Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Innehav av en pennpistol och en patron till denna bedömdes i NJA 2002 s. 256 utgöra vapenbrott av normalgraden enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67). Härvid beaktades bl.a. pistolens egenskaper samt det förhållandet att det inte var styrkt att den tilltalade hade köpt pistolen för att använda den i samband med brott och att innehavet varit kortvarigt. Den tilltalades uppgift om att han innan han blivit stoppad av polis, ångrat sitt inköp och funderat på hur han skulle göra sig av med vapnet lämnade dock ”därhän”: ”För att ett sådant påstående skall kunna vinna beaktande måste krävas något stöd i övrigt för påståendet. Något sådant stöd finns inte.” Vän av ordning kan möjligen fråga sig hur ett sådant påstående skall kunna vinna något stöd i övrigt. Ett krav sådant som det formuleras av HD synes innebära att ånger och funderingar i sig mycket sällan kan tillmätas betydelse om de inte tagit sig uttryck i något slags handling. Därmed är inte alls sagt att ett sådant krav är orimligt.
- I NJA 2001 s. 464 berörs betydelsen av gärningsmannens avsikter och motiv vid smuggling. I NJA 2002 s. 256 ansågs det förhållandet att ett förvärv av en pennpistol antogs ”ha påverkats av att [den tilltalade] vid tillfället hade besvärande psykiska problem efter ett rån som han tidigare utsatts för” utgöra en i viss mån förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet.
- Villkorlig dom jämte 100 timmars samhällstjänst ansågs emellertid i NJA 2002 s. 256, delvis med hänsyn till den tilltalades personliga situation (där det fanns anledning att ”befara att ett fängelsestraff allvarligt skulle riskera [den tilltalades] sociala anpassning och äventyra resultatet av det stöd som han erhållit inom psykiatrin”), kunna väljas som påföljd för ett vapenbrott av normalgraden med ett straffvärde motsvarande fängelse i tre månader.