Rättsfall

NJA 2003 s. 361

Citera

NJA 2003 s. 361

BibTeX

@misc{nja-2003-s-361,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2003 s. 361}},
  year         = {2003},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter

Påföljdsbestämning i narkotikamål1 hänvisning

Martin Borgeke · SvJT 2013 s. 1–70 · 1 ställe

NJA 2003 s. 361: En person, som för en annan persons räkning hade mottagit förseglade paket, fick efter mottagandet reda på att de innehöll narkotika och överlämnade fyra dagar senare paketen till polisen efter att först ha talat om för den, för vilken han förvarade paketen, att han vägrade förvara dem och förgäves ha sagt åt denna att hämta dem. Det rörde sig om 4 274 gram heroin. Enligt HD borde den tilltalade omedelbart ha tagit kontakt med polisen när han hade fattat misstankar om att paketen innehöll narkotika och i vart fall sedan han fått visshet om detta. Med tanke på risken för repressalier tillgodoräknades han dock ett visst rådrum. Vid en samlad bedömning ansåg HD att tidsutdräkten inte var sådan att den skäligen borde föranleda ansvar. Den tilltalade frikändes alltså.NJA 1981 s. 1076: Avgörandet innebär att konkreta föremål som har · p. 48 · s. 24

Högsta domstolen revolutionerar narkotikabrotten1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2011 s. 659–668 · 1 ställe

Den jämförelse som Högsta domstolen gör illustrerar alltså sammantaget att tabellerna inte på ett rimligt sätt återspeglar ”de generella farlighetsbedömningar som Högsta domstolen har gjort av olika preparat” och den tydliggör också att det, när missbruksdoser anges i ungefärliga mängder, blir mycket stora skillnader beroende på om man räknar högt eller räknar lågt (skillnaderna tilltar ju högre upp i tabellen man kommer). Som redan framhållits finns det med anledning av Högsta domstolens avgörande skäl att se över tabellerna och, till dess detta är gjort, använda dem med de av Högsta domstolen påtalade skevheterna i minnet. Allmänt kan också sägas att jämförelsen illustrerar vikten av att domstolarna tar sin uppgift att göra straffvärdebedömningar på allvar; sådana extrema olikheter i bedömning som uppstått när det gäller mefedron hade knappast kunna uppstå om inte straffmätningen avseende narkotikabrott varit så mekanisk (jfr NJA 2003 s. 361).Tabellernas tillförlitlighet och representativitet · p. 16 · s. 665

Svensk rättspraxis3 hänvisningar

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 3 ställen

Suum cuique — om påföljdsbestämning och behovet av påföljdspraxis1 hänvisning

Magnus Ulväng · SvJT 2006 s. 828–841 · 1 ställe

Det skall noteras att det i ”Borgeke” framhålls att riktlinjerna kan behöva korrigeras beroende på om den tilltalade intar ställning av huvudman eller endast medverkat i mindre mån, se Sterzel & Borgeke 2005 s. 464 f. Det har under senare år kommit en rad intressanta rättsfall på detta område, vilka delvis finns refererade i ”Borgeke”. I NJA 2005 s. 453 framhöll HD vikten av att domstolarna inte enbart fäster avseende vid mängd- och artresonemang, varvid straffet sänktes från 4 år och 6 månader till 2 år och 6 månader (se Sterzel & Borgeke 2004 s. 472 f. och 482). I NJA 2003 s. 361 bedömde TR straffvärdet för viss hantering med ett parti heroin vara 5 år (7 år enligt den lagfarne domaren som var skiljaktig). I HovR sänktes straffet till fängelse i 4 månader och i HD frikändes den tilltalade. Fallet var särpräglat, men illustrerar hur olika omständigheter (drastiskt) kan påverka straffmätningen. I NJA 2005 s. 238 konstaterade HD att straffvärdet för bro tt bestående i brukande av narkotika inte bör differentieras med hänsyn till narkotikans grad av farlighet (Se Sterzel & Borgeke 2005 s. 482 f.).fotnot 22 · s. 839