Rättsfall
NJA 2002 s. 237
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2002 s. 237
BibTeX
@misc{nja-2002-s-237,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2002 s. 237}},
year = {2002},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 3 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I NJA 2004 s. 255 prövades om det förelåg svensk jurisdiktion när det gäller påförande av vattenföroreningsavgift på grund av ett påstått utsläpp av olja från ett utländskt fartyg i Sveriges ekonomiska zon. Målet gällde inte straffrättslig jurisdiktion, men det kan i detta sammanhang vara värt att notera att HD uttryckligen framhöll att det står klart ”att begränsningarna vad avser straffrättsliga ingripanden inte varit avsedda att tillämpas på den i administrativ ordning uttagna vattenföroreningsavgiften”. 6.2 Utlämning och överlämnande 6.2.1 Utlämning I NJA 2002 s. 237 prövades huruvida kravet på dubbel straffbarhet var uppfyllt i ett ärende om utlämning till Frankrike. I målet prövades också om humanitära skäl enligt 8 § lagen (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen) utgjorde hinder mot utlämning. Frågan om den eftersökte på grund av bosättning i Sverige borde jämställas med svensk medborgare ansågs vara en fråga för regeringen att beakta vid dess ställningstagande till utlämningsbegäran (den s.k. fria prövningsrätten). Avgörandet har behandlats av Karin Påle i boken Villkor för utlämning, Uppsala 2003 s. 144 och 146.
- NJA 2003 s. 121 NJA 2001 s. 570 NJA 2001 s. 579, NJA 2003 s. 133
Villkor för utlämning2 hänvisningar
- I de fall då inte ens en sådan fiktiv prövning, dvs. en omställning av omständigheterna, leder till att en gärning uppfyller kravet på dubbel straffbarhet, måste naturligtvis utlämning vägras. Så har också skett i praxis, exempelvis beträffande försök till bedrägeri, då detta inte var straff belagt enligt äldre rätt, NJA 1931 s. 223, underlåtenhet att iaktta borgenssanktionerad inställelse inför rätta, NJA 1978 s. 671, flykt från fängelse eller anstalt, NJA 1986 s. 262, olaglig utresa ur landet, NJA 1990 s. 484, I, II, III samt att en person dragit nytta av olika förmåner från ett bolag utan att vara i förtroendeställning och det inte heller påstods att personen skulle ha medverkat i någon annan persons handlande (då den andre per sonen var i förtroendeställning), NJA 2002 s. 237.
- I NJA 2002 s. 237 har HD, obiter dictum, uttalat att utlämning i och för sig skulle kunna aktualiseras om det i utlämningsärendet framgår att 146 individens handlande faller under ett svenskt straffstadgande trots att den ansökande statens strafflag innehåller färre rekvisit än den svenska strafflagen. Närmare bestämt har HD uttalat att ”[o]m det t.ex. i en gärningsbeskrivning beträffande stöld saknas direkt uppgift om att tillgrep pet skett olovligen men detta ändå får anses framgå, bör det vara tillräck ligt för att anse att det är fråga om stöldbrott enligt svensk rätt.” Dvs. om den utländska strafflagen kräver att rekvisiten A, B och C skall vara upp fyllda medan den svenska strafflagen kräver att rekvisiten A, B, C och D skall vara uppfyllda och det framgår i ärendet att även D är uppfyllt så skulle utlämning kunna beviljas. Under sådana förhållanden kan man na turligtvis utifrån ett svenskt synsätt hävda att individen är klandervärd och att en utlämning därmed är lämplig. Utifrån ett vidare perspektiv skulle man i och för sig kunna ifrågasätta om man överhuvudtaget vill stödja en straffskipning i en annan stat som saknar för oss väsentliga mo ment i sin strafflag. Exempelvis en strafflag baserad på strikt ansvar trots att man kan anse att den eftersökte individen varit oaktsam (och oaktsamt handlande är kriminaliserat i Sverige) i det specifika utlämningsärendet. Den beskrivna situationen, dvs. att man från svensk sida kan utgå ifrån att rekvisit som finns i den inhemska strafflagen men inte i det ansökande landets strafflag föreligger i ett utlämningsärende, torde i och för sig inte vara alltför vanligt förekommande. Ofta har ramen för den utländska utredningen naturligtvis varit att undersöka om de krav som uppställs i den inhemska strafflagen är uppfyllda, inte mer.469 Det kan nu vara på sin plats att sammanfatta vad jag hittills har kom mit fram till. En straffbelagd gärning måste föreligga men de krav på na tionella och territoriella begränsningar som får anses vara inbyggda i den straffbelagda gärningens rekvisit behöver inte vara uppfyllda.470 Sådana begränsningar är exempelvis att man med skatt i SBL och med tjänste man i 17 kap. BrB underförstått menar svensk skatt och svensk tjänste man i myndighetsutövning liksom att man med skrivningen ”på allmän plats eller annars offentligen” när det gäller förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB torde avse på allmän plats eller annars offentligen i Sverige.411 För en vidare förståelse av hur begreppet brott bör tolkas ger emeller tid förarbetena inget stöd. Vägledning torde dock, vilket exempelvis före språkats av Falk, kunna hämtas från den allmänna straffrätten.472