Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- Frågan om det finnas en särskild ursäktande ansvarsfrihetsgrund i fall av icke självförvållad tillfällig sinnesförvirring berörs nedan i avsnitt 5.1.2.3 i anslutning till rättsfallet NJA 2001 s. 899. 3.5 Uppsåt m.m. Ingen torde ha undgått det faktum att HD under den period som denna rättsfallsöversikt avser har ändrat den nedre gränsen för vad som enligt svensk rätt är att anse som uppsåt. HD:s praxis innebär att vi har gått från att dra den nedre gränsen med hjälp av eventuellt uppsåt med hypotetiskt prov (eventuellt uppsåt (H)) till att dra den med hjälp av likgiltighetsuppsåt. Bakgrunden till denna utveckling kan mycket kort beskrivas enligt följande.
- I fallet behandlades även frågan om hur antalet timmar ungdomstjänst skall bestämmas när fråga är om ungdomstjänst som tilläggsstraff (i dessa fall kan naturligtvis inte de vanliga tumreglerna tillämpas). I denna del fann HD att en utgångspunkt kan vara ”att 25 timmar motsvarar en månads fängelse och att antalet timmar ökar med 15 per månad till och med sex månaders fängelse (vilket innebär 100 timmar vid sex månader) och därefter med tio timmar per månad upp till 150 timmar”. 5.1.2.3 Fängelseförbudet m.m. (30 kap. 6 § brottsbalken) I NJA 2004 s. 702 prövades huruvida det förelåg tillräcklig utredning för att en tilltalad skall anses lida av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken. HD fann i målet att domstolen skall ”pröva utredningen och komma fram till om den anser att övervägande skäl talar för att det är fråga om en psykisk störning som är allvarlig” (i sammanhanget relaterade HD till vad Riksåklagaren gjort gällande, nämligen att det tydligt skall framgå av utredningen att det är fråga om en allvarlig psykisk störning, och framhöll att sådana krav inte bör ställas). Med tillämpning av denna princip blev slutsatsen i målet att utredningen inte kunde anses ge: ”tillräckligt stöd för slutsatsen att övervägande skäl talar för att [den tilltalades] psykiska störning vid brottstillfället var eller nu är av psykotisk karaktär. Att han lider av en personlighetsstörning får däremot anses belagt, men inte att denna är så svårartad att den utgör eller vid brottstillfället utgjorde en allvarlig psykisk störning”. I NJA 2001 s. 899 ansågs det undantag från det s.k. fängelseförbudet i 30 kap. 6 § brottsbalken som finns avseende tillfälliga rusutlösta psykosartade tillstånd (se NJA 1995 s. 48) inte vara tillämpligt i ett fall där det tillfälliga psykosartade tillståndet visserligen varit rusutlöst, men inte kunde bedömas som själförvållat. Ett avgörande argument för det undantag som ansågs gälla i 1995 års fall var nämligen att ett fängelseförbud avseende ett sådant (självförvållat) tillfälligt rusutlöst psykotiskt tillstånd som var aktuellt i fallet skulle innebära en stor förändring i förhållande till den ordning som tidigare gällt och en sådan förändring kunde inte anses avsedd. Beträffande icke självförvållade tillstånd har emellertid också tidigare gällt ett fängelseförbud. Det synsätt som anlades i 1995 års fall hade därför enligt HD inte bäring på det nu aktuella fallet. Rättsfallet har kommenterats av Stefan Reimer i JT 2002–03 s. 151 ff.
- NJA 2003 s. 291 NJA 2001 s. 899 NJA 2001 s. 913 NJA 2003 s. 295