Rättsfall
NJA 2003 s. 285
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2003 s. 285
BibTeX
@misc{nja-2003-s-285,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2003 s. 285}},
year = {2003},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
8 hänvisningar i 5 artiklar · 8 stycken/fotnoter
- Jfr tidigare avgöranden, bl.a. NJA 1994 s. 654, NJA 2002 s. 88, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 och NJA 2010 s. 112.
- Jfr t.ex. NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862. Märk att kammarrätten kommit till motsatt resultat och att delade meningar förekom i Regeringsrätten; om något klart misstag var inte fråga.
Ren ekonomisk skada2 hänvisningar
- Se även NJA 1994 s.194, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862, NJA 2010 s. 112 särskilt punkt 5 där det bl.a. konstateras att enligt SvSkL3 kap. 2 § 1: ”ska en kommun ersätta ren förmögenhetsskada om den vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar. I förarbeten och praxis har uttalats att det inte räcker att en domstols eller en myndighets bedömning varit felaktig för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Endast uppenbart oriktiga bedömningar ska i sådana fall anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i” SvSkL 3:2. Mycket liknande fraser återfinns t.ex. i den svenska justitiekanslerns beslut av 2011' 12-30, Dnr 5981-10-40: ”Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses” i SvSkL 3:2
- NJA 2003 s. 285 s. 134
Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning
- Jfr Bengtsson-Strömbäck, Skadeståndslagen (2 uppl. 2006) s. 95 f. med hänvisning bl.a. till NJA 2003 s. 285.
- NJA 2005 s. 443 gällde en skadeståndstalan av staten mot konkursförvaltare på grund av underlåtenhet att väcka talan om återvinning och att höra staten såsom särskilt berörd borgenär i återvinningsfrågan. I det förra avseendet ogillades talan, varvid HD bl.a. framhöll att den rent juridiska bedömning som förekommit inte varit uppenbart felaktig — en regel motsvarande den som tillämpas beträffande liknande fel av domstolar och andra myndigheter (se bl.a. NJA 2003 s. 285). Att underlåta att höra staten före beslutet ansågs däremot som oaktsamhet, och HD:s majoritet ansåg förvaltaren skadeståndsskyldig enligt 17 kap. 1 § konkurslagen, varvid det dock jämkades till hälften enligt 1 st. andra meningen med hänsyn till statens underlåtenhet att själv vidta åtgärder med anledning av en anteckning i förvaltarberättelsen som visade möjligheten till återvinning. — Kravet på uppenbart fel för att skadestånd skulle utgå vid juridiska bedömningar kan tänkas få betydelse för advokaters ansvar för liknande fel mot klienter; här kan dock avtalsförhållandet tänkas innebära en viss skärpning av culpaansvaret. I vart fall lär denna milda bedömning inte vara lika motiverad vid förbiseenden från advokatens sida, t.ex. när han inte beaktar ett tillämpligt lagrum eller ett avgörande prejudikat. När det gäller misstag av domstolarna, lär förbiseenden bedömas strängare än felaktig lagtolkning.