitteratur på området och äga en inte obetydlig kunskap och erfarenhet om att röra sig i bergsterräng och på glaciärer. Det torde normalt inte heller vara orimligt att förvänta sig att en person som är verksam inom området känner till den praxis som gäller internationellt eller i ledande branschorganisationer (t.ex. Svenska Bergsguideorganisationen).
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 2004 s. 34 prövades om en övningsledare genom att underlåta att vidta tillräckliga säkerhetsåtgärder gjort sig skyldig till arbetsmiljöbrott alternativt vållande till annans död när en värnpliktig drunknat i ett vattenhinder på en stridshinderbana. I målet gjorde HD inledningsvis vissa uttalanden av generellt intresse avseende arbetsmiljöansvaret. Domstolen framhöll sålunda:
- Ett tredje mål på samma tema är NJA 2004 s. 126 i vilket fråga var om en person som skadade sin hand i en limspridningsmaskin på en parkettfabrik. I målet ansågs en platschef ha haft både arbetsmiljöansvar och varit oaktsam varför han fälldes till ansvar för arbetsmiljöbrott. Eftersom det i den del där det ansågs ha brustit — nämligen i säkerhetsinstruktioner för rengöringsarbetet — inte fanns någon tydlig delegering låg ansvaret, i linje med de allmänna tumregler som ovan behandlats i anslutning till NJA 2004 s. 34, kvar på platschefen. Med hänsyn till att platschefen, efter att ha fått kännedom om en tidigare olycka, inte vidtog några åtgärder utan förlitade sig på att andra skulle vidta de åtgärder som erfordrades fick han anses ha varit oaktsam. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att platschefen bort kunnat lita på att den tekniske chefen, också i frånvaro av en uttrycklig delegering, skulle ansvara för de i målet aktuella arbetsmiljöfrågorna.
- NJA 2006 s. 346 NJA 2005 s. 33