Rättsfall

NJA 2002 s. 261

Rättskälldiskussion

Citera

NJA 2002 s. 261

BibTeX

@misc{nja-2002-s-261,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2002 s. 261}},
  year         = {2002},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Anders Victorin · SvJT 2005 s. 412–436 · 1 ställe

5.1 Marknadsvärde för specialfastigheter. I NJA 2002 s. 45 ställdes Högsta domstolen inför det mera filosofiska problemet hur värdet av en fastighet som egentligen endast kan användas av en enda person skall beräknas. Det var frågan om specialfastigheter utan taxeringsvärde och som användes av AB Storstockholms Lokaltrafik (SL) för uppställning av tunnelbanevagnar, för banmaterial m.m. Enligt plan fick fastigheterna endast användas för det ändamålet. Det var frågan om tillämpning av reglerna i 13 kap. 11 § 2 st. jordabalken om bedömning av markvärdet vid omprövning av tomträttsavgäld — då skall värdet av marken läggas till grund för beräkningen och avgälden och vidare skall härvid hänsyn tas till ändamålet vid upplåtelsen och de närmare föreskrifter som skall tillämpas i fråga om fastighetens användning och bebyggelse. Enligt rättspraxis skall utgångspunkten tas i fastighetens marknadsvärde i avröjt skick (NJA 1975 s. 385 och 1976 s. 562). HD fann emellertid att fastigheten kunde åsättas ett marknadsvärde, eftersom, om den bjöds ut, SL skulle vara intresserad att förvärvad den. — SL:s (högst berättigade) invändning att SL i så fall endast skulle vilja betala ett symboliskt pris ansågs inte kunna godtas. Det fanns även andra tänkbara förvärvare med anknytning till tunnelbaneverksamheten. Eftersom därmed fastigheten hade ett marknadsvärde, skulle det enligt domstolens mening motsvara ett försiktigt uppskattat industritomtvärde. 5.2 Ränteberäkning vid betalning av tomträttsavgäld efter omprövning. I NJA 2002 s. 261 gällde frågan en tvist om beräkning av tomträttsavgäld. Tomträttshavaren medgav efter stämning kommunens krav på avgäld. Kommunen krävde ränta på förfallna belopp som utgjorde mellanskillnaden mellan ny och dittills utgående avgäld jämte ränta från respektive förfallodag enligt 6 § räntelagen (dröjsmålsränta). Tomträttshavaren ansåg att ränta borde utgå enligt 5 § räntelagen (avkastningsränta) fram till dess domen vunnit laga kraft och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter. Reglerna i 13 kap. jordabalken säger ingenting om ränta och ränteberäkning. Med hänvisning till reglerna om ränteberäkning vid jordbruksarrende och bostadsarrende (9 kap. 12 a § resp. 10 kap. 6 a § jordabalken) samt vid bostadshyra (12 kap. 55 c § 6 st. jordabalken) ansåg Högsta domstolen att reglerna om dröjsmålsränta inte kunde tillämpas förrän domstolens avgörande i tvisten om avgäldens storlek vunnit laga kraft. Dröjsmålsränta skulle utgå för tiden därefter. 5.3 Processrättsliga frågor. I RH 1999:111 ansågs mål om tomträttsavgäld, i vilket parterna träffat förlikning, vara sådant mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Enligt 13 kap. 11 § jordabalken kan en överenskommelse om ändring av tomträttsavgäld inte träffas senare än ett år före utgången av den löpande perioden. I annat fall skall fastighetsägaren eller tomrättshavaren väcka talan i frågan. I så fall gäller enligt 13 kap. 24 § att en viss prövning måste göras av domstolen även om parterna träffat förlikning. Även om prövningen är summarisk kan fallet inte anses dispositivt. Med hänsyn till omständigheterna fann hovrätten förutsättningar föreligga att låta parterna bära sin rättegångskostnad vid fastighetsdomstolen.Tomträtt · p. 1 · s. 435