Rättsfall
NJA 2002 s. 178
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2002 s. 178
BibTeX
@misc{nja-2002-s-178,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2002 s. 178}},
year = {2002},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 2 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Stockholms tingsrätts dom 1997-05-28, Mål nr T 8-1135-96, STIM ./. TV3. Domstolen fann att utföranderättssällskapets beräkningsmodell för inkassering av ersättning för offentliga framföranden av musik i television kunde anses diskriminerande på sätt som strider mot 19 § konkurrenslagen. Marknadsdomstolen fastställde tingsrättens domslut som alltså hade avseende på en viss ersättningsmodell, MD 1998: 5. Jfr Marknadsdomstolens dom MD 1999:13, Bonus. Paraplyorganisationen BONUS, som verkar på basen av avtalslicensen i 13 § URL för reprografi i undervisningsverksamhet, befanns inte ha gjort sig skyldig till missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen genom att neka två mindre organisationer medlemskap. Ej heller förekom något missbruk från BONUS sida i fråga om ersättningar för utnyttjande av utanförstående rättighetshavares verk. 2.S(cid:0)(cid:0)kyddsobjekt samt originalitet och andra skyddsförutsättningar 2.1S(cid:0)(cid:0)amma skyddsförutsättningar för alla verkstyper? URL ger inga direkta anvisningar om skyddsförutsättningar för att de verkstyper som i en exemplifierande lista förekommer i 1 § URL skall kunna erhålla skydd. I domspraxis och med stöd av doktrin och lagmotiv har man dock sedan länge utgått från begreppet verkshöjd som en sammanfattande norm för att en litterär eller konstnärlig prestation skall vara kvalificerad för rättsskydd, närmast genom att uppvisa ett visst mått av självständighet och individuell särprägel. Detta begrepp har sedermera ansetts kunna uttryckas med termen originalitet; se NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna. I sistnämnda fall, liksom i flera andra under senare år, har Högsta domstolen i nära anslutning till lagmotiven påpekat att bl.a. sådana fenomen som prestationens kvalitet, kvantitet, stil eller manér saknar betydelse för bedömning av originaliteten; jfr NJA 1998 s. 563, Modulritningar, där Högsta domstolen fann anledning framhålla att de tekniska lösningar som avspeglade sig i vissa ritningar som avsåg byggmoduler föll utanför det upphovsrättsliga skyddet. I fallet EMI v. Drängarna har Högsta domstolen också påpekat att de upphovsrättsliga reglerna är desamma för såväl tonkonsten som för skriftverk och bildkonst, dvs. att originaliteten skall i princip prövas på likartat sätt oavsett verkstyp. Beträffande kvantitativa kriterias principiella irrelevans i sammanhanget nämner domstolen att inom musikområdet, liksom inom andra områden, måste skydd anses kunna föreligga inte endast för verk av betydande omfång utan även för ”ett fåtal toner vilkas sammanförande givit ett tillräckligt originellt resultat”, således ”i likhet med t.ex. personligt utformade titlar.”
- Stockholms tingsrätt DT 2001-05-10, mål T-7741-99, Harry Boy. Tecknade reklamfiguren Harry Boy ansågs inte utgöra intrång i en förlaga av ett tecknat djur (häst) med mänskliga drag. ”Ett talande djur med mänskliga drag” medförde inte ensamt upphovsrätt, inte heller den problemlösning eller det bakomliggande tankeinnehåll som anknöt till förlagan. Sådana moment som anknytning till såväl människa som häst, namn, dialekt och ställning av berömd person var alltför vaga karaktäristika för att medföra upphovsrättsligt skydd. 2.4.3M(cid:0)(cid:0)usikaliska verk Bara i ett enda mål har Högsta domstolen prövat skyddsförutsättningarna för ett musikaliskt verk (melodi 1) och huruvida erforderlig likhet förelåg mellan detta verk och en påstådd efterbildning (melodi 2), NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna, se även ovan avsnitt 2.1 och 2.2. Avgörande för frågan om verkshöjd var bedömningen av hur melodi 1 kunde uppfattas av lyssnaren, dvs. helhetsbedömningen. Melodi 1, vilken utgjorde grunden för ett instrumentalt mellanspel i en eljest textsatt sång, omfattade ett avsnitt om tio takter, vilket ”melodiskt och instrumentellt” framstod som väl avgränsat från övriga inslag i kompositionen och dessutom tillräckligt egenartat för att det skulle framstå som ett självständigt verk. Också frågan om melodi 2 var tillräckligt lik melodi 1 skulle besvaras på grundval av en helhetsbedömning. Avslutningarna på melodiernas fraser var olika, liksom tempon och harmonik. Helhetsbedömningen gav dock vid handen att melodi 2 fick anses utgöra samma verk som melodi 1.
- NJA 2002 s. 178, EMI v. Drängarna. I överrätterna gjordes klara uttalanden om bevisfrågor i fall av påtaglig likhet mellan en förlaga och påstådd efterbildning. Svea Hovrätt, dom 2001-02-02, Mål nr T 1418-99, framhöll sålunda till frågan om en senare tillkommen melodi, kallad melodi 2, var en efterbildning av en tidigare komponerad melodi, kallad melodi 1, under påpekande att melodislingorna var påfallande lika, ”i det närmaste identiska”, att presumtionen för att melodi 2 är en efterbildning av melodi 1 är särskilt stark. Med hänvisning till NJA 1994 s. 74 måste det därför, framhåller hovrätten, krävas bevisning av påtaglig styrka för att bryta denna presumtion. Svea Hovrätt fann också att just inget talade för att Oxdansen framstod som inspirationskälla — de faktiska olikheterna var för stora. Regatta ”har inte gjort sannolikt att melodi 2 skulle ha kunnat skapas självständigt och oberoende av melodi 1”. Vid prövningen av saken i Högsta domstolen konstaterar domstolen följande: ”Vid en så påfallande likhet som kan konstateras föreligga mellan de båda melodierna måste ställas höga krav på den bevisning som skall styrka, att fråga är om ett oberoende dubbelskapande. Vad (svaranden) anfört beträffande tillkomsten av melodi 2 gör det, mot bakgrund av genomslaget på marknaden för melodi 1, inte sannolikt att melodi 2 skapats oberoende av melodi 1. Melodi 2 får därmed anses utgöra en efterbildning av melodi 1 och den kränker alltså EMI:s upphovsrätt till denna.” 3.2G(cid:0)(cid:0)ärningsmannaskap och straffansvar Frågan om vem ansvaret skall drabba vid intrång har prövats i åtskilliga fall, särskilt vid offentliga framföranden av musik. Såväl personer vilka enligt offentligrättsliga regler varit att anse som ansvariga anordnare som de personer som av någon anledning haft praktiska arrangemang om hand har kunnat fällas till ansvar för brott mot upphovsrätten. I fall av teknisk automation och dispositioner över digital utrustning har ibland krävts ett mått av konkret handlande.