Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- I NJA 2003 s. 268 ansågs ny lag inte vara lindrigare än den lag som gällde vid gärningen, men nya och för de tilltalade förmånligare principer för uppsåtstäckning tillämpades likväl i relation till gärningen (se vidare nedan avsnitt 4.2.4).
- Kravet på uppsåt eller oaktsamhet vid varusmuggling behandlades i NJA 2003 s. 268. Fråga var om fyra personer som hade fört med sig vissa tekniska komponenter utan att anmäla (bolaget hade tillstånd att använda ett förenklat förfarande av innebörd att det fick förfoga över godset också innan tull och andra skatter och avgifter fastställts) det vid ankomst till Arlanda. Gärningen hade förövats under tid då varusmugglingslagen (1960:418) gällde. HD fann med hänsyn till att förutsättningarna för straffbarhet och straffskalorna var desamma enligt de nya bestämmelserna i lagen (2000:1225) om straff för smuggling att gärningen skulle prövas enligt äldre lagstiftning. Med denna utgångspunkt konstaterade sedan HD att den tidigare ordningen (se NJA 1985 s. 281 I och II) enligt vilken förekomsten av tull- eller avgiftsplikten eller import- eller exportrestriktion inte behöver vara täckt av uppsåt ändrats genom den nya lagstiftningen, dvs. genom lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Enligt förarbetena skall nämligen vanliga uppsåtsregler gälla vilket betyder att gärningsmannen inte kan fällas till ansvar för uppsåtligt brott om han eller hon är okunnig om eller har en felaktig uppfattning om bakomliggande bestämmelser (varvid uttryckligen angetts att rättstillämpningen ”inte längre kan anses bunden av 1985 års avgöranden”). HD fann mot denna bakgrund att vad som uttalats i anslutning till gällande smugglingslag ledde till en för de tilltalade mer gynnsam bedömning och därför borde ”tjäna till ledning även när det som nu gäller att pröva frågan om uppsåt till brott begångna före den nya lagstiftningens ikraftträdande (jfr NJA 1990 s. 722)”. De tilltalade — som utgått ifrån att de kunnat utföra anmälan på annan plats än Arlanda — ansågs därför inte kunna fällas till ansvar för uppsåtligt brott. Deras gärning ansågs emellertid vara oaktsam varför de fälldes enligt 5 § första stycket 1 men. varusmugglingslagen (1960:418).
- I NJA 2003 s. 268 beaktades vid straffvärdebedömningen avseende brott mot varusmugglingslagen (1960:418) vissa särskilda omständigheter (bl.a. att de tilltalade försökt att anmäla införseln, att de saknat eget intresse av att inte tillkännage godset och att de senare också anmält införseln hos tullen på annan ort) i mildrande riktning.