Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Efter EU-toppmötet i Göteborg sommaren 2001 skedde flera åtal för våldsamt upplopp. Frågan om hur straffvärdet för dessa brott skulle bedömas kom därvid att diskuteras ganska mycket. Självfallet var fråga om mycket allvarliga gärningar, men bedömningen väcker bl.a. frågan om i vilken utsträckning man skall beakta den kontext i vilken gärningen förekommer (ett upplopp bland flera) och vilken betydelse det skall tillmätas att gärningen också kan se som en kränkning av bl.a. yttrandefriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten eller kanske till och med av demokratin i något slags övergripande mening. I NJA 2002 s. 198 stod en man åtalad för att ha deltagit och delvis lett det upplopp som skedde i anslutning till Hvitfeldtska gymnasiet och Vasaparken och därvid bl.a. kastat gatsten mot polisen, i en folksamling skrikit ”nu tar vi polisbilarna” och deltagit i skadegörelse mot polisfordon. Hovrätten hade i målet bedömt straffvärdet motsvara fängelse i två och ett halvt år för en vuxen person (och fängelse i ett år och åtta månader för den tilltalade som vid gärningstillfället var 19 år). Vid bedömningen av gärningen noterade HD att upploppet vid Hvitfeldtska gymnasiet utlösts av att polismyndigheten skulle genomföra en husrannsakan på skolan: ”Att de berörda polisåtgärderna på angivet sätt möttes av våldsyttringar från en folksamlingssida var självfallet oacceptabelt, men våldsyttringarna kan inte uppfattas som inriktade på att försvåra toppmötet eller hindra lagliga demonstrationer. Även om det i fråga om [den tilltalade] finns omständigheter som tyder på att han var förberedd på att aktioner skulle äga rum, kan det heller inte anses klarlagt att hans eget handlande vid tillfället ingick som ett led i en brottslig verksamhet med sådana syften. Under dessa förhållanden saknas grund för att vid bedömningen av straffvärdet för [den tilltalade] beakta omständigheterna kring och effekterna av senare våldsamma upplopp i anslutning till EU-toppmötet.” HD fann vidare att utvecklingen inte i någon avgörande utsträckning påverkats av den tilltalades agerande varför hans ställning som anstiftare och anförare endast i begränsad utsträckning påverkade straffvärdet.
- I NJA 2008 s. 900 ansågs det faktum att den tilltalade redan avtjänat det straff om åtta månader till vilket han dömts av hovrätten och därefter försökt ”börja om” möjligen kunna utgöra skäl att sätta ned straffet för ett rån med ett straffvärde på ca 1 år (med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8). Däremot menade HD att situationen inte var sådan att det kunde anses föreligga särskilda skäl att gå under straffminimum varför påföljden bestämdes till just fängelse ett år (jfr här NJA 2000 s. 421). 5.1.1.4 Ungdomsreduktion Bestämmelsen om s.k. ungdomsreduktion har tillämpats bl.a. i NJA 2001 s. 627, NJA 2002 s. 198, NJA 2002 s. 270, NJA 2002 s. 489, NJA 2003 s. 313, NJA 2005 s. 237 och NJA 2006 s. 524. Jfr även NJA 2007 s. 53.
- NJA 2003 s. 361 NJA 2002 s. 188 NJA 2003 s. 405 NJA 2002 s. 198