Rättsfall

NJA 2003 s. 486

Citera

NJA 2003 s. 486

BibTeX

@misc{nja-2003-s-486,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2003 s. 486}},
  year         = {2003},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 8 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Utrymmesbrist — om straffet för mord1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2025 s. 606–616 · 1 ställe

Se prop. 2018/19:138. 1 0 NJA 2023 s. 29 (I) punkten 83. Uttalandet kan knappast förstås på annat sätt än 1) att 18 år kan komma i fråga som tidsbestämt straff och 2) även att strafftiden kan bestämmas någonstans i intervallet 16–18 år. Såsom varande ett obiter dictum kan man emellertid inte tillmäta detta isolerade uttalande något tyngre prejudikatvärde. 1 1 Prop. 2018/19:138 s. 17. 12 Se ang. 1989 års omfattande påföljdsreform SOU 1980:1, 1981:92, 1986:13–15 och 1988:7 samt prop. 1987/88:120. Se vidare Thomas Pettersson, Rationella reformer? i SvJT 2025 s. 1 som ytterst förtjänstfullt övergripande beskriver och kommenterar utvecklingen på området de senaste 35 åren. Jag ser hans genomgång och slutsatser som en varning för riskerna med förenklingar och bristande balans mellan de komponenter som tillsammans bygger ett sofistikerat och hållfast system. Jfr också Gustaf Almkvist och Erik Svensson, Nedslag i straffet moderna idéhistoria i SvJT 2025 s. 34 samt Stefan Johansson, Tankar om straffrätt och politik i SvJT 2025 s. 49 som kan sägas vara med på samma ”varningståg”. Axel Holmgren uttalar i Perspektivskifte i straffrättspolitiken — plus ca change? i SvJT 2025 s. 62 att det verkar som att när det gäller brott och straff finns en egen uppsättning regler som gäller och som grundas på ett slags magiskt tänkande där det empiriska stödet för framgång är i bästa fall undermåligt och i värsta fall obefintligt och avslutar med att förnuft och vetenskap är satta på undantag. Varningarna i de tidigare nämnda uppsatserna spetsas här onekligen till. 13 Prop. 2018/19:138 s. 34. 1 4 Se prop. 2018/19:138 s. 5 f., prop. 2013/14:194 s. 5 f. och prop. 2008/09:118 s. 18 f. 15 I denna artikel utgår jag från att den tilltalade är gärningsman och att det är frågan om ett fullbordat brott. Något som inte alls berörs i denna artikel är behovet av nyansering när någon ska dömas för medhjälp, förberedelse, stämpling eller försök till mord. Inte heller berörs frågan om omständigheter utanför gärningen, t.ex. betydelsen av gärningsmannens person (29 kap. 5 § brottsbalken). 16 Prop. 2018/19:138 s. 20 f. och jfr s. 32 f. 1 7 Prop. 2018/19:138 s. 28. 1 8 Jfr NJA 2003 s. 486 där det har ansetts godtagbart att en försvårande omständighet förts in på annat sätt i processen (än som ett moment i gärningsbeskrivningen). Det måste ses som ett undantag från en huvudregel. 19 Det kommer inte minst till uttryck i direktiven till Straffreformutredningen (dir. 2023:115). 20 De citerade formuleringarna är hämtade från Straffreformutredningens direktiv dir. 2023:115 s. 7, men uttrycken eller liknande uttryck förekommer även i förarbeten och i andra sammanhang. 21 Se Erik Svensson, Straffvärdebegreppet och lagstiftarens överjag i SvJT 2025 s. 81. 2 2 Detsamma gör Linnea Wegerstad, Premisser för en höjd repressionsnivå och nyanserad straffmätning i SvJT 2025 s. 130. Det hon — delvis med hänvisning till Cyrus Tata — säger om att påföljdsbestämning i verkligheten är en social process som innebär tolkning och meningsskapande och att det betyder att rättsregler inte tillämpas i ett vakuum och att relevanta omständigheter konstrueras genom processen och i relation till de yrkeskulturer som är involverade i påföljdsbestämningen, är av största intresse. Och det handlar — enligt henne — om att ”ta betydelsen av kontexten och det vi brukar benämna omständigheterna i det enskilda fallet på allvar”. Det är bra sagt!fotnot 9 · s. 608

Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet på straffrättens område1 hänvisning

Hanna Hallonsten, Petter Asp · SvJT 2022 s. 421–431 · 1 ställe

digheter och straffvärdeomständigheter. Om vi backar i tiden kan frågan sägas ha gällt kraven på gärningsbeskrivningens utformning. Frågan om utformningen av gärningsbeskrivningar är visserligen notoriskt besvärlig, bl.a. med hänsyn till att den alltid måste ses i relation till hur de relevanta straffbestämmelserna är utformade samt till att den har åtminstone två lager (som återspeglas i följande frågor ”vad måste man ange för att det ska vara möjligt att döma för visst brott?” och ”vad bör man ange för att göra förutsättningarna för processen så goda som möjligt?”). Om man utgår från standardlitteraturen på området så torde emellertid utgångstipset kunna sägas ha varit att straffvärderelevanta faktorer inte behövde anges i gärningsbeskrivningen medan motsatsen gällde gradindelningsfaktorer. Sedan NJA 2003 s. 486 har problemet kommit i delvis ny belysning och det har åtminstone till viss del förflyttats från gärningsbeskrivningens innehåll till vad åklagaren behöver — som ett minimum — ta upp vid en huvudförhandling eller annars beröra i processen. Och frågan kan då ställas hur den uppdelning som görs mellan gradindelningsomständigheter och straffvärdeomständigheter går ihop med Högsta domstolens envisa betonande av sambandet mellan straffvärdebedömning och gradindelning.Ökat fokus på enhetlig rättstillämpning — exemplet påföljdsbestämning · p. 23 · s. 427

Prejudikatbildning i straffvärdefrågor1 hänvisning

Gustaf Almkvist · SvJT 2022 s. 464–473 · 1 ställe

Numera får det sägas vara klart att det åtminstone måste aktualiseras vid huvudförhandlingen att ett brott skulle kunna vara av en viss högre grad för att domstolen ska kunna tillämpa straffskalan som är knuten till den högre graden; den tilltalade måste få tillfälle att bemöta sådant som är till hans eller hennes nackdel. I det omdiskuterade avgörandet NJA 2003 s. 486 har HD uppställt samma krav för att domstolen ska få beakta en viss kvalifikationsgrund. Även om kvalifikationsgrunden inte utgör en del av det som behöver åberopas enligt 30 kap. 3 § rättegångsbalken måste den tilltalade få tillfälle att bemöta argument för dess tillämplighet, tycks vara en vanlig uppfattning.Den förrättsligade straffmätningens konsekvenser i enskilda mål · p. 5 · s. 471

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning - fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion3 hänvisningar

Malou Andersson · 2016, s. 1–2035 · 3 ställen

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

Frågan om innebörden av rätten enligt artikel 6.3 a för den som blivit anklagad för brott att ”i detalj underrättas om innebörden och grunden för anklagelsen mot honom” har aktualiserats i några mål. I NJA 2003 s. 486 meddelade HD s.k. prejudikatsfrågedispens (54 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken) beträffande frågan om hovrätten ”till grund för sin bedömning av om ett våldtäktsbrott varit att anse som grovt kunnat lägga andra försvårande omständigheter än dem som den tilltalades motparter åberopat som gärningsbeskrivning”.Artikel 6: Rätten till en rättvis rättegång · p. 21 · s. 376

Insiderbrott — några anteckningar i anslutning till senare års praxis1 hänvisning

Nils Sjöblom · SvJT 2012 s. 384–400 · 1 ställe

Dom av den 23 december 2009 i mål C-45/08, Spector Photo Group och Van Raemdonck. Rättsfallet kommenteras av Sjöman i JT 2009–10 s. 672 ff. samt av Knuts i JT 2010–11 s. 683 ff. 1 2 Se t.ex. Jacobson och Lycke i Europarättslig tidskrift 2005:2 s. 306 f. I både RH 2007:79 och RH 2009:29 inleder tingsrätten sina domskäl med det felaktiga konstaterandet att en förutsättning för ansvar är att den tilltalade har utnyttjat insiderinformation. I RH 2007:79 tillämpades 2 § 1 insiderstrafflagen som i nu berört avseende inte skiljde sig från 2 § MmL. 13 Riksåklagarens överklagande, se AM 2010/0129 (2011-01-17). Den 14 november 2011 meddelades prövningstillstånd. Se Högsta domstolens beslut i mål B 360-11. Se beträffande hithörande frågor bl.a. NJA 2003 s. 486, RH 2000:33, Fitger, Rättegångsbalken (uppdaterad senast den 15 maj 2011, Zeteo) kommentaren till 30 kap. 3 § och 45 kap. 4 § första stycket 3, Nordh, Processens ram i brottmål — Om gärningsbegreppet, ändring och justering av åtal m.m., 2 uppl., Uppsala 2006, s. 38, Heuman i JT 2005–06 s. 563 ff. och Victor i JT 2006–07 s. 760. 14 Prop. 1990/91:42 bl.a. s. 41. 15 Prop. 1999/2000:109 s. 52 f. och 81. 16 Prop. 2004/2005:142 s. 37 ff. och 182 ff. 17 Kommissionens direktiv 2003/124/EG av den 22 december 2003 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG när det gäller definition och offentliggörande av insiderinformation och definition av otillbörlig marknadspåverkan. 18 Prop. 2004/2005:142 s. 55 f. och SOU 2004:69 s. 75 f. 1 9 Stattin i JT 2008–09 s. 668. 2 0 Riksåklagarens överklagande, se AM 2008/0366 (2008-02-01). Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i målet. Se Högsta domstolens beslut i mål B 587-08 (2008-04-18). 2 1 Prop. 1990/1991:42 s. 83. 22 Prop. 1999/2000:109 s. 81 23 Prop. 2004/05:142 s. 162. 24 Kommentaren s. 187. 2 5 Prop. 2004/2005:142 s. 66. 2 6 Prop. 1999/2000:109 s. 58. 27 Se bl.a. B 7638-09. 28 Domen överklagades inte till Högsta domstolen. 2 9 B 4911-09 och B 422-09 överklagades av de tilltalade till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Se Högsta domstolens beslut i mål B 3100-10 (2010-09-08) och B 5821-10 (2011-03-24). 30 B 174-08 överklagades av den tilltalade till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Se Högsta domstolens beslut i mål B 2116-09 (2010-02-15). 31 Se bl.a. B 422-09. Jfr af Sandeberg i JT 2002–03 s. 878 f. 3 2 Domen överklagades av den tilltalade till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd. Se Högsta domstolens beslut i mål B 1276-08 (2009-04-30). 33 Domen överklagades inte till Högsta domstolen. 3 4 Se bl.a. Asp i JT 2004–05 s. 385 ff., Jareborg i JT 2004–05 s. 811 ff., Borgeke i JT 2008–09 s. 283 ff., Ulväng i SvJT 2005 s. 1 ff. samt Asp i SvJT 2010 s. 926 f. 35 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, Uppsala 2010, s. 321 ff. 36 Endast följder och omständigheter är av intresse vid en diskussion om vad uppsåt är. Se om handlingsbegreppet i Asp m.fl., a.a., s. 81 ff. och 309. Jfr dock Berggren m.fl. Brottsbalken (senast uppdaterad den 1 januari 2011, Zeteo) kommentaren till 1 kap. 2 § första stycket samt Wennberg och Leijonhufvud, Straffansvar, åttonde uppl., Stockholm 2009, s. 60 f. och 67. 37 Avsiktsuppsåt kan betraktas som ett specialfall av insiktsuppsåt respektive likgiltighetsuppsåt. Om gärningsmannen ser följden som praktiskt taget säker och samtidi gt ser följden som sitt syfte kan han sägas ha avsiktsuppsåt som specialfall av insiktsuppsåt. Avsiktsuppsåt som specialfall av likgiltighetsuppsåt föreligger om gärningsmannen insett risken för att en viss följd skulle inträffa samtidigt som han ser följden som sitt syfte, se Asp m.fl., a.a., s. 323 f., Ulväng i SvJT 2005 s. 2 och 4 not 8, Jareborg i JT 2004–05 s. 811 ff. Jfr Löfmarck, a.a., s. 65 ff. 38 Se beträffande dessa frågor bl.a. NJA 1907 s. 471, 1956 s. 533, 1970 s. 240, 1978 s. 607, 1979 s. 62, 1985 s. 281, 1991 s. 471, 1999 s. 485, SvJT 1970 rf s. 10, SOU 1988:7 s. 163 ff., Berggren m.fl., a.a., kommentaren till 1 kap. 2 § första stycket och 24 kap. 9 §, Wennberg och Leijonhufvud, a.a., s. 69 ff., Asp m.fl., a.a., s. 390 ff., Fer neman-Heurgren i SvJT 1986 s. 119 ff., Löfmarck i JT 1989–90 s. 667 ff. och Wennberg i JT 1991–92 s. 114. 39 Prop. 1990/91:42 s. 85. Se även kommentaren s. 185 f. och jfr ingressats 18 och artikel 4 i marknadsmissbruksdirektivet. Beträffande den subjektiva täckningen av normativa rekvisit, se bl.a. Asp m.fl., a.a., s. 388 ff. och Thornstedt, Om rättsvillfarelse — En straffrättslig undersökning, Stockholm 1956, s. 287 ff. Jfr dock Wennberg och Leijonhufvud, a.a., s. 68. 4 0 Här kan också hänvisas till Svea hovrätts mål B 2080-06 (2007-09-13) där 2 § i insiderstrafflagen tillämpades. 41 Se B 4911-09 och B 174-08. 42 Enligt 2 § första stycket 3 förordning (2007:972) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten handläggs mål som avser MmL av Ekobrottsmyndigheten. 43 Se t.ex. af Sandeberg i JT 2002–2003 s. 878 f. och Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, Stockholm 2010, s. 165. 44 SOU 1970:38 s. 46 f. och prop. 1971:130 s. 12. 4 5 Ds 2000:4 s. 46 f., prop. 1999/2000:109 s. 40 f., SOU 2004:69 s. 60 ff. och prop. 2004/2005:142 s. 41 ff. Jfr af Sandeberg i JT 2002–03 s. 879 ff., Samuelsson i JT 2003–04 s. 261 ff. samt Jacobsson och Lycke i Europarättslig tidskrift 2005:2 s. 311 f. 46 Proposal for a REGULATION OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on insider dealing and market manipulation (market abuse). Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on criminal sanctions for insider dealing and market manipulation. Dokumenten finns tillgängliga på webbadressen http://ec.europa.eu /internal_market/whatsnew_en.htm (2011-11-23).fotnot 11 · s. 386

Om tolkning av åklagarens gärningsbeskrivning. Ett gammalt rättsfall i ny belysning (NJA 1978 s. 291)1 hänvisning

Björn Molin · SvJT 2011 s. 630–636 · 1 ställe

NJA 2008 s. 1066; Fitger under not 1; Nordh, Robert, Praktisk process II, 2002, s. 38 f. En dom som tingsrättens i 1978 års fall hade idag ansetts strida mot Europakonventionen även om man liksom HD hade godtagit att gärningsbeskrivningen omfattade culpa. I ett fall som 1987 års fall hade det däremot inte stått i strid med Europakonventionen att döma för vårdslös skatteuppgift eftersom den tilltalade hade fått bemöta de omständigheter som kunde grunda ansvar för sådant brott (jfr NJA 2003 s. 486 och Europadomstolens dom 2002-02-21 i målet Sipavičius mot Litauen).fotnot 8 · s. 635

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 2 ställen